4 Söndagen i Fastan

Luk 15:1-3,11-32

Den oväntade glädjen

De flesta känner till liknelsen om den förlorade sonen. Kanske är det den vackraste av Jesu liknelser. Otaliga präster har försökt återge dess budskap. Problemet är att dess händelse är så väl känd att man redan i förväg tror sig veta vad liknelsen handlar om. Det som berättas framstår som både förutsägbart och självklart. Trots att det mesta är oväntat.

Det gäller särskilt fadern. När den yngre sonen ger sig av hemifrån får han inga förmaningar. När han återkommer som en trashank får han varken utskällning eller botgöring. Han tas emot med en närmast obegriplig glädje och generositet. Fadern springer emot honom, omfamnar och kysser honom. Så gör inte en orientalisk patriark. Sonen får inte ens framföra sin syndabekännelse till punkt. Fadern ställer omedelbart till med” en stor fest. Hans glädje och generositet känner inga gränser. Också den hemmavarande sonen går han till mötes, trots hans sura och småaktiga reaktioner när han får höra om festen. Inte heller denne får några förmaningar. I stället påminns han om att hela gården är hans och att det nu bara är en sak som gäller, glädjen över att brodern kommit tillbaka till livet. Tidigare har Lukas också berättat att t.o.m. änglarna gläder sig över en enda syndare som omvänder sig.

Hur kände sig den hemkomne sonen, där han sitt i sina nya kläder, med ring på fingret och nya skor på fötterna? För en stund sedan vandrade han med tunga steg, medan han tuggade på sin syndabekännelse. Det enda han hoppades på var att få bli som en av tjänarna på gården – och nu sitter han här mitt i festglädje och glans. Han måste ha varit ur stånd att fatta vad som hänt, som i chocktillstånd.

Hans storebror hade ännu svårare att förstå, om än av andra skäl. Han var dessutom upprörd och kände sig djupt kränkt. Här har han slitit och släpat, medan hans odåga till bror slösat bort hela sitt arv. Han kallar honom inte ens ”bror”, utan säger: ”han, din son”. Han vill inte erkänna sin bror som bror.

Men vi som hör denna liknelse, hur reagerar vi? Man kan göra teologi av berättelsen, men det hjälper knappast någon, inte ens teologen. Predikanten kan leta fram sina vackraste ord och häftigaste superlativer för att tala om Faderns kärlek. Men det har vi hört så ofta att vi tar förlåtelsen som självklar. Och så är ju hela liknelsen förstörd. Den beskriver ju förlåtelsen som en obegriplig överraskning. Och så sitter vi där, utanför den festglädje, som vi ändå längtar efter.

Hur kan vi smaka den glädje som bjöds på festen? – Jag känner ingen annan väg än den som den yngre sonen gick. Vägen är att känna igen oss själva i honom och mötas av det oväntade.

Det är jag som går bort från glädjen när jag syndar och tror mig finna glädjen någon annanstans än i Gud. Ty synd är gudlöshet, illusionen att människan kan finna det hon djupast längtar efter på annat håll. Tydligast och vanligast är att söka glädjen i något skapat. Antingen det gäller stora ting eller små. Det är inte omständigheter och andra människor som berövar mig glädjen. Det är jag som förlorar och förslösar mitt liv och till slut hamnar i nöd och bedrövelse. Det är jag som måste komma till besinning. Det är jag som måste komma till mig själv. Det är jag som sålt min egen värdighet för fåfängliga ting, vilka lämnar själen tom.

Ingen får fullständig självkännedom på en gång. De flesta får ta ett litet steg i taget. Men det utesluter inte att göra upp med det man ser. Kanske måste jag lugnt genomskåda och avvisa det andra anklagar mig för. Lära mig skilja mellan känslor av skuld och verklig skuld. För att bli i stånd att se det som är min egen skuld, min egen stora skuld, som vi nu säger i mässans syndabekännelse.

Det andra som den förlorade sonen kan lära mig är att han fattade ett beslut och gav sig av hem. Omvändelse kallas det. Jag vet att många tvekar inför bikten. Skälen kan vara många, inte minst osäkerhet och rädsla. Men det är vår moder Kyrkan som uppmanar oss och hon känner sina barn. Hon vill bereda väg till glädjens bord. Ett första steg är kanske att be om det mod som behövs. Och låta sig dras av längtan efter glädje och befrielse. ”De som sår under tårar skall skörda med jubel”.

Kanske liknar jag mera den hemmavarande sonen, som inte begått några stora synder. Han avslöjar sitt trånga hjärta när han vägrar att deltaga i festen. Vad har han för hjälp av sin laglydnad, när han står utanför glädjen? Inlåst i sin självrättfärdighet och bristande generositet. Den som inte vill förlåta en oförrätt och som låter sig låsas av oförsonlighet och dömande ber ju förgäves. Hur kan man be om förlåtelse för egen del om man vägrar att förlåta sin nästa?

Liknelsen berättar inte hur det slutade för den hemmavarande sonen. Han uteslöt sig själv från den stora glädjen. Står han där fortfarande? Som en bild för den fördömdes eviga öde? Blind och döv för sin himmelske Faders ofattbart generösa inbjudan. ”Mitt barn”, säger fadern, utan att ens förmana honom, ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.”

Må syndaren vända om. Må den högmodige få sina ögon öppnade. Ty vi är kallade att ta vårt arv i besittning, den glädje som vår Herre vill göra oss delaktiga av. Den börjar i hans kyrkas eukaristi: ”Smaka och se att Herren är god.”

Amen.