Ut ur vår mänskliga vanmakt

3 Söndagen i Fastan

2 Mos 3:1-8a, 13-15 1 Kor 10:1-6,10-12 Luk 13:1-9

Ut ur vår mänskliga vanmakt

Det är märkligt hur lätt det är att fastna i tröghet och andlig ljumhet. Den långa vintern, kanske också influensa, kan bidra, men det är ändå förvånande hur lätt det är att glida bort från den rätta kursen. För att återfå den kroppsliga hälsan kan människan kämpa, men den andliga hälsan tycks inte lika viktig. Vi hörde om olyckor i evangeliet och vi hör ständigt om människor som plötsligt rycks bort, men vi tänker att sådant inte drabbar oss. Är vi beredda att möta Herren och avlägga räkenskap för våra liv?

Ignatius av Loyola ger rådet till den som fattar ett beslut: Handla så som du skulle handla i dödens närhet. Det betyder inte, som man gärna tror, att det hela fördystras, utan tvärtom ger det ljus, klarhet och glädje. Samma råd ger Benedictus i sin regel när han råder oss att dagligen tänka på döden och det eviga livet. Det lyfts människan upp till sin sanna värdighet.

Vår moder kyrkan känner sina barn. På grund av vår tröghet ger hon oss fastetiden varje år på nytt. Hon visar botens, bönens och barmhärtighetens väg ut ur vår mänskliga vanmakt. Men det började över tusen år tidigare – med en brinnande buske.

Det är Gud som tar initiativet. Han griper in för att rädda sitt folk, som suckar och lider under främmande makter i Egypten. Israels barn hade förlorat sin frihet och blivit slavar. Gud har hört deras klagorop, han vet vad de får lida. En plan tar gestalt. Han har utsett Mose som sitt redskap, för att befria och leda sitt folk. Nu är Mose på flykt och vaktar får i närheten av Sinai berg. Då får han se en märklig syn. En eldslåga slår upp ur en buske. Mose ser att busken brinner; ändå brinner den inte upp. Något gudomligt lyser fram i något jordiskt. Han dras till den underbara synen.

Det var vad apostlarna långt senare skulle se hos Jesus från Nasaret. I denna människa ser de ett brinnande, gudomligt ljus; ändå försvinner inte hans mänskliga egenskaper. Långsamt öppnas deras ögon. I hans närhet står de på helig mark. De hör honom säga: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Och påminns om vad Mose fick höra som det heliga Gudsnamnet: ”Jag är.” Men denne Gud, som är av evighet och som står över allt skapat, har inte stannat i gudomlig upphöjdhet. Han stiger ner för att befria sitt folk. Och han utför tecken och under genom sin tjänare Mose. Gud leder sitt folk genom Röda havet. Han ingår förbund med dem och leder dem mot ett eget land, ett frihetens land.

Denna befrielse ur slaveriet i Egypten är en förebild till dopet och det nya livet. Kristus är den nye Mose, som genom sin död och uppståndelse befriar den vanmäktiga människan ur slaveriet under främmande herrar, synden, döden och djävulen. Han ingår förbund med oss genom sin heliga kyrka och leder oss mot det utlovade landet.

Men det började i en brinnande buske. En tydlig förebild till Guds brinnande närvaro i Marias son. Utan tron på Kristi gudomliga väsen och makt stannar allt tal om omvändelse på den moraliska nivån. Omvänd er, himmelriket är nära. Det är lika nära som den brinnande busken var nära Mose. På tabernaklet i Den Helige Benedictus Kloster ser man konturerna av en brinnande buske och texten ’EGO SUM’, ’jag är’. Jesus har kommit för att tända denna eld på jorden. Genom dop och konfirmation tar eldslågan sin boning i människans innersta. Det är den eldslågan som omvändelsen blåser liv i.

Lågan slocknar när den döpte begår en allvarlig synd. Det nya livet dör. Därför kallas det ”dödssynd”. Men också mindre allvarliga synder och allmän tröghet, gör att elden för en tynande tillvaro. Kanske slarv med orden och att hålla givna löften. Ofta märks det på att omdömet vacklar. Människan kan inte längre klart bedöma händelserna runt omkring henne. Som i evangeliet, när människorna tror att de som drabbas av olyckor och övergrepp skulle vara större syndare än andra. Förvisso kan olyckor ha sin grund i människans synd, men därav följer inte att andra människor kan bedöma när så är fallet. Då har man gjort ett system av det hela. Jesus drar en annan slutsats. Olyckor är varningstecken för oss andra. ”Om ni inte omvänder er skall ni alla minsta livet, precis som de.” Aposteln säger: ”Den som tror sig stå stadigt, skall se till att han inte faller.”

I samma ärende berättar Jesus liknelsen om fikonträdet, som planterats i en vingård. Det bär ingen frukt. Vingårdens ägare vill hugga bort det. ”Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?” Men trädgårdsmästaren vädjar och ber för sitt fikonträd, han talar om det med kärlek: ”Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.” Det är en tydlig bild för Kristus, vår himmelske överstepräst och förebedjare, som vädjar för oss inför Fadern. Och hans moder kyrkan handlar i samklang med sin Herre. Hon ger oss denna fastetid för att blåsa liv i den tynande elden.

Gräva – för att se tydligare i samvetets mörka vrår och kunna avlägga en uppriktig och fruktbärande påskbikt. Kanske för att upptäcka de underliggande orsakerna till att vi inte bär frukt. Syftet är att befria från det gnagande dåliga samvetet. Lätta på den last som bereder väg för synden. Trädgårdsmästaren var en bild för Kristus. Egentligen är det han som utför grävarbetet. Det är han som uppenbarar vad synd är. Det är han som avlöser. Men vi måste tillåta honom att göra det.

Gödsla – det nya livet behöver näring. Genom läsning, bön och goda gärningar. ”Läs av nöje”, säger den helige Hieronymus. Aposteln talar om att dricka ur en andlig klippa. Men det är en ovanlig klippa, ty den ”följde” folket på vandringen. Aposteln talar klartext: ”klippan var Kristus”. Att lyssna till hans ord är att dricka. ”Lyssna, så får er själ leva”, säger profeten. Också när vägen går genom prövningar. De andliga vägledarna säger att motgångar bereder för den bästa frukten. När själen ropar: ”Varför, Herre, står du långt borta och håller dig dold i tider av nöd?”, då är han som närmast. Den smärtorika rosenkransen är en hjälp att upptäcka det.

Den inre omvändelsen kan inte skiljas från den yttre, kärlekens gärningar. Alla tre nämns i kollektbönen. Barmhärtigheten börjar hemma, mot de närmaste, mot den som vi har svårast med, som vi blundar för och kanske inte ens har upptäckt. Den fortsätter till dem som saknar det vi har i överflöd.

Omvändelse är att få sin syn tillbaka. Mose tänkte: ”Jag vill betrakta den underbara synen.” Så började det när Gud befriade sitt folk. Så fortsätter befrielsen när vi vänder oss bort från vårt själviska jag och älskar Herren över allt annat. Elden flammar upp på nytt. Hjärtat vidgar sig och blir brinnande.

Amen.