Söndagen efter Trettondedagen
Herrens Dop

Jes 40:1-5,9-11 Tit 2:11-14;3:4-7 Luk 3:15-16,21-22

Fullbordat julfirande

Kyrkan avslutar och fullbordar jultiden med att fira sin Herres dop. I år är det också jultidens sista dag. Det är ett gammalt bruk, känt från 300-talet i Alexandria. Vad har Jesu dop med hans födelse att göra?

Ett första svar är att Jesu dop uppenbarar hans identitet. Faderns röst från himlen betygar högtidligt: ”denne är min älskade son”. En kyrkofader säger: ”När han föddes som människa, omslöt honom Maria i sin famn, som moder; när han föds på mysteriets sätt, omfamnar Gud honom med sin röst, som Fadern.”

Men Jesu dop är också en bild för att han blivit människa. Han avstod från sin jämlikhet med Gud. Han ställde sig i raden av botgörare och lät sig döpas av Johannes. ”Soldaten döper Konungen, slaven sin Herre, Johannes döper sin Frälsare.” (ur tidegärden)

Att han döps i vatten betyder att han går in under sin egen skapelse. Östliga ikoner framställer honom som nedsänkt i vatten. Det gudomliga Ordet omsluts av vattnet, det vatten som han själv har skapat. Skaparen förenar sig med sin skapelse för att helga och nyskapa den.

Perspektiven är hisnande. Kyrkan sjunger om hur ”Herrens röst hörs över de stora vattnen” (Ps 29). Hon minns hur Guds Ord och hans Ande en gång i begynnelsen svävade över vattnen för att frambringa kosmos ur kaos. När Ordet blivit människa skall vattnen helgas för att tas i den nya skapelsens tjänst. ”Vattenkällorna helgades när Kristus trädde fram i härlighet inför världen.” (tidegärden) Jordanflodens vatten häpnar när det får omsluta sin egen Herre. Som en gång när Herren gick före sitt folk genom Röda havet. ”Vattnen såg dig, o Gud, vattnen såg dig och skälvde, djupen bävade.” (Ps 77) Skapelsen jublar över hur den nya skapelsen blir till. ”Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad” (Ps 46). Jesu dop föregriper hans påsk. ”Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan.” Guds folk påminner sig hur det en gång fördes över denna flod in i det utlovade landet. ”Jordan hejdade sitt lopp, då Herren steg ned, vattnet skälvde, och upp ur floden steg den nya skapelsen, som upplyser hela världen.” (tidegärden)

När Jesus hade blivit döpt av Johannes står det att himlen öppnade sig. – Himmel betyder i bibeln inte bara de högre luftlagren. Himlen betyder också det rike där Gud bor och och allting tjänar honom. Ibland betyder himmel helt enkelt Gud.

Jesu dop i Jordan är en bild, en ikon, av den heliga Treenigheten. Himlen öppnar sig. Vi får se in i Gud, i tillvarons innersta. Vi hör Faderns röst. Vi ser Andens duva och Sonen, Guds älskade Son. Fadern visar sig inte. Det är ännu omöjligt för ett människoöga att se Fadern själv. Men vi hör hans röst. Den röst som säger: ”Detta är min son”. Därmed uttalas en evig sanning. Av evighet föder Fadern Sonen, och de lever i den ömsesidiga kärlek som är den helige Ande, vilken här svävar över Jordanflodens vatten liksom Anden en gång svävade över vattnen i skapelsens morgon. Nu svävar den över dopvattnet för att nyskapa allt och låta oss ana slutmålet.

Människan påverkas av sina sinnesintryck, inte bara av det hon hör, utan också av det hon ser. Att betrakta en ikon är att själv påverkan av det som bilden föreställer. Som troende påminns vi om vårt eget dop, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Med Jesus steg vi ner i dopvattnet och med honom steg vi upp under en öppnad himmel, ut i den nyskapade tillvaron. Den döpte tilltalas på samma sätt som Jesus: Du är min älskade son. Du är min älskade dotter. Född på nytt i dopets heliga vatten. Pånyttfödd, inte därför att vi har gjort några rättfärdiga gärningar; utan därför att Gud är barmhärtig, räddade han oss med ett bad som återföder och förnyar genom den heliga Anden (2:a läsningen).

En kyrkofader (Irenaeus av Lyon) säger: Guds härlighet – den levande människan. Gud är en människoälskande Gud. Han har blivit människa för att göra människan levande, hon som var dömd att dö. Hans härlighet, hans innersta viljas strålglans, är att människan ska leva. Denna Guds vilja, härlighet och glädje ser vi i Jesu och vårt dop.

En detalj återges av evangelisten Lukas. Det står att himlen öppnade sig när Jesus stod och bad. Detta är både förmaning och tröst. Profeten uppmanades ju att trösta sitt betryckta och beklämda folk. Medan vi väntar på ett vårt hopp ska infrias, medan vi väntar på att fyllas av liv, uppmanas vi att be. Inte i kramp, men ändå ihärdigt och uthålligt, i tro och hopp. Inte för att vår bön kan öppna himlen eller göra oss levande, men för att våra ögon skall öppnas, så att vi ser och upptäcker att himlen är öppnad, öppnad för att nyskapa oss och göra oss levande. Då fullbordas julen. Som kyrkofadern sade: Guds härlighet – den levande människan.

Amen.