Tidens röda tråd

1 januari
Maria, Guds moders högtid

4 Mos 6:22-27 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Tidens röda tråd

Nyårsdagens korta evangelium tar oss tillbaka till Betlehem. Vi hör om herdarna som söker sig dit och finner Maria och Josef och barnet som låg i krubban. Vi hör också om pojkens omskärelse på åttonde dagen. I söndags var vi emellertid redan i Jerusalem, där den tolvårige Jesus dröjde sig kvar och hans föräldrar fick leta efter honom tills de fann honom i templet. Dessa tidsmässiga hopp möter ofta i Kyrkans gudstjänst. Liturgin för oss fram och tillbaka i tiden. Den gudstjänst vi firar just nu rymmer både tacksägelse över det år och den tid som gått och ger hopp inför framtiden. Det har sin grund i att Gud har stigit in i tiden och gett oss en tråd att följa. Vi hörde aposteln säga: ”När tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna”. Det gjorde han för att befria oss från slaveriet under tidens obönhörliga gång, och finna en väg genom tiden till dess fullbordan. Aposteln sade att Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Genom det ropet är vi på sätt och vis redan vid målet. Det är dessutom en sammanfattning av julens budskap. Gud blev ett människobarn, för att vi skulle bli Guds barn och finna vägen genom tiden till vår himmelske Fader.

Vågar vi tro att det finns en tråd att följa genom tiden? Både för oss själva och för den mänskliga familjen? Mycket vittnar om motsatsen, förvirring och splittring, i stället för frid och fred. Bilden av Maria, Josef och barnet kan framstå som en idyllisk dröm, men redan fjärdedag jul påminde om barnamorden i Betlehem och familjens flykt till Egypten. Vi känner igen oss. Tråden är invävd i vår egen historia. När tolvåringen dröjde sig kvar i Jerusalem blev hans föräldrar oroliga. I tre dagar fick de leta efter honom. De tre dagarnas sökande pekar fram mot Jesu påsk, då han försvinner för sina lärjungar, ut ur tiden, in i dödens mörker. Också i dagens korta avsnitt skymtar påsken fram. Redan efter åtta dagar blev pojken omskuren enligt Mose lag. Han fick han utgjuta några droppar blod, som en föraning om det blod som skulle utgjutas på korset. Påsken finns med redan från början. Tråden visar sig ha röd färg. Uttrycket ”den röda tråden” går tillbaka på att den engelska marinen har en röd tråd i sitt tågvirke, men varför valde de just den röda färgen?

I söndags hörde vi det samma som vi hör i dagens avsnitt, något som sträcker sig ut över den begränsade tiden: ”Maria tog allt till sitt hjärta och begrundade det”. Från första början samlar hon allt i sitt hjärta. Evangelisten säger att hon begrundar det. Ordet för ”begrunda” betyder att ”sätta ihop”. Allt som händer och sägs vid olika tidpunkter samlas i henne och får därmed ett mönster, en helhet. Vi hör inte många ord från hennes mun, men vi kan ana och delvis följa hennes liv. Apostlarna och kyrkans lärare undervisar om tron och förklarar den. Maria lever den.

Hon är en bild för Kyrkan, som visar Guds familj vägen genom tidens växlingar. Kyrkan har ”begrundat” och ”satt ihop” de olika orden och händelserna till en helhet. Det är samlat i trosbekännelsen. Orden för ”begrunda” (grek. symballo) och det latinska ordet för trosbekännelse (symbolum) har samma rot. Kyrkans heliga tro ger en tråd att hålla fast vid och följa. Den visar att allting har sin början i Faderns rådslut och skapelse, och att det skall nå sin fullbordan i hans eviga rike. Tråden och vägen att följa är hans son, född som människa i tiden av jungfrun Maria.

Kyrkans liturgi ger tiden dess storslagna prägel. Det är i gudstjänsten hon lär oss att leva i tacksägelse för Guds väldiga gärningar genom tiden, samtidigt som hon lär oss att leva ”trygga i all oro”. Kyrkans lärare förklarar skrifterna för oss. De lär oss att det Nya redan finns fördolt i det Gamla och det Gamla uppenbaras i det Nya. Redan profeten Sefanja uppmanade dottern Sion att jubla: ”Höj glädjerop, du Israel. Var glad och fröjda dig av allt hjärta, du dotter Jerusalem. Herren bor i dig”. Man måste vara mycket skumögd för att inte känna igen Marias och Kyrkans drag i ett sådant profetord. Det är i Kyrkan som vi sjunger och förstår. Det är Maria som lär oss att förundras och begrunda i hjärtat.

På köpet är hon ett värn för Kyrkans sanna mänsklighet. Ideologier har, som bekant, inga mödrar. Inför till synes omöjliga uppgifter säger hon det hon sade till tjänarna vid bröllopet i Kana: ”Gör som han säger er”. Också den prästerliga välsignelsen får genom henne ett milt uttryck. Hon håller fram sitt barn och låter därmed Guds ansikte lysa mot oss. Ändå är hon inte vek eller sentimental. Hon visar uthållighetens dygd och följer sitt barn ända till slutet. Den som stått vid korset kan bli en moder till alla Kyrkans barn, när hon sitter bland apostlarna vid den första pingsten.

Hon visar oss den röda tråden när vi ber rosenkransen. Vi gläds med henne över Sonens födelse. Under hennes skyddsmantel vågar vi bejaka smärta, sorg och död. Bredvid henne ser vi ljuset skymta fram. Med henne sträcker vi oss mot tidens fullbordan – i hennes son, Jesus Kristus, vår Herre.

Amen.