Första Söndagen i Advent

Jer 33:14-16 1 Thess 3:12-4:2 Luk 21:25-28,34-36

Fyll oss med längtan efter din stora dag…

Så bad vi i kollektbönen. Adventstiden är längtans och hoppets tid. För att göra oss levande och befira oss från likgiltighet, jordiska bekymmer och tidens obönhörliga gång, ytterst från förtvivlan. I tidningen läser jag om klimatfrågan. Den kallas större och viktigare än alla andra framtidsfrågor. Det evangelium vi nyss hört handlar om den största och viktigaste frågan, den yttersta framtidsfrågan. Även om vi klarar miljön skall vi ju dö. Utan hopp kan människan inte leva.

Kollektbönen kallade framtiden ”din stora dag”. Framtiden har fått ett ansikte. Ett ansikte som kommer oss till mötes. Någon kom till oss i det barn vars födelse vi skall fira om några veckor. I trosbekännelsen bekänner vi att han skall komma tillbaka. Inte som ett värnlöst barn, utan i makt och härlighet. Vår tid mellan Kristi ankomst i krubban och hans återkomst på himlens skyar är därmed en väntans, längtans och hoppets tid. När tiden går och döden närmar sig förkunnar kyrkan hopp och förväntan.

Advent betyder Herrens ankomst. Han går in i tiden för att förvandla den. Också detta år får vi börja på nytt, ett nytt kyrkoår, fyllt av nåd. När vår tid solkats ner av sådant som vi helst vill glömma, förkunnar kyrkan att Herrens nåd är varje morgon ny.

Kyrkan förnekar inte att tiden krymper, men lär oss att detta ”slut” skall förvandlas till tidens fullbordan. Det bästa ligger framför oss. Det betyder inte allmän optimism eller framstegstro. Kyrkan förnekar inte de svårigheter som plågar vår egen tid. Hon säger t.o.m. att svårigheterna skall bli större, ju närmare tidernas slut vi kommer. Men evangeliet slutar varken i fasa eller med att sticka huvudet i busken utan i ett hoppfullt budskap: ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” ”Räddningen är oss nu närmare, än när vi kom till tro”, säger aposteln.

Hela adventstiden och dess liturgi är genomsyrad av hopp och förväntan. ”Fröjda dig storligen, dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se din Konung kommer till dig”. Jesus Kristus skall komma tillbaka för att upprätta sitt rike, för att fullborda det vi läser om i evangelierna, när han kom som människa och vittnade om att Guds rike var nära.

Hans slutliga ankomst blir inte tomma ord eller skrämmande hot, när vi lär känna den Jesus av Nasaret som kom som människa. Evangeliet vittnar både om hans obevekliga makt och om hans oändliga mildhet och godhet. Hans lärjungar fick allt större förtroende för honom, medan andra tog avstånd eller drog sig tillbaka. Han kom ständigt till sina tröga lärjungar med ny undervisning och obegränsat tålamod. Han tycktes överge dem när han gick i döden, men kom tillbaka till dem som den uppståndne och levande. ”Jag går bort och kommer till er igen”, sade han. Och när han återvänt till Fadern genom sin himmelsfärd, kom han till dem med sin Ande, tröstaren och livgivaren. Därför lever Kyrkan i ett ständigt hopp. ”Såsom döende, men se vi lever”, säger aposteln. Kyrkan vet att han står för det han lovat, att aldrig överge sina lärjungar, att vara med dem varje dag intill tidens slut.

I stället för att huka oss i ångest och rådlöshet lyfter vi våra huvuden. Kristus är vårt hopp, säger aposteln. Kyrkan vittnar om den Herre, som har en fridens och fredens framtid i beredskap. Och som vill att alla människor skall komma till kunskap om sanningen.

Människan kan öva sig i hoppet genom att vara på sin vakt, så att sinnet inte fördunklas och tyngs ner av ”omåttlighet och dryckenskap och världsliga bekymmer”. Inte som ett nej till skapelsens glädje och skönhet, men för att detta inte skall få makt över oss, inte få oss att sänka blicken. De gamla munkarna visste att man aldrig fick äta eller dricka så att man förlorade förmågan att be. Allra försåtligast är kanske ”bekymren”, de inre malande och destruktiva tankarna, som behöver sin särskilda motmedicin. Adventstiden är egentligen en fastetid, en förberedelsetid, en tid för att gå till bikt, en tid då vi frivilligt över oss att vänta och avstå. För att våra hjärtan skall vidga sig och hoppet växa. I förväntan på det som är mera värt än jordisk glädje.

Hela adventstiden är en bön om att Guds rike skall komma: ”Tillkomme ditt rike”, ber vi i Fader vår. Sju gånger om dagen inleds tidebönen i klostret med ropet: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag…”. Det är en bön, ty vi kan inte finna honom om han inte kommer oss till mötes. Det är inte självklart, ännu mindre magi. Varje gång är det något nytt och förvånande. Herren kommer till den som ber när tiden är inne. Han kommer till den sörjande. Han kommer till den som i den heliga kommunionen sträcker fram sina händer eller sin tunga och säger sitt Amen. Vi ser det i evangeliet. Han kommer idag på samma sätt som han kom till de fattiga och sjuka i evangeliet, till hungrande och flyktingar, till syndarna och de ödmjuka.

Bönen kan inte skiljas från kärlekens gärningar. Aposteln uppmande de kristna i Thessalonike att ”göra ännu mer”. Det kan handla om ett leende i stället för surhet, ett brev eller ett telefonsamtal. Dagens kollekt går till Caritas arbete för flyktingarna från Syrien. Våra gärningar och vår bön är bara en liten gest, när vi förstår att det är han som hela tiden kommer. Det är han som ger oss lusten och viljan att bedja och tjäna vår nästa.

Så helgas och förvandlas vår tid på jorden. Från rädsla och förtvivlan, till hopp och förväntan. Vi föregriper Herrens ankomst. Vi rätar på oss och lyfter våra huvuden och våra hjärtan vidgas, nu i denna eukaristi och i denna adventstid.

Fyll oss med längtan efter din stora dag.”

Amen.