Kristus Konungens dag

Dan 7:13-14 Uppb 1:5-8 Joh 18:33b-37

Vilken dialog!

Vilken dialog mellan Pilatus och Jesus! Ett äkta samtal. Tre frågor och tre svar. Både Pilatus frågor och Jesu svar för samtalet framåt, med allt större intensitet. Det är förvisso Jesus som styr processen. Ändå är Pilatus frågor inte oviktiga, framförallt inte förutsägbara. Pilatus dras med i ett skeende.

Översteprästerna har överlämnat Jesus till Pilatus för att få honom dömd. Pilatus förstår knappast vad det handlar om. Han tänker politiskt. Kanske misstänker han en potentiell upprorsmakare. Därför öppnar han med en fråga om Jesus är judarnas konung? Jesus undviker att svara, men ställer en motfråga: ”Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?” Pilatus blir irriterad: ”Jag är väl ingen jude”. Sannolikt ligger det ett förakt i reaktionen, ett romerskt förakt för det besvärliga judiska folket med sin egen unika religion. Pilatus begriper sig inte på varför översteprästerna vill få denne man dömd till döden. Han vill ha fakta. ”Vad har du gjort?”

Då för Jesus saken stt steg vidare genom att vädja till Pilatus eftertanke. ’Tänk efter’, kunde han ha sagt, ’om jag vore en politisk ledare hade väl mina anhängare kämpat för min sak.’ Men några anhängare syns inte till. Fången står där ensam. Därmed kan Jesus föra frågan vidare – och djupare. ”Mitt rike är av ett annat slag”, det ”hör inte till denna världen”.

Därmed har han gett Pilatus delvis rätt. Pilatus blir inte avspisad. Han hade ju frågat om han var konung. Jesus använder hans fråga om han är kung, men fördjupar den. Ordet konung, basileus, hör nära ihop med ordet rike, basileia, som alltså betyder ”kungarike”. ”Du är alltså konung?” frågar Pilatus. Vad han menar är inte lätt att tolka. Kanske blir han helt enkelt nyfiken av att Jesus ändå talar om ett rike.

Här står den romerska stormaktens representant inför en fånge, utan en enda anhängare, som talar om ett rike. Vi hör inga försvarstal. Han tycks inte vara rädd. Vi vet att Pilatus senare ska vika sig för översteprästernas krav på att han skall fälla sin dom, men här ställer han den märkliga frågan: ”Är du alltså kung?” Det kan naturligtvis vara ironi och förakt, både för judarna och för fångens maktlösa situation, men det kan också vara människan Pilatus som ställer en fråga, en förundrad fråga. Finns det en annan slags makt än den han känner till? En makt som är starkare än den politiska? En författare, CS Lewis, säger att ateisten måsta akta sig för att låna sitt öra till vad som helst. Redan en fråga kan få otron att vackla. Kanske var Pilatus aldrig så nära sanningen som när han frågade Jesus: ”Är du alltså konung?”

Pilatus fråga har berett marken för Jesu svar: ”Du själv säger att jag är kung”. Det är inte riskfritt att samtala med Jesus. Pilatus ställde det som en fråga, men det är som om Jesus försöker binda Pilatus vid hans egna ord. Därmed kan han föra samtalet vidare: ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen.”

Det blev för mycket för Pilatus. Vi känner till hans svar: ”Vad är sanning?” Vi känner igen det också för att det lätt blir reaktionen när ordet sanning idag kommer på tal. Den viktigaste frågan för människan, sanningsfrågan, har blivit den mest misstänkta frågan av alla. Den förknippas idag med fanatism och påståelig fundamentalism, karikatyrer, som vill avväpna den ”enda” sak som avgör människans liv. Här ser och hör vi det egentliga mötet mellan ”sanningen” och ”makten”.

En maktlös fånge inför maktens representant, som säger att han har kommit för att vittna för sanningen. Inte för att lösa den filosofiska sanningsfrågan. Sanningen är både större och konkretare än så. Hela Johannesevangeliet handlar om att den sanning Jesus vittnar om samtidigt är vägen och livet. Vad allting handlar om. Varför vi lever. Verkligheten. Nu står han inför människan, representerad av Pilatus, och låter sig bedömas och dömas. Snart skall han föras ut till Golgota. De som trodde på honom och följde honom skall vittna om att han uppstod på tredje dagen, men här hör vi bara hans ord till Pilatus: ”Jag har kommit för att vittna för sanningen”.

Så tillägger han en kort mening: ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst”. Så börjar och fortsätter det. Bibeln kallar det tro. Att tro är att lyssna till den rösten, till sanningen. Något i människan känner igen rösten. Något i människan litar på den rösten. ”Han kom till sitt eget”, säger Johannesprologen. Varje människa har en resonansbotten, en mottaglighet, för den rösten. En gnista i henne tänds. Den vilsegångna avbilden möter sin urbild.

Men inte automatiskt. Rösten vädjar till både eftertanke och vilja. Människan måste välja och hon måste vilja. Steget är inte långt till katekesens definition av tron: ”Tron är en förnuftets handling som bejakar den gudomliga sanningen. Det är viljan som driver fram denna handling, och viljan påverkas av Gud genom nåden”.

Aposteln Paulus beskriver motsatsen i första kapitlet av Romarbrevet. Han talar om dem som byter ut sanningen mot lögnen. Ofta handlar det om elementär moral, där människan föredrar att vara sin egen herre. Aposteln säger att sanningen görs till fånge under orättfärdigheten. Bistert säger han att den som gör det fastnar i dårskap och mörker. Pilatus tycks ha flytt in i obeslutsamhet och försökt två sina händer. I början av Johannesevangeliet talar Jesus om dem som gör det onda och därför avskyr ljuset. Men också om dem som ”handlar efter sanningen” och därför kommer till ljuset. I början av psalm 119 sjunger vi om den som har ”valt sanningens väg”.

Inför oss står fortfarande den till synes maktlöse och vittnar om sanningen. Han står där, och hans ord ljuder, långt efter det att andra riken, välden och ideologier har haft sin tid i historien. Han har bara ett vapen, sitt ord, som vittnar om sanningen. I övrigt kan han avvisas, föraktas och bortförklaras.

Att han är maktlös är en tröst för den som missförstår det hela som ett orimligt och omöjligt krav. Den sanning han vittnar om är av ett annat slag. Han ger sitt liv för oss. När vi når påsken skall vi sjunga att han regerar från ett kors.

Låt oss lyssna till hans röst. Då börjar en dialog, vars repliker går från klarhet till klarhet, och som för in i ett kungarike som varar i evighet.

Amen.