Vad händer i det som händer?

25 Söndagen under året

Vish 2:12,17-20 Jak 3:16-4:3 Mark 9:30-37

Vad händer i det som händer?

Dagligen översköljs vi av information. Mer än vi kan sortera och förstå. Även om vi avstår från det mesta av det moderna informationsflödet, får våra sinnen ändå en mängd intryck, genom det som händer oss och genom de människor vi möter eller lever tillsammans med. Finns det någon mening i det som händer, eller är det bara en blind utveckling, styrd av slumpen, på väg mot det ofrånkomliga slutet? – Dagens tre läsningar antyder ett mönster och en djupare mening i det som händer.

Den första läsningen ur Vishetens bok berättar om en man som misshandlas och plågas, sådant som vi dagligen läser om. Men författaren ser inte bara det som händer på ytan, ett tragiskt övergrepp, ett undantag från det tänkta normaltillståndet. Han ser också drivkrafterna bakom det som sker. Mannen som plågas är rättfärdig, han försöker göra och leva enligt Guds lag. Men det märkiliga är att detta skapar irritation hos andra, hos dem som inte bryr sig om vad som är rätt. Man anar en osynlig kamp mellan gott och ont bakom de yttre händelserna. De onda känner sig utmanade av de rättfärdiga. De känner sig skymfade och ifrågasatta. ”Han motarbetar våra planer. Han skymfar oss som lagbrytare.” Om alla överskrider den angivna hastighetsbegränsningen, kan den laglydige väcka irritation. Om alla skvallrar, är det utmanande om någon inte gör det, särskilt om han inte ens vill lyssna på det som sägs. Om alla vant sig vid att ljuga eller att kalla något ont för gott, upplevs det som provocerande när någon säger som det är, kallar abort för mord, den rikes överflöd för stöld från de fattiga, som flera kyrkofäder gör, eller att det krävs en man och kvinna för att det skall bli ett äktenskap. Om alla vant sig vid dårskapen, upplevs den friske som dåraktig. Det är därför som orden är viktiga. I diktaturen måste sanningssägarna tystas ner eller låsas in.

Vi får inte veta vem författaren i läsningen syftar på. Kanske har han någon av profeterna i åtanke. Men bilden klarnar när vi kommer till Kristus. Vi hör att det är en profetia. De gudlösa säger: ”Är den rättfärdige Guds son, skall ju Gud ta sig an honom och rädda honom. Vi skall döma honom till till en neslig död; han skall ju få beskydd, efter vad han säger.”

Men innan vi hör Jesus själv tala om detta i evangeliet stannar vi ett ögonblick i andra läsningen ur Jakobs brev. Även där ser vi ett mönster. Jakob talar om oordning, kamp och strid bland de kristna. Trots att de fått kunskap om Kristus, Visheten från ovan, händer sådant. Frågan är ju också vår fråga. Varför uppstår så lätt spänningar och osämja, också i de bästa familjer? Varför har också de kristna så svårt att leva i frid och endräkt? Vad händer i det som händer? Jakob påminner om en faktor som vi ofta glömmer. Han kallar det begär, en drivkraft som för krig i våra lemmar och lurar oss att göra det vi egentligen inte vill. En restprodukt av syndafallet, som också de troende bär med sig, trots all nåd de fått. Han nämner två exempel, avund och självhävdelse. Vi vill inte gärna höra om sådant idag. Men det gör oss onödigt blinda för vad som händer.

Att vara medveten om det egna begäret, lockelsen till sådant som vi egentligen inte behöver, betyder inte att göra sig själv till syndabock i alla konflikter. Men det vore dumt att glömma att det ofta spelar en roll i det som händer mellan oss. Ju klarare vi ser, ju tydligare vi ser den egna rollen, desto lättare är det att hitta adekvat motmedicin och att inte döma de andra.

Evangeliet ger ingen lättköpt lösning. Jesus förvarnar än en gång om sin väg till död och uppståndelse. Han går frivilligt rakt in i fiendens kula för att besegra honom på hans egen mark. Lärjungarna förstod inte och de vågade inte ens fråga. Vi har det något lättare, eftersom vi har har sett i facit.

När de kommit till Kafarnaum och de är ensamma undervisar han om vad detta betyder för hans lärjungar. Att vara ”den ringaste av alla och allas tjänare”, är vad han själv gjorde när han lät sig utlämnas och dödas. Men det som såg ut som ett rent övergrepp rymde ett djupare mönster. Han uppstod från de döda. Det onda besegras på sin egen planhalva.

Så tar han ett barn och ställer det framför dem. Ett barn på den tiden sågs inte med romantiska ögon. De var knappt människor, mera på väg att bli det. Barnet räknades som den ringaste. Fullständigt beroende av sin omgivning. Han uppmanar dem att ta emot det i hans namn. Till sist antyder han mönstret och hemligheten. Det som händer i det som händer. Den som tar emot detta barn tar emot honom själv och därmed den som sänt honom. Den som ödmjukar sig och tjänar dras in den avgörande historien. Det är budskapet. Ödmjukhet och tjänande är något mera än moral och kristlig konvention. Den ödmjuke ser något som den högmodige är blind för.

Tillvarons innersta mönster skymtar fram. Jesus, den korsfäste och uppståndne, är mitt ibland oss. Han möter oss i de minsta, de ringaste och mest behövande. Den som har all makt och som skall sitta till doms över alla säger: ”Vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.”

Han är på väg att fullborda sitt verk och upprätta sitt rike. Han kallar oss som sina medarbetare. För att vi skall upptäcka vad som händer i det som händer. Ödmjukhet och tjänande är att redan nu ta emot honom i dem vi tjänar och så bli brohuvuden för hans rike

Amen.