Genombrottet

23 Söndagen nuder året

Jes 35:4-7a Jak 2:1-5 Mark 7:31-37

Genombrottet

Vi har hört om ett mirakel. En dövstum botas. Men det finns mycket mänskligt i händelsen, mycket som kan bekräftas av mänsklig erfarenhet. Den dövstumme blir förd till Jesus, kanske av anförvanter, kanske av vänner. Det vet vi – någon måste köra rullstolen eller ambulansen. De ville att Jesus skulle lägga sin hand på honom. Handpåläggning förmedlar något, det vet mänsklig erfarenhet. När den katolske prästen välsignade en bar i Tomelilla för några år sedan, stänkte han vigvatten på de församlade, de flesta ovana vid katolska bruk. Då trängde sig en journalist fram och ropade: ”Stänk på mig också”. Det mirakel som evangeliet berättar om sker i samma värld.

Mannen var döv och kunde knappt tala. Förmodligen var han döv redan från födseln, och den som inte hör lär sig inte tala. Också det förstår vi. Att Jesus tar honom avsides är också begripligt. Otaliga gäster i våra kloster kan bekräfta det trängande behovet av tystnad och avskildhet. Den som ständigt bombarderas av ord hör till slut inga ord. Att Jesus berör honom – han sticker fingrarna i öronen och rör vid hans tunga – låter kanske magiskt. Det förekom även bland kvacksalvande helare, men ockå det rymmer en insikt om sambandet mellan kropp och själ, som vår tid upptäcker på nytt. Beröring, massage, en omfamning, en kyss, kan säga mer än många ord. Att Jesus använder saliv kan nog också förstås. Det användes i den tidens läkekonst, men alla vet att det är svårt att tala när man är torr i munnen. Alltså en lång rad av åtgärder och förberedelser som kan förstås och bekräftas.

Men vissa inslag i berättelsen sticker ut. Det märkliga ordet Effata, öppna dig, kan låta som en trollformel, men dessförinnan har Jesus sett upp mot himlen och andats djupt. Vi känner igen det från när han mättade de fem tusen och när han uppväckte Lasaros. Han vänder sig i bön till Fadern. Han är ingen privat undergörare som uppträder inför publik. Han är utsänd av Fadern och gör allt i enhet med honom.

Så säger evangelisten: ”Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes”. ”Med ens”? – Ingen människa lär sig tala så snabbt, inte ens med de bästa lärare. Något bryter igenom det enbart mänskliga. Något som inte upphäver det vanliga, men i koncentrat fullgör vad människan behöver lång tid och god hjälp för att nå fram till. Den dövstumme botas av honom som från början givit oss denna förmåga. Skaparen skymtar fram. ”Den som har sett mig, har sett Fadern”, säger Jesus. Vi tänker ofta att mirakler upphäver de s.k. naturlagarna, men det är inte poängen med dem. Miraklet öppnar våra ögon för Skaparen och Livgivaren. Folket bekräftar det när de säger: ”Allt han har gjort är bra.” Det är vad som sägs om Skaparen i alltings begynnelse enligt bibelns första bok: ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott”. Ordet som Jesus uttalar är ingen magisk formel, utan en nyskapande ord från honom som har makt att hela och nyskapa det som är skadat och sjukt.

Därför användes ordet Effata vid ett katolskt dop. Prästen säger till den nydöpte: ”Effata! Öppna dig! Herren Jesus Kristus lät de döva höra och de stumma tala. Må han låta dig höra hans ord och med din mun bekänna tron.” Dopet helar och nyskapar.

Dessutom är slutorden i evangeliet en bekräftelse av profetian vi hörde i första läsningen: ”De döva får han att höra och de stumma att tala”. Det profeterna skymtat och förutsagt förverkligas. Endast Faderns eget Ord kan utföra detta.

Med ens” kunde den döve höra. ”Med ens” kunde han tala. Augustinus berättar om sin omvändelse och säger: ”Du, Herre, kallade mig, du ropade och genombröt min dövhet.” Benedictus använder ett liknande uttryck i slutet av kapitlet om ödmjukheten. ”Har munken stigit upp för alla dessa ödmjukhetens steg når han strax den fullkomliga kärlken till Gud som driver ut fruktan.” ”Strax” – det lilla ordet signalerar det gudomliga genombrottet. Det som inte är trolleri, men som fullbordar det människan måste förbereda sig till, men inte kan åstadkomma själv. Det kan bara inväntas.

Någon slags förberedande erfarenhet av detta kan nog någon vittna om. Plötsligt hör man, plötsligt förstår man innebörden i ord som man ofta har hört. Med ens finner man de rätta orden. Sedan man bittert erfarit hur många gånger man varit döv eller pratat tomma ord. ”Med ens” hör hon, ”med ens” läggs de rätta orden i hennes mun. Utan att hon vet hur det går till.

All förberedelse syftar fram mot fullbordan av detta. Förberedelsen är nödvändig. Det är bara den late eller den otrogne som hoppas på trolleri, även om han kallar det mirakel. Därför övar oss kyrkan ständigt i att lyssna. Varje sakrament föregås av en ordets liturgi. Hon råder varje troende att hålla ut i vaka, läsning, bön och väntan. Men genombrottet råder ingen människa över. Jesus säger t.o.m. att vi inte skall förbereda några försvarstal. Orden skall läggas i vår mun.

Den som inte ens övar sig att lyssna, den som inte låter sig vägledas av de bästa vännerna, de som förde den dövstumme till Jesus, den som nonchalerar kyrkans beprövade vägledare och herdar lever farligt. Jesus sörjer och gråter över dem som inte vill tro.

Ändå kan det aldrig sättas i system. Det förblir ett äkta mirakel. Ett koncentrat av människoblivandet. Jesus möter den dövstumme där han befinner sig, inlåst i sin dövstumma kropp. Och han fortsätter att göra det, ty varje människa är dövstum och inte heller botad på en gång. Ingen kan säga att han är färdigbehandlad.

Vägen vidare består, efter en första ”smekmånad”, i att lärjungen upptäcker mer och mer av sin dövstumhet. Hon förstår mer och mer hur lite hon har hört och hur lite hon därför har att säga. Nu väljer hon att tiga, men fortsätter att komma, fortsätter att lyssna. Hon vet att miraklet bara blir allt större. På väg till de ord som inget öra hört, men som är beredda för dem som älskar. Vi anar den nya skapelsen, där människan hör, älskar och ständigt lovsjunger.

På vägen dit får vi med klara ord bekänna vår tro och i den heliga eukaristin öppna våra munnar för att lovsjunga hans väldiga gärningar och smaka Herrens godhet.

Amen.