21 Söndagen under året

Jos 24:1-2a,15-17,18b Ef 5:21-32 Joh 6:60-69

Det befriande valet

När den moderna vetenskapen skall beskriva verkligheten, får vi en bild där allt hänger ihop och allt påverkas av allt annat. Ingen atom är ensam. Alla är sammanlänkade med och beroende av alla andra. Allt följer en obönhörlig lag, även om man idag, efter Einstein, mera talar om modeller än om lagar. Vetenskapen beskriver och försöker förstå. Materialisten tror att detta är allt.

Men det finns ett undantag. Den mänskliga friheten. Människan är i stånd att välja. Och att göra det i frihet. Det är hennes storhet och värdighet. Det skiljer henne från alla andra varelser i tillvaron. Det är klokt att skaffa sig kunskap, s.k. beslutsunderlag, och att inhämta råd, men till slut måste hon välja själv. Det är inte alltid något behagligt. Ett val är ofta förenat med vånda, som kan bli ångestladdad. Det vore ju så mycket lindrigare om hon slapp välja, slapp ifrån att ta ställning. Barnet i henne vill helst både äta kakan och ha den kvar. Det kan kännas som en befrielse att flyta med strömmen. Men erfarenheten visar att ett riktigt val hör till den mänskliga värdigheten, att det ger större frihet och utvecklar kraft. Medan den som inte kan bestämma sig fastnar i sin egen obeslutsamhet, och krymper. Den som vill hålla alla dörrar öppna, har till slut ingen dörr alls att gå igenom. Den som aldrig gör en definitiv investering har till slut bara växelmynt kvar.

Israels folk ställdes inför ett val när de gått över floden Jordan och intagit det utlovade landet. Valet mellan att anpassa sig till de gudar som dyrkades där i landet, de kananeiska fruktbarhetsgudarna, eller att tjäna den Gud, som uppenbarat sig för dem genom Mose och som fört dem ut ur slaveriet i Egypten, den Gud som själv utvalt dem och slutit förbund med dem. Josua, Mose efterträdare och folkets ledare, församlar alla Israels stammar till Sikem och ställer dem inför det avgörande valet. ”Utvälj åt er idag vem ni vill tjäna”. Antingen amoréernas gudar här i landet eller den Herre som har fört er upp ur Egyptens land. De lokala gudarna kan verka lockande, inte heller var de särskilt krävande. De lovade fr.a. god skörd, kroppslig hälsa, släktets fortbestånd och hjälp mot jordiska fiender. Ungefär som våra gamla nordiska asagudar. I deras tjänst fick man utan hämningar leva ut sina kroppsliga begär, åtminstone om man var man. De var ofta identiska med naturens krafter och de var många. Trohet mot en enda av dessa gudar var inte så noga.

När Israels folk ställdes inför valet tvekade de inte. ”Bort det, att vi skulle överge Herren och tjäna andra gudar! Nej, Herren är vår Gud. Han är den som har fört oss och våra fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset och som har bevarat oss på hela den väg vi har vandrat. Därför vill vi också tjäna Herren. Ty han är vår Gud.”

I evangeliet ställs också lärjungarna i ett vägskäl. Jesus hade undervisat om sig själv som Livets bröd och många tog anstöt av vad han sade. Han hade talat om att äta hans kött och dricka hans blod. Också många av hans lärjungar fann detta tal outhärdligt. ”Vem står ut med att höra på honom?” Jesus gör ingenting för att lindra anstöten. Inte heller kyrkan tvekar att kalla nattvardens bröd och vin för Kristi kropp och blod. Trots risken för missförstånd vet hon att här finns något som inte är förhandlingsbart. Men det kan bara förstås genom tron. Därför säger Jesus: ”Det är Anden som ger liv.” Köttet, dvs. människans egen förmåga, kan inte förstå eller ta emot det. Guds gåva i eukaristin är så stor att endast hans egen Ande kan öppna våra sinnen för att rätt ta emot den. Jesus försöker inte förklara eller argumentera. Trots att många av hans lärjungar drar sig tillbaka.

I det läget ställer han de tolv inför ett vägskäl. Han frågar: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Som vanligt är det Petrus som svarar: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Det är trons vägval.

Det märkliga är att detta vägval både är en mänsklig handling, ett verkligt val, och samtidigt en gåva av Gud. Jesus har nyss sagt det: ”Ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.” När människan väljer Jesus är det därför samtidigt en gåva hon tar emot. Trons gåva. Hon tror på den Herre som evangeliet förkunnar och vittnar om. Hon väljer att tro på honom och att lyda honom. Därmed befrias hon från obeslutsamheten och återfår sin sanna identitet, vars tecken är glädje och frid. Evangeliet visar att det inte finns någon annan att gå till. Avgudarna verkar lockande i början, men sviker i nödens och dödens stund. Tron vet att vår Herre är värd vår lydnad, vårt hjärtas förtroende och kärlek.

Den helige Benedictus ställer den blivande munken inför samma val när han uppmanar honom att ”avsäga sig egenviljan och gripa lydnadens starka och härliga vapen för att gå i tjänst hos Herren Kristus, den sanne konungen”.

När vi förnyar vår tro, när vi håller ut i bönen, när vi väljer att lyda hans bud, när vi överlåter oss på nytt och på nytt, då upptäcker vi att det är hans Ande som drar oss, som frågar efter oss, som älskar oss med en ofattbar kärlek. Psalmisten gör sitt val: ”Jag förblir alltid hos dig”, och upptäcker då vad som egentligen sker: ”Du leder mig efter ditt råd och skall sedan uppta mig med ära”.

Den mänskliga friheten, som skiljer sig från allt annat i tillvarons lagbundenhet, motsvaras av och återspeglar Guds frihet. Vår frihet är en avbild av hans. Vi är skapade till hans bild och likhet.

Han är den barmhärtige, den som frågar efter vårt val därför att han älskar oss. Också med sin mänskliga kärlek. Vi hör det i Jesu röst: ”Inte vill väl också ni gå bort?” Han frågar efter vårt instämmande i kyrkans bekännelse, för att i den heliga eukaristin ge oss av sig själv, sin egen offrade kropp och sitt utgjutna blod. ”Smaka och se att Herren är god”.

Amen.