17 Söndagen under året

2 Kung 4:42-44 Ef 4:1-6 Joh 6:1-15

Vilket tecken!

Vissa berättelser i bibeln har fastnat i vårt gemensamma minne. De har gjort avtryck i kulturen. Brödundret är en sådan berättelse. Den har något tilldragande och älskligt över sig. Den är djupt mänsklig, samtidigt som den väcker hopp och glädje. Oavsett om man tror på den eller inte. Vad vore vår kultur utan berättelsen om de fem kornbröden och de två fiskarna?

Mycket folk har följt efter Jesus till andra sidan sjön, upp på berget. Vi får veta att det är strax före judarnas påskhögtid. Jesus lyfter blicken och ser den stora folkskaran. Så går han stegvis till väga. Som en regissör bygger han upp sitt drama. Först ställer han en prövande fråga till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att dessa får något att äta?” Han vet själv svaret, men vill dra in sina lärjungar i dramat. Han får läsaren att skärpa blicken och bli medveten om dilemmat med den hungrande människan. Andreas hänvisar till en pojke och hans matsäck av fem kornbröd och två fiskar. Han frågar hur det skall räcka, men Jesus accepterar gåvan. Han låter folket slå sig ner. Vi får t.o.m. veta att det var gott om gräs på platsen. Nästan som en picknick. Steg för steg förs berättelsen vidare. Så tar Jesus brödet, tackar Gud och delar ut. Det som sedan händer får vi inte veta. Undret kan inte registreras och mätas. Det vi får veta är att alla blir mätta. Lärjungarna får uttrycklig befallning att samla ihop det som blivit över och det blir tolv fulla korgar. Ingenting får gå förlorat.

Vilken berättelse! Vilket tecken! Människorna blir entusiastiska och försöker tvinga honom med sig och göra honom till kung. Men då drar sig Jesus undan till berget igen, i ensamhet.

Vad säger detta tecken? I vilken riktning pekar det? – Det första är att Jesus ser människornas nöd och att han bryr sig. Han ger dem bröd att äta. Han är sin Faders rätta avbild, den Fader som ständigt låter säd växa för att mätta människans hunger. Augustinus säger att detta underverk pågår hela tiden. Sädeskornet myllas ner i marken och växer upp till ett ax fyllt med trettio, sextio eller hundra andra korn. Ett ständigt pågående brödunder. Att vi inte ser det beror på att det är så vanligt. Här på berget blir det synligt.

Utan bröd kan ingen människa leva. Vi sjöng det i responsoriepsalmen: ”Allas ögon väntar efter dig, och du ger dem deras mat i rätt tid.” För människorna på Jesu tid och för otaliga människor runt i världen är det en fråga på liv och död. Människans roll är som pojkens. Den som har måste dela med sig till dem som inte har. Men alla är beroende av att Gud låter det växa och att han ger liv. Det är det första som tecknet säger. Jesu Kristi Gud är den livgivande Guden, människoälskande och sanne Guden.

Liberalteologiska utläggare stannar ofta med detta. Brödundret blir en uppmaning att dela med sig. – Men varför drar sig då Jesus undan? Varför låter han inte kröna sig till brödkonung? Vore det inte det slutliga svaret på både Gudsfrågan och brödfrågan? Det som djävulen frestade med, när han uppmanade Jesus att förvandla stenar till bröd.

Svaret är att han vill ge oss mera. Tragiken i människornas reaktion är att de är nöjda med för lite. De är blinda för det större och fixerade vid det bröd som mättar kroppen och tillfredsställer sinnena. Materialisten och hedonisten förminskar människan och missar själva livet. Tecknet var större än vad människorna anade.

Det påminner om det första tecknet som Jesus utförde, vid bröllopet i Kana, där sex stora krukor fylldes med vatten och förvandlades till vin av bästa sort. Också de tolv korgarna handlar om det gudomliga överflödet. Att det just är fem bröd och två fiskar, påminner om de fem Moseböckerna och de två stentavlorna, som här fullbordas i den apostoliska kyrkans tolv apostlar, som skall dela ut livets bröd till alla folk i alla tider. Jesus är mer än profeten som skulle komma. Han har kommit för att ge liv och liv i överflöd.

Antydningen om judarnas påsk är ingen tillfällighet. Det är den påsk som hela Johannesevangeliet bereder väg för, den påsk som skall öppna dörren till det sanna och eviga livet. Men redan här i brödundret anar vi vad som skall komma. Vi hör detta ”mera”, när Jesus tar bröden, tackar Gud och delar ut åt dem som låg där. Handlingen föregriper den heliga eukaristin. Johannesevangeliet berättar inte om instiftandet av eukaristin. Istället ger det oss ett helt kapitel om livets bröd. Upptakten till detta kapitel är berättelsen om brödundret.

Brödundret är berättelsen om Jesus själv. Längre fram i kapitlet skall han kalla sig själv för livets bröd. Men han börjar med något som alla kan förstå och glädjas åt. Alla behöver bröd. Gud blev människa. Han mötte människan där hon befann sig. Han gav tydliga tecken på sin omsorg om människan i alla hennes behov. Han mättar hungriga och botar sjuka. Men – han vill ge oss mera. Han vill ge oss ett liv som inte tar slut, ett liv som motsvarar människans djupaste behov. När de vill kröna honom till brödkonung går han därför undan i ensamhet. När människorna vill göra honom till en som löser enbart de akuta och kroppsliga behoven, går han undan till berget. Precis som han senare skall gå en väg som inte ens lärjungarna förstod förrän senare, vägen till ensamheten på korset. Den väg som besegrade människans största fiender, synden, döden och djävulen och beredde väg till det sanna och eviga livet.

Tragiken är att människan nöjer sig med för lite. Den tragiken blir hennes död, även om hon lyckas lösa brödfrågan. Därför måste människan hålla sin djupaste hunger vid liv. Ingen håller ut till slutet som inte fortsätter att törsta och hungra, säger Katarina av Siena. Saliga de som hungrar och törstar, säger Jesus. Saliga de som sörjer och gråter. De har sett skymten av det verkliga livet och förstått att detta livet bara är fosterstadiet. Dessa vill hellre stå vid tröskeln i Guds hus än bo i de gudlösas tält. De har förstått att nåden är bättre än det bästa i detta livet. Saliga de som inte nöjer sig med mindre än det gudomliga överflödet.

Vi firar den heliga eukaristin inte bara för att mättas. Vi firar den också för att hålla den saliga hungern vid liv.

Amen.