Andra Påsksödagen

Apg 4:32-35 1 Joh 5:1-6 Joh 20:19-31

Saliga de som inte har sett men ändå tror – trons steg och Tomas’ hjälp.

Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid, Kristi uppståndelse från de döda, grundstenen i den kristna tron. Hans uppståndelse bekräftar att han var den han utgav sig för att vara. Det fanns täckning bakom orden. Gamla Förbundet fullbordas. Döden besegras och människans urgamla hopp om evigt liv når sin uppfyllelse.

De räddhågade lärjungarna förvandlas. Det är uppståndelsen de förkunnar och vittnar om. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade uppstått.” Deras frimodiga uppträdande inför sina egna ledare och sedan inför denna världens mäktiga vore obegriplig om inte något avgörande hade ägt rum.

Utan uppståndelsen blir kristendomen en religion bland andra, med en storslagen lära och en ädel moral, men utan kraft och utan hopp för den dödliga människan. Som ett påskljus – utan låga. Paulus skriver: ”Om inte Kristus har uppstått från de döda är vår tro meningslös, vi är kvar i våra synder och de mest ömkansvärda av alla människor”. Vid påskljuset sjunger kyrkan: ”Förgäves vore vi födda, om inte Frälsaren hade fött oss till det nya livet”.

Den uppståndne visar sig för sina lärjungar. Gudamänniskan går genom stängda dörrar, men känns igen av de sina. Han är angelägen om att de skall känna igen honom. De fylls av glädje när de ser honom. Han ger apostlarna deras uppdrag, att förlåta syndarna och ge människorna sin frid. Han är sänd av Fadern. Nu sänder han sina apostlar.

Vid ett sådant tillfälle saknades en av de elva, Tomas, han som hörde till de ivrigaste. Det var han som i Betania, när Jesus närmade sig Jerusalem, sade: ”Låt oss gå med för att dö med honom”. Tomas låter nästan som Petrus.

När de andra tio berättar att de har sett Jesus, kan han inte tro det. Han nöjer sig inte med de andras ord. Han vill själv se spikhålen och sticka handen i Jesu sida.

Sådana människor är ofta besvärliga, men nyttiga. De nöjer sig inte med att instämma i majoritetens uppfattning. De vågar tänka själva och får ibland stå ensamma. Som barnet i sagan, som säger att kejsaren saknar kläder. De vill ha personlig visshet.

Därför säger påven Gregorius på 600-talet att Tomas’ otro är oss till större hjälp än de andra lärjungarnas tro. Hans vittnesbörd väger tungt. Hans bekännelse är en höjdpunkt i hela Johannesevangeliet: ”Min Herre och min Gud”.

Men vi som inte får se, hur har vi hjälp av Tomas? Han fick se och kanske beröra. Men ändå är också hans ord en trosbekännelse. Det han såg var människan Jesus, det han bekände var Gud. Han utropade att den han såg var Gud, som han inte kunde se. Därför kan Jesus säga: ”Du tror därför att du har sett mig”.

Men så tillägger han det för oss mest glädjande: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror”.

Vi känner till Jesu saligprisninger i början av bergspredikan. Här följer ännu en. En slags gratulation. De troende prisas saliga. Också Maria prisas salig av Elisabet för att hon trodde ängelns budskap och bejakade den. Det är ju också den grundläggande beskrivningen av de kristna, de troende. Det är tron som gör oss till kristna. Det är tron som öppnar dörren till dopet och trons ljus. Johannes säger: ”Detta är den seger som har besegrat världen, vår tro”. Och han fortsätter: ”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?”

Tron är ett steg. Det är möjligt för människan att ta detta steg, men hon kan också vägra. Då gör hon som Tomas: ”Då tror jag inte.” Och då hjälper inga andra åtgärder, varken moraliska ansträngningar eller respekt för kyrkan och hennes traditioner, varken religiösa känslor eller gudstjänster. Inte heller skulle det hjälpa att hon fick särskilda uppenbarelser. Den som bekänner med munnen och i hjärtat tror att Gud har uppväckt honom de döda, skall bli räddad, säger aposteln.

Det steget förvandlar allt. Inga tvivel får fäste i den som tar trons steg. Tron ger henne ett värn mot känslor och skiftande stämningar. Därför kan kyrkan säga att tvivel är synd. Att tvivla vore att ta ett steg tillbaka. Tron ger oss visshet om det vi inte kan se, säger Hebreerbrevet.

Tron är säkrare än all kunskap. Den har inte sin grund i varken tanke eller känsla. Den är ett bejakande av det apostlarna vittnade om. Det finns förnuftiga skäl att lita på deras vittnesbörd. De var inga dårar och de vittnade med sina liv.

Ändå räcker det inte att beundra eller respektera vittnena. Tron stannar inte på åskådarplats. Tron säger: Jag tror. Därmed tar den ett steg. Ingen kan göra det i hennes ställe. Hon kan inte göra det utan nådens hjälp, men Gud vägrar inte att hjälpa den som vill tro.

Den som smiter undan är fortfarande utan tro. Gud gör inte våld på människans frihet. Den som inte tar steget står fortfarande utanför. Den som behöver förbereda sig, t.ex. skaffa sig mera kunskaper, skall göra det, men sedan inte tveka eller skjuta upp det nödvändiga steget. Människan råder inte själv över den tid då Gud söker henne. Det kan bli för sent. Och då hjälper inga böner. ”Utan tro kan ingen finna nåd hos Gud. Den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom”.

Jesus vänder sig direkt till Tomas, som om han var den ende i hela skaran. Han söker efter honom som efter det förlorade fåret. Tomas får inte något billigt svar. Inte någon himmelsk vision. Han får se de sår som genomborrats av spikar och den sida som genomstungits av spjutet. ”Genom hans sår blir vi helade”, hade ju profeten sagt. Det gäller också tvivelsjukan. Det är ingen ouppnåelig asket eller moralisk perfektionist vi tror på. Tron sträcker sig efter den gudomliga kärleken.

Tomas trosbekännelse är samtidigt en gåva. Tomas’ vilja att tro fullbordas av den visshet Herren ger honom. Trons yttersta garant är Gud själv, som är sanningen, men den förmedlas av tillförlitliga vittnen i hans heliga kyrka. Tron tar emot den uppenbarade sanningen. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror”. Tron är salig, ty den ger liv. Det är den tron vi nu bekänner.

Amen.