Annandag Påsk

Längtan efter din hjälp förtär mig

Den röda tråden för detta års påskfirande hittade predikanten i Skärtorsdagens ters, bönen vid tredje timmen: ”Hur har jag inte längtat efter att fira denna påskmåltid med er”. I morse, vid annandagens ters, stötte han på dess fortsättning, en vers i psalm 119: ”Längtan efter din hjälp förtär mig”.

Jesu längtan efter att fira påsk med sina lärjungar har hjälpt oss att se vad hans påsk innebär. Hans längtan förtärde honom och fick honom att ge sitt liv för sina lärjungar, i sin eukaristi, på korset och i det liv som framgick ur graven på påskdagens morgon.

Men denna Kristi längtan är inte fullbordad innan den tas emot. Den måste tändas som en längtan i hans lärjungar. Han törstar efter sina lärjungars tro, hopp och kärlek. Redan psalmisten uttrycker det när han säger: ”Längtan efter din hjälp förtär mig”.

Därför fortsätter kyrkan att fira påsk. Påskdagen breder ut sig över hela veckan efter påsk, som ringarna på vattnet. Men det fortsätter i den 50 dagar långa påsktiden, som fullbordas av Pingstdagen. Under denna tid brinner påskljuset i varje gudstjänst.

Påskljuset är inte bara en symbol för Kristus. Under påsknatten tändes våra ljus från påskljuset. Lärjungen skall själv bli brinnande. Han kan inte leva i påskens ljus om han inte själv förtärs, förtärs av samma längtan som förtärde Kristus. Ljuset brinner genom att själv förtäras.

Samtidigt visste redan psalmisten att det inte är vilken längtan som helst. ”Längtan efter din hjälp förtär mig”. Till skillnad från de egna ambitionerna, som sprider ett annat ljus.

Påskljuset lyser för att påminna om att det finns ett annat ljus. Det har tänts i våra hjärtan. Kyrkan kallar det nåden. Något nytt har tänts och ingjutits i oss, som förändrat de mänskliga villkoren. Det betyder inte att drömma sig bort. Det betyder att leva i tron, hoppet och kärleken. I tron på den Uppståndne, i ett fast hopp om att nå det rike dit han har gått före, och att ingenting föredra framför kärleken till Kristus och hans minsta bröder.

Nåden är inte bara att Gud ser på oss med välvilja och mildhet. Nåden ger oss delaktighet i det eviga livet. Nåden gör oss redan nu heliga och okränkbara, trots våra ofullkomligheter. Den kommande söndagens kollektbön talar om: ”påskens hemlighet: vår helighet som döpta, vårt nya liv i Anden, vår värdighet som vunnits med Kristi dyrbara blod”. Den nya skapelsen, synlig och påtaglig i den Uppståndne, har genom dopet tagit sin början i oss, och den får näring genom de heliga sakramenten. Guds nåd har inte bara förkunnats för oss, den har ingjutits i våra hjärtan genom den helige Ande.

Men den förblir ofullbordat utan vår samverkan. Nåden måste bli en längtan som förtär oss. En längtan som väcker avsky för synden och den smygande likgiltigheten. En längtan att ständigt läsa och be, att ständigt göra bot, när vi upptäcker hur svårt det är att nå det rena hjärtat.

Men det är så det måste gå, för att det nya skall växa fram, det totala beroendet av hans hjälp. Redan psalmisten säger det: ”Längtan efter din hjälp förtär mig”.

Amen.