Påskvaka

Mark 16:1-8

Gå och säg till Petrus och de andra…

Kristus har uppstått från de döda! Uppståndelsen är ”den högsta och viktigaste sanningen i vår tro på Kristus” säger Katekesen. Men de väldiga orden blir lätt för stora. De slår lock för öronen, vilket kan leda till att uppståndelsen förminskas, för att göras mer begriplig och hanterlig. I media kan man ibland höra den beskrivas så att Jesus har ”återuppstått”. Som om hans lik hade kvicknat till igen. Som när Lasaros eller änkans son i Nain fick liv igen, men bara för ett förlängt liv på jorden, som ändå måste sluta i döden. Ett annat försök att förstå Kristi uppståndelse är att den förandligas. Att han visade sig för lärjungarna uppfattas som något enbart andligt eller mystiskt. Men Kristi uppståndelse är större.

Den är fullkomligt unik. Påven Benedikt kallar den ett ”mutationssprång”, en ny dimension av den mänskliga tillvaron. Det skiljer uppståndelsen från både Jesu födelse och korsfästelsen. Påven kallar den en ny slags händelse, en ny skapelse. Därför är påsken inte bara årets, utan historiens och hela tillvarons avgörande vändpunkt.

Samtidigt har den lämnat spår i historien. Graven var tom. Det är inget bevis, men ett tecken. Apostlarnas förvandling är det tydligaste tecknet. Kyrkans snabba framväxt genom de tolv apostlarna vore oförklarlig om inte något radikalt nytt hade ägt rum. Samtidigt som den väckte starkt motstånd.

Det kan väcka en ny fråga. Varför visade han sig bara för lärjungarna och inte för alla? Varför kan inte den Uppståndne visa sig på det mänskliga torget och göra slut på ovissheten? Under påsken fylls vägarna på Österlen av människor som söker skönheten. Men vad kan vara skönare än Kyrkans påskliturgi? Ändå tycks påsken vara borta ur de flestas medvetandet. Gud handlar i stillhet. Påven kallar det Guds hemlighet. Endast så småningom bygger han in sin historia i mänsklighetens historia, tydligast genom sina martyrer och helgon. Han kan hela tiden förbises och avvisas. Tyst fortsätter han att söka upp var och en personligen. Men, frågar påven, är inte det det verkligt stora, att människor har öppnat sitt innersta för hans besök? Det är längs den vägen som de bestående insatserna gjorts. Går det inte ett ljusspår från Jesus genom seklerna, ett ljus som inte kunde komma från endast en människa? Skulle den mänskligt sett så svaga kyrkan fortfarande vara vid liv om inte den Uppståndnes kraft verkat i henne?

Konkret hör vi det milda och oansenliga i den stillsamma röst som följt oss dessa tre heliga dagar: ”Hur har jag inte längtat efter att få fira denna påskmåltid med er?” Vi hör samma röst i den särskilda hälsningen till Petrus: ”Gå och säg till Petrus och de andra”. Petrus nämns särskilt, han som svikit och sannolikt tror sig förkastad av sin mästare.

Det är ju en sak att svika en gång. Det är det plötsliga och oväntade sveket. Då jag med förvåning märker att jag svikit. Trots att jag egentligen inte ville. Värre är det andra. När vägen, kanske långt senare, tycks så tung och målet så fjärran, när den hemliga motviljan växer, när jag faller, inte bara på knä, utan huvudstupa, av fri vilja, trött på allting. Beskrivningen är tagen från en korsvägsandakt av Paul Claudel. Men det han beskriver är Jesus, som faller tre gånger under sin korsvandring. Inte av egen synd, men av solidaritet med oss syndare. Aposteln säger att Gud gjorde synden till ett med Jesus. Då måste han ju falla. Den tredje gången är den svåraste. Förtvivlans synd. Då jag inte vill resa mig längre. Jag är som en pressad frukt, ingen saft är kvar. Jag dignar under mig själv. Nu väljer jag döden, det är lättare att ligga än att stå. Hellre dö än leva! Hellre under korset än på det. – Vad skall Gud göra med denna människa? Vad ska han göra med Petrus som svek inte bara en, utan tre gånger? Svaret hör vi i den hälsning ängeln framför till Petrus: ”Gå och säg till Petrus, jag skall före er gå till Galileen”. Något har hänt som är starkare än det mänskliga sveket. Mildheten sänder en särskild hälsning till Petrus.

Samtidigt förblir det så ofattbart. Kvinnorna som ser ängeln börjar inte jubla, de blir förskräckta. Det skiljer den verkliga mildheten från den sentimentala. När den gudomliga världen uppenbarar sig leder det till bävan. Mose inför den brinnande busken, profeten Jesaja i templet, herdarna den första julnatten – alla reagerar de med förskräckelse. Så gör också kvinnorna här i den grav, där man lagt Jesu döda kropp. Något har hänt som övergår allt vad människor kan vänta sig.

I sin förskäckelse hör de mannen ta till orda: ”Var inte förskräckta”, säger han först. Han går dem till mötes. Men han tycks också känna till deras ärende: ”Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst”. Ja, visst var det honom de sökte. För att göra sin älskade Mästare den sista tjänsten. Så långt kan de förstå och bekräfta vad mannen säger. Något därutöver kan de omöjligen tänka sig. Deras sinnen är fortfarande i chock och deras hjärtan förlamade. Ändå måste de ha hört och uppfattat hur mannen fortsatte: ”Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd”. I otaliga variationer skall predikanter och teologer, diktare, konstnärer och kompositörer försöka uttrycka detta evangelium. Markus berättar det för kvinnorna med tre ord: ”Han har uppstått”.

Och, mitt i detta ofattbara möter det milda: ”Gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna”. Hälsningen vibrerar av personligt medlidande och omsorg. Någonstans i sitt innersta måste kvinnorna ha anat vem som sänder en sådan hälsning. De måste ha känt igen rösten. Där tänds hoppet. Något i deras inre väcks till liv.

Mannen fortsätter, utan att ens nämna Jesu namn: ”Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er”. Det är samma röst som sade: ”Hur har jag inte längtat efter att få fira denna påsk med er”.

Det är den kärleken vi har kommit till tro på. Det är den vi besvarar. Vi fick den tron i dopet och får nu förnya och bekänna den.