Skärtorsdagen

2 Mos 12:1-8,11-14  1 Kor 11:23-26  Joh 13:1-15

Hur har jag inte längtat…

Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar.” Det är Jesu ord enligt Lukas inför den måltid han firade med sina lärjungar kvällen före sitt lidande. ”Hur har jag inte längtat…” Det är intensiva ord, nästan brinnande. Ordet längtan upprepas, ”med längtan har jag längtat”. Desidero desideravit. Orden kommer ur hans innersta. I Getsemane skall han våndas och toppridas av ångest. Tre gånger skakas han i sitt innersta, berättar Johannes, när han ser ondskans och mörkrets anslag. Men inför måltiden står det att han längtar.

Därför är det en glädjens och jublets liturgi kyrkan firar denna kväll. Vår Herre längtar efter att få fira den med sin kyrka. Den första gången kan inte lärjungarna ha förstått. Lika lite som Petrus förstod varför Jesus tvättar hans fötter. ”Vad jag gör förstår du inte nu”, säger Jesus, ”men senare skall du fatta det.” Först senare har kyrkan förstått. Först senare förstår den enskilde lärjungen.

Kyrkan har förstått att den kvällen stiftades ett nytt förbund mellan Gud och hans folk, manifesterat i det nya förbundets påskmåltid, den heliga eukaristin. Redan kvällen före gav han oss en åminnelse av hela sin påsk. Eukaristin gör påsken ständigt närvarande, både hans offer och hans uppståndelse.

Vår Herre visste att utan den skulle vi inte klara oss. Utan eukaristin dör vi. Men Jesus vill att vi skall leva. Han vet att livet är farofyllt och att lärjungarna är obeständiga och svaga. Därför ger han oss denna gåva. För att vara med sin kyrka alla dagar till tidens slut. Vår Herre längtar efter att fira den med oss. Hur kan då lärjungen föredra något annat eller låta hjärtat kallna och bli likgiltigt?

Jesu längtan är både vilja och känsla. Vilja fylld av glödande längtan. Längtan styrd av målmedveten vilja. En god beskrivning av kärlek. Därför stannar längtan inte hos honom. Han ger den till sina lärjungar när han säger: Detta är min kropp, detta är mitt blod. Hans kärlek nöjer sig inte med mindre. Inte motvilligt. Inte av tvång. Av fri vilja ger han sitt liv. Han längtar efter det. Trots ångest, rädsla och hela det pris han betalade.

Att Petrus protesterade inför att få sina fötter tvättade kanske inte bara berodde på stolthet och bristande självkännedom. Anade han redan då att kärleken måste bli ömsesidig, att han riskerade att förlora sitt ego? För Petrus del var det inte fullbordat förrän han själv kunde säga: Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär.

Det är den lag som alla präster står under. Men det är inte främst en moralisk lag. Den har sin källa i sakramentet, som de denna kväll fick uppdraget att fira. Exemplet som Jesus ger dem kallar vår påve också ett sakrament. Ingen håller ut i den prästerliga tjänsten som inte älskar sin Herre. En präst uttryckte det så: Jag kan inte se en människa utan att vilja ge henne absolutionen, förlåtelsen.

Men det gäller alla lärjungar. Utan denna ömsesidiga kärlek håller vi inte ut till slutet. Ingen står ut, säger Katharina av Siena, som inte längtar, hungrar och törstar.

Det visste Jesus. Därför längtade han efter att fira påskmåltiden med de sina. För att hans längtan skulle förvandla hans lärjungar och ge dem samma längtan som han. Så att de kan säga: Min vän är min och jag är hans.

Den som vacklar eller tvekar får åter igen tugga på Jesu ord: ”Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar.”