5 Söndagen i fastan

Jer 31:31-34  Heb 5:7-9  Joh 12:20-33

Vetekornets lag

Det är naturligt för människan att hon vill uppnå något i livet. Något som är av betydelse och som bär frukt. För att nå detta mål satsar hon sina krafter. Människan anar att hon har en uppgift, en livsuppgift, som ger mening åt livet. Det kan kännas bittert när något händer som hindrar eller saboterar dessa planer. Sjukdom, olyckor, eller, vilket är svårare, när andra människor saboterar planerna. Det kan upplevas som om hela livet förlorar sin mening. Tänker vi efter så är livet fullt av olika sabotage. Det går sällan som mäniskan tänkt sig. Också den vars liv verkat framgångsrikt måste ju acceptera att krafterna tar slut. Att hon skall dö. Och vem kommer då ihåg alla hennes mödor? Har Predikaren rätt som förkunnar att all mänsklig möda är fåfänglig och tom? Att det till slut inte är framgången som avgör.

Också Jesus var sänd för att fullgöra en uppgift. I det första skedet av hans liv är den påtaglig och begriplig. Han botar sjuka och mättar hungrande, han förkunnar sanningen och upprättar syndare. Han ger sina lärjungar ett föredöme, en väg att följa. – Men så är det som om hans väg får en annan riktning. Enligt de tre första evangelisterna sker vändningen vid Caesarea Fillippi, efter Petri bekännelse. Han börjar tala om det till synes motsatta. Att gå till Jerusalem för att lida och dö. Till slut avstår han från att utnyttja sina krafter. Han överlämnar sig i människors händer och överlåter sig åt något som tycks vara motsatsen till underverk och framgångsrika insatser. Det märkliga är att det är denna senare del av hans liv som väger tyngst. Det är denna del som särskilt nämns i trosbekännelsen. Det är påsken som är den största högtiden.

Jesus använder en bild från naturen för att förklara denna hemlighet. Han talar om vetekornet som faller i jorden och dör, men som därigenom bär mångfaldig frukt. Om kornet inte läggs i jorden för att dö, förblir det ett ensamt korn. Men när det dör och ”offras” ger det liv åt andra. Redan naturen tycks känna påskens hemlighet.

Jesu död går utöver naturens lagar. Vetekornet har ingen egen vilja, men Jesus bejakar själv denna väg. Han berövas inte sitt liv, han ger det. ”Just för denna stund har jag kommit.” Han bejakar Faderns plan: ”Låt din vilja ske, inte min.” På korset ska han säga: ”Fader, i dina händer överlåter jag min ande.” Men avsikten är att ge liv: ”Jag har kommit för att de ska ha liv och liv i överflöd.”

Här ligger det svåra för människans tanke. Varför denna ”omväg”? Varför kunde han inte bara ge mer och mer av det nya liv som skymtar fram i Galiléen, när han mättar hungrande och upprättar betryckta? Varför måste Jesus dö för att ge oss livet? Förståndet får inte grepp om det. Bilden av vetekornet låter oss ana hemligheten. Själv antyder han dessutom en praktisk väg till insikt: ”Om någon vill göra Guds vilja skall han förstå.”

Ty samma mönster gäller för varje människa. Människans framgång i livet är ytterst begränsad och förgänglig. Också de största insatserna i historien förbleknar och glöms bort. Medan korset fortsätter att vara ett hoppets tecken för ständigt nya generationer. För den sekulära människan är korset anstötligt, också i mildare varianter. Den moderna och till synes suveräna människan vill inte veta av några hinder eller någon begränsning på framgångens väg. Redan när kyrkan anger moraliska gränser, uppfattas det av många som ett hot eller som förmynderi.

Till en viss gräns kan vi förstå vetekornets lag. Ska ett mål uppnås kräver det arbete, uthållighet och självdisciplin. Lägger människan händerna i knät, så glider hon med strömmen. De lägre krafterna tar över. Tätar hon inte läckorna i huset, regnar det in. Ändå är det goda alternativet varken hårt eller tungt, säger den helige Benedictus, som vill ge mod åt den räddhågade. ”Även om rimliga skäl skulle kräva litet stränghet för att utrota fel och bevara kärleken, så fly då inte genast i skräck och bävan bort från frälsningens väg, som i början måste vara smal.” Så antyder han vetekornets frukt: ”Framskrider man på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma.” Det är vetekornets sötma.

Den som ser livet som en ett framgångsprojekt blir förr eller senare besviken. Men, och det är det förvånande, när hon bejakar att vi är här för att tjäna varandra, då rinner glädjen till. Förr eller senare. En ny lag skrivs in i våra hjärtan, som vi hörde i första läsningen. En vetekornets kraft, som får hjärtat att vidga sig, som skapar gemenskap och öppnar våra ögon för Kristus i våra bröder och systrar. Den goda iver som har sin glädje i att överbjuda den andre i tjänst och lydnad. Den barmhärtige får barmhärtighet. Det är saligare att ge än att ta.

Ett annat exemplet är när människan har gått fel, när hon har syndat. Det räcker ju inte med att ruska på huvudet, glömma bort och skynda vidare. Ånger, bekännelse och botgöring kan kännas olustigt och förnedrande, men är en väg till liv. Det är en slags död. Det var ju jag som syndade. Och det jaget måste dö. Som vetekornet. Det avgörande är ångern. Genom ångern sker något i människans hjärta, något som liknar det som sker i jordens djup när vetekornet dör och något nytt börjar växa upp. Det blir påsk i hjärtat. Det blir en glädje att få göra bot. Vetekornet bär frukt.

Ännu ett exemplet är reaktionen på motgångar och orättvisor. Den spontana reaktionen är att ge igen eller kräva sin rätt – eller att ge upp. Det kan finnas förnuftiga åtgärder för att reda ut och akta sig för att bli en vindflöjel, men den avgörande kampen är en annan. Att öva tålamod och saktmod, att säga ja till det oförklarliga och ofattliga, men i Kristi fotspår. Lidandets mysterium i Rosenkransen eller en Korsvägsandakt kan vara till hjälp. Hans väg i vår och vår väg i hans. Det blir påsk för den som dör från vredens last. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss”, säger munkfadern. En tidig kyrkofader, Ignatios av Antiokia, säger: ”jag behöver saktmod, då förlorar världens furste sin kraft.”

Vi kunde fortsätta genom livets alla situationer och upptäcka vetekornets lag överallt. I den lagen är fienden besegrad. ”Jag överlåter mig åt dig. Vad som än händer tackar jag dig”, ber Charles de Foucauld, när han dör ensam i öde trakter. En död som bar frukt. Vetekornets lag rymmer kraften från Kristi kors. Kampen är inte målet, men vägen till nåden, friheten och påsken. Överlåtelsen får del av den dragande kraften från Kristi kors. Den som överlåter sig får smaka Jesu förunderliga löfte: ”När jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.”

Kristi överlåtelse på korset ger liv. Tydligast ser vi det i den heliga eukaristin. Hans offer på korset enligt vetekornets lag, blir närvarande och frambärs på kyrkans altare. Ur hans offer växer frukt. ”Han mättar dig med finaste vete”, säger psalmisten. Jesus kallar det ett levande bröd. ”Brödet jag ska ge är mitt kött, jag ger det för att världen ska leva.”

Amen.