Vi har kommit till tro på kärleken

Fjärde Söndagen i Fastan

2 Krön 36:14-16, 19-23 Ef 2:4-10 Joh 3:14-21

Vi har kommit till tro på kärleken

Mitt i fastan hör vi den bibelvers som kallats ”den lilla bibeln”: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv”. Det är ett koncentrat av hela den kristna tron. Men vem kan förstå den? Vem kan se Guds ansikte utan att dö? Det vi försöker säga riskerar att bli tomma ord, som dessutom svävar över den värld vi lever i.

Det vore lättare att predika över första läsningen. Där känner vi igen oss. Krönikebokens avslutning beskriver den värld vi känner igen. Den beskriver det skede som ledde fram till Jerusalems förstörelse och bortförandet i den babyloniska fångenskapen år 547 f.Kr. Författaren klagar och säger: ”Alla de ledande blir mer och mer trolösa”.

Det är också vår värld, den bistra verkligheten i en före detta kristen kultur. De profeter som försökt varna, t.ex. vår egen påve och hans föregångare, har förolämpats och hånats. Om det då ledde till Jerusalems fall, vad skall då Herren göra när han ser vad som händer i samhället idag?

Men, och det är det förvånande, inte ens Jerusalems förstörelse gjorde definitivt slut på Guds tålamod med sitt folk. Efter sjuttio års botgöring blev den persiske kungen Kyros Guds redskap. Han lät det judiska folket återvända till sitt land och åter bygga upp det nedbrända templet.

I evangeliet antyds ett annat exempel på Guds obegripliga tålamod med sitt trolösa folk. Den gången hade det knotat under ökenvandringen och straffet blev giftiga ormar. Mose bad för folket och hängde upp en kopparorm på en stång, det som sedan blev symbolen för läkarens uppgift att bota. När folket såg upp på ormen blev de botade och fick leva.

Både uppbyggandet av templet och kopparormen i öknen är profetior om Kristi påsk. Vi hörde i evangeliet: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv”. Hos Johannes börjar Kristi seger redan när han upphöjs på korset. Aposteln uttrycker det på sitt vis: ”Gud har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus”.

Guds slutliga svar på människans synder är inte dom och förintelse, utan Kristi påsk, hans död och uppståndelse. Det är det som sammanfattas i ”lilla bibeln”: ”Så älskade Gud världen…” Han gav oss sin Son, som liksom sög upp alla människans synder i sin egen kropp och försonade människan med Gud. Vår påve Benedikt säger i sin encyklika om kärleken: ”Guds kärlek är så stor att han vänder sin kärlek mot sin rättvisa, för att därmed skapa försoning”. Aposteln säger: ”Gud försonade världen med sig genom Kristus”. Han ser inte mellana fingrarna på synden. Rättvisan upphävs inte, men Kristus dör syndarens död och öppnar därmed en väg till liv.

Det är denna tro på Guds kärlek som är drivkraften i kyrkans liv, förkunnelse och tjänst. Inte en allmän tro på kärleken, utan den kärlek vi ser i Kristi påsk. ”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den”, säger Johannes i sitt första brev. Det är denna tro som är motorn för både vardagskristna och helgon. Tron vet att tillvaron är förvandlad genom Kristi påsk, trots att världen ser ut som den gör. Ingenting kan längre bli riktigt hopplöst.

Det är också denna tro som ger oss uthållighet i fastetiden och den egna dagliga kampen. Också när det är tungt och tar emot. Johannes låter Jesus beskriva domen på ett nytt sätt. Domen är inte ett fruktat domslut i en yttersta framtid. ”Detta är domen, när ljuset kom in i världen, då älskade människor mörkret mer än ljuset. De kommer inte till ljuset, för att deras gärningar inte skall avslöjas”. Domen är att redan nu välja mörkret före ljuset. Att avvisa den kärlek som korset och uppståndelsen vittnar om. Människan drar själv över sig domen. Hon blir sin egen domare. Katekesen säger att människan skall dömas efter sitt ja eller nej till nåden. Guds yttersta dom bekräftar det val som människan själv har gjort. Gud har gett människan hennes frihet och kärleken gör inte våld på friheten. Människan kan låsa sig i ett nej, som blir definitivt och slutgiltigt. Det är den yttersta dårskapen.

Men, säger Jesus, ”den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill”. Det gör både syndaren och helgonet, både den botfärdige och den som vill växa i kärleken. Den botfärdige rövaren ”kom till ljuset” när han vände sig till Jesus. Han fick löfte om paradiset. Vid korset stod också Maria och den Johannes som borgar för dagens evangelium. De förstod inte ännu, men de stod där. Den troende lär sig, genom dyrköpt erfarenhet att aldrig släppa korset ur sikte. Benedictus uttrycker det så: ”Ingenting föredra framför Kristi kärlek”. Motståndet kan växa, när hjärtats mörka hörn måste avslöjas. När lärjungen tvingas lära sig att tala sanning i det egna hjärtat. När hon upptäcker det egna hjärtats alla konster och krumbukter. Dess försök att hålla undan något för ljuset i det egna samvetet, som är det barmhärtiga ljuset från Kristi kors. Färdigt blir det när hon med Petrus kan säga: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär”. Men det är då hon upptäcker att Kristi kärlek inte sviker, inte ens när det är som mörkast. Det är i mörkret som påskljuset tänds.

Kyrkan står vid korset varje gång hon firar den heliga eukaristin. Hon dricker av den kärlek som rann fram ur Jesu öppnade sida. För att ge oss liv och göra oss till vittnen, vitten om Guds ofattbara kärlek.

Amen.