Tredje Söndagen i Fastan

2 Mos 20:1-17 1 Kor 1:22-25 Joh 2:13-25

Tror vi?

Det var ingen torr akademisk föreläsning som Jesus höll den gången i templet. Men heller inte något överilat vredesutbrott. Jesus gjorde sig en piska av repstumpar – man fick inte använda käppar eller påkar i templet, inte ens för de bångstyriga oxarna – och drev ut dem som sålde och köpte. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord. Med kropp och själ, styrd av helig vrede, driver Jesus ut både boskap och månglare. Han rensar templet. Hans Faders hus hade förvandlats till en saluhall för världsliga affärer, för det mångahanda, det hus som var byggt endast för bön, offer och tillbedjan.

Så långt kan vi nog förstå händelsen. Som en profetisk reaktion mot profaneringen av det heliga. När heliga rum upplåtes för allt möjligt, konserter, kaffedrickande och allmänt pratande, när rummet används för att legitimera privata åsikter eller den politiska makten, när kyrkans budskap styrs av det politiskt korrekta, av andra gudar än den sanne Guden, då är det illa ställt. Så småningom profaneras hela det mänskliga livet.

Men tempelreningen har ett djupare budskap. Johannes berättar om den i början av sitt evangelium, men handlingen pekar fram mot slutet av Jesu liv, och blir därmed en portal till hela evangeliet. Evangelisten återger den som ett tecken – ett tecken som skall väcka tro. Själv talar Jesus gåtfullt om att riva ner templet och att det skall uppstå igen på tre dagar. Något skall hända som gör att templets tid är förbi. Evangelisten förklarar att Jesus talade om sin kropp. Lärjungarna förstår också det ord ur Psaltaren 69 som citerats: ”Lidelsen för ditt hus skall förtära mig”. Psalmen tolkades tidigt messianskt, som en profetia om Jesu död och uppståndelse. Jesu lidelse skulle förtära honom, och han lät sig förtäras när han gav sitt eget liv på korset. Det offer som på tredje dagen byggde upp ett nytt tempel, hans uppståndna kropp.

Tempelreningen är ett förberedande tecken på den högtid vi bereder oss att fira, centrum i vår kristna tro, Jesu död och uppståndelse. Lidelsen och intensiteten är en bild för Jesu kamp, inte bara mot mångleri och mammonsdyrkan, utan mot alla ondskans andemakter, mot allt det som orenar och vanhelgar människans liv. Hans brinnande lidelse i templet är en bild för hans ångest, lidande och död, den kamp som renar människan från syndens, dödens och djävulens herravälde. Utan hans påsk är människan lika fångad av dessa makter som månglarna i templet var av mammon. Dessa makter rår människan inte själv på, åtminstone inte ensam. Hon blir fånge under avgudarna och ur stånd att tillbe den ende Guden i ande och sanning.

Den uppriktiga människan vet ju hur fångad hon kan bli av onda tankar och begär, av bekymmer och ältande av oförrätter. Hur lätt är det inte att fastna i ett fängelse av bitterhet? En försmak av dödsriket. En fasansfull tillvaro, ty där finns varken lovsång eller tacksägelse. Och vad säger att människan inte tar med sig detta över dödens gräns? Det vore helvetet.

Först när människan får hjälp av någon som är starkare än döden öppnas vägen ur denna fångenskap. Det är vad påsken handlar om. Kristus försonar människan med Gud på Golgota och uppstår med en ny kropp, där hon infogas som en lem. Det är det nya templet. Genom tron och dopet blir människan en levande sten i ett andligt husbygge. Petrus talar om dessa stenar som ett heligt prästerskap, som kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.

Tror vi det? Utan tro har vi ingen hjälp av aldrig så många gudstjänster. Tror vi på Jesu död och uppståndelse som grunden för våra liv? Om lärjungarna står det att de i efterhand kom ihåg vad han hade sagt, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt. Evangelisten berättar också om många andra i Jerusalem som kom till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde.

Tror vi det, i hjärtat? Inte bara med munnens bekännelse. Aposteln säger: ”Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.”

Tron är en gåva. Människan kan inte bara bestämma sig för att tro. Inte heller är tron en blind känsla, som kanske blossar upp för en tid, men kan försvinna lika snabbt. Tron är ett bejakande av det budskap som den apostoliska kyrkan förkunnar. Detta bejakande sker med förnuft och vilja. Med sitt förnuft bejakar människan den uppenbarade sanningen, förmedlad till oss av de apostoliska vittnena. Men inte utan den egna viljan. Många blockerar vägen till tron för att de inte vill leva i lydnad för buden. De skjuter undan något eller några av buden – men de lever farligt. Om människan inte har gett sig livet själv, är det då förnuftigt att leva med sig själv som högsta instans och domare? Framför allt glömmer hon att Gud aldrig begär det omöjliga. Bakom och i hans bud finns alltid hans barmhärtighet.

Ändå förblir tron en gåva. Människan kan inte förtjäna den. Endast genom nåden får hon trons gåva. Det är detta som gör att tron har kraft. Aposteln talade om Guds kraft och Guds vishet, som är starkare än någon mänsklig övertygelse och orubbligare än alla växlande känslor. Katekesen säger att tron är säkrare än varje form av mänsklig kunskap, eftersom den har sin grund i Guds eget ord. Och Gud kan inte ljuga. För förnuftet och den mänskliga erfarenheten kan tron förefalla dunkel, men det gudomliga ljuset är säkrare än det ljus man får av det naturliga förnuftet.

Evangelisten säger att Jesus av sig själv visste vad som fanns i människan. Han känner oss bättre än vi själva gör. Han vet redan vad som finns av tvivel i hjärtat, det tvivel som gör människan delad och vacklande. Varför då gömma sig?

Det människan kan göra för att bereda sig för trons gåva är att lyssna, lyssna till och läsa Guds ord – och att be om trons gåva.

Bönen är räddningen för den som tvivlar. Bönen litar på honom som ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”.

Tron är inte något som människan har en gång för alla. Tron är en väg, även om den har en tydlig start. På vägen fortsätter den troende att läsa, lyssna och be. Hon dras med på Jesu väg och in i hans lidande, och så småningom in i allt större delaktighet i hans liv. Av lidelsefull kärlek gav han sitt liv, för att vi skulle leva med honom, nu och för evigt.

Amen.