Andra Söndagen i fastan

1 Mos 22:1-2,9a,10-13,15-18 Rom 8:31b-34 Mark 9:2-10

Getsemane och förklaringsberg

I början av fastetiden tar kyrkan oss med upp på förklaringsberget. Fastetiden lyses upp av det himmelska ljuset, det ljus som bländar och fascinerar de tre lärjungarna. Vår moder kyrkan låter oss se detta ljus innan vi fortsätter vägen till Getsemane och Jerusalem.

Frastetiden symboliserar jordetiden, vår stund på jorden, med dess mödor och prövningar. För att vi inte ska fastna i det mörka och förlora hoppet får vi en föraning om slutmålets härlighet. Inte för att drömma oss bort, men för att stärkas i tron. Några korta minuter lyser ljuset för lärjungarna, en skimrande ljusrand vid horisonten, sedan ser de ingen annan än Jesus. Men nu vet de att han inte är vem som helst. Ur molnet fick de höra: ”Detta är min älskade Son. Lyssna till honom.” Det finns tunga skäl att lyssna till honom och följa honom, även när hans härlighet är dold.

Petrus har nyss bekänt honom som Messias, men försökt få honom att undvika Jerusalem. Han får en sträng förmaning. Hans förslag är människotankar. Det är då Jesus undervisar sina lärjungar om att ta sitt kors, förneka sig själva och följa honom. Men de har svårt att förstå och ännu svårare att praktisera. Strax därefter tar han dem upp på förklaringsberget. Han tycks veta att de behöver det. Också vi behöver det. Kyrkan vet det. Därför får vi höra detta evangelium.

På berget ser de Mose och Elia. De representerar lagen och profeterna. Jesus är inget tillfälligt stjärnskott. Han samtalar med Mose och Elia. Han fullbordar allt som är förberett i det gamla förbundet. Allt pekar fram mot honom. Mycket är obegripligt utan honom, inte minst Abrahams offer, som vi hörde om i första läsningen. Ändå övergår han dem båda. Till ingen av dem har det sagts: ”Detta är min älskade son”.

Både Mose och Elia togs båda direkt upp i himlen. Men Jesus gör något mera. Han skall dö och uppstå från de döda. Han lyftes inte bara upp över mörker och död. Han går in i mörkret och ner i döden för att övervinna båda. Därför är ljuset från hans ansikte starkare än det som lyste från Mose ansikte, när han kom ner från Sinai berg. Paulus säger att strålglansen från Mose ansikte visar sig inte ha någon härlighet, så snart den jämförs med den härlighet som lyser från Kristi ansikte. Vi får se det ljuset för att få mod att följa Jesus, också när vi inte ser något ljus. I prefationen denna dag sjunger kyrkan: ”Han uppenbarade sin gudomliga härlighet för att de skulle förstå, att vägen till härligheten går genom lidande och död”.

Det hela skedde på ett högt berg där de var ensamma. Också Mose och Elia mötte Gud på det höga berget Sinai/Horeb, i avskildhet. Jesus skall fullborda allt som har skett genom lagen och profeterna. Det höga berget pekar fram mot platsen på Faderns högra sida.

Jesus tog med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklaringsberget. Inte ens de andra lärjungarna kunde följa med. Inte då. Men, säger aposteln, genom sin uppståndelse har han ”gett oss (dvs. alla troende) en plats i himlen”. Genom tron och dopet har vi fått tillträde till detta höga berg. Så vidunderligt stor är Guds vilja och plan med människan.

Men vägen dit går genom Getsemane, dit samma tre lärjungar utvaldes att följa med. De somnade och förmådde inte vaka. Inte då. Först senare skulle de få kraften. Också för oss går vägen genom Getsemane. Vi får se en skymt av målet för att få den kraft vi behöver i prövningen.

Getsemane och förklaringsberg är närmare än vi tror. När människan gå in i sitt hjärtas kammare finner vi dem båda. Inget förklaringsberg utan Getsemane. Men ingen kan heller hålla ut i Getsemane utan att ha sett ljuset på förklaringsberget.

Gång på gång lär oss fäderna: ”Inte omedelbart efter övergången av Röda havet får de som gåva motta fäderneslandet, och ännu kan de inte segervisst triumfera över att fienderna är borta, ty ännu återstår öknens ödslighet, ännu ligger fiender i försåt efter vägen.”

Cassianus berättar om den som vill äga hjärtats renhet, men utan att ålägga sig vaksamhet. Han beskriver den som talar om tålamod, men inte står ut med att lida orätt. Det är den som är from i talet och i kyrkan, men i vardagen är vass både i tungan och med armbågen.

En erfaren vägledare på efterföljelsens väg, Thomas a Kempis, säger: ”Du kan inte undkomma korset vart du än flyr, ty vart du än kommer, bär du alltid dig själv med dig och finner alltid dig själv, överallt skall du finna korset. Om du bär lidandet motsträvigt, gör du det till en börda för dig och du gör det tyngre för dig själv och ändå måste du bära det. Om du kastar av dig ett kors, finner du utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.”

Ändå är det inte något asketiskt program vi är kallade att genomföra. Vi är kallade att följa Kristus. Det är inte en kallelse till de starka, utan till alla som är tyngda av bördor.

Thomas a Kempis talar om Getsemane så att man anar förklaringsberget. ”Den människa som plågats på många sätt är inte utan tröst, ty hon märker att ur hennes lidanden växer rika frukter fram. När hon frivilligt underkastar sig det, förvandlas varje lidandes börda till tro på den gudomliga trösten. Den som bär sitt lidande för Kristi skull har funnit paradiset på jorden.” Redan i Getsemane skymtar förklaringsberget. Korset kan, efter Kristi löfte, förvandlats till ett milt ok.

Benedictus talar om prövningen som luttrar, men i meningen före har han sagt: ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.” Han citerar ur samma kapitel i Romarbrevet som vi hörde i andra läsningen. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.”

Tron tuggar i sig löftet: ”Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg.” Den ödmjuke får smaka trösten, försmaken av det högsta goda. Det som inte kan uttryckas i ord.

Varje eukaristi tar oss upp på förklaringsberget. Vi går fram till altaret som lärjungarna gick upp på förklaringsberget. Eukaristin är både offer och närvaro, både Getsemane och förklaringsberg. Vår Herres prövning i Getsemane är förvandlad och ger ifrån sig tröst.

I slutbönen tackar vi för att vi ”redan här på jorden i Kristi kropp och blod få en försmak av himlens härlighet”.

Amen.