Mötet som infriar ett löfte

Kyndlesmässodagen – Herrens frambärande i templet

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

Mötet som infriar ett löfte

Allt oftare läser eller hör vi om vad som händer de gamla i vårt samhälle. Antalet pensionärer ökar. Förväntningarna bland dem själva växer. Rapporter om vanvård bland de allra äldsta, de som inte längre kan föra sin egen talan eller värja sig, skapar upprördhet och vrede. Det sätt på vilket vi tar hand om våra äldsta avslöjar hur vi ser på människan. Äldrevården är ett test på samhällets kvalitet. Fjärde budet om att hedra sin fader och moder gäller fortfarande. Ser vi människans värdighet också när hon är som svagast?

Dagens evangelium berättar om två som hade kommit till hög ålder, Symeon och Hanna. Symeon hade fått ett märkligt löfte. Han skulle inte se döden förrän han fått se Herrens Messias. Det är onekligen mera än vad den bästa pension kan utlova. Inget ont om en rättvis pension, men redan mänsklig och kärleksfull omvårdnad är mera värd än pengar. Ändå har människan ett ännu djupare behov. Om detta vittnar Symeon och Hanna. Symeon kan be sitt livs aftonbön och gå in i friden. Borde det inte väcka nyfikenhet och iver? Hur lever man för att kunna dö med Symeons ord på sina läppar, ”Nu låter du din tjänare fara hädan i frid”?

Den gamle Symeon har skyndat till templet. En inre kraft driver honom dit just denna dag. Där möter han ett föräldrapar, Josef och Maria, som i lydnad för Mose lag bär fram sitt barn och frambär det stadgade offret. Det står att Symeon tar barnet i famnen. Så ber han sitt livs aftonbön. Mötet mellan den gamle och barnet infriar det löfte han fått. Mötet öppnar ögonen på den gamle. Han ser det andra inte ser.

Många har erfarenhet av vad ett möte med en annan människa kan betyda. Ett leende från den andre kan väcka glädje djupt in i själen. Vilken livsviktig uppgift har inte de som vårdar de allra äldsta? Låt oss hjälpas åt att höja deras anseende och status! En nedlåtande blick eller förnedrande behandling kan ställa den utsatte på svåra prov. Ett gott möte däremot, där två människor ser varandra och båda blir sedda kan förvandla och förändra hela dagen och påverka resten av livet. – I evangeliet ser vi alla mänskliga mötens fullbordan. Det Symeon såg förändrade hela historien. Hans aftonbön är tillgänglig för alla. Ändå var det inget uppseendeväckande. Det ovanliga var gömt i det vanliga. Men något måste till för att människans ögon skall öppnas.

Symeon är ett föredöme i konsten att se. Det står om honom att ”han väntade på Israels tröst”. Denna väntan präglade hela Symeons liv. Han hade inte gett upp hoppet om att Gud skulle infria sitt löfte. De flesta av hans landsmän hade kvar en vördnad för templet och förbundet, men de hoppades inte längre. De hade resignerat och nöjde sig med mindre och fåfängliga ting. Men Symeon väntade. Och Hanna med honom. Hon som aldrig lämnade templet, utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. De levde i hopp och förväntan. Varje människa bär på en längtan att bli sedd och att själv få se. De som är döpta har fått hoppet om detta ljus ingjutet i sitt innersta. Det är därför den döpte får ett dopljus. Fornkyrkan kallade de döpta för de upplysta.

Även om Symeon hör till det gamla förbundsfolket är han också en bild för kyrkan, det nya förbundsfolket. I varje mässa påminns vi om att vi ”lever i hoppet om saligheten och väntar på Frälsarens Jesu Kristi återkomst” (inskottet i Fader vår). Vi stärker hoppet när vi i denna mässa går i procession med ljuset i våra händer. Kyrkan på pilgrimsvandring mot målet. Vi gör det i varje mässa, när vi steg för steg lyssnar och ber oss fram, för att få se Guds lamm på kyrkans altare och ta emot den utlovade i våra händer och på vår tunga, som Symeon tog emot honom i sina armar.

När Josef och Maria bar fram Jesus i templet får Symeon en inre visshet om att också själv gå till templet. Det är Andens ledning. Tre gånger i några korta verser nämner evangelisten Anden. Symeon försitter inte chansen. ”Släck inte anden”, säger aposteln. Det är Anden som drar oss till den heliga mässan, bönen, den heliga Skrift och till att se Kristus, Guds sanna avbild, i vår nästa. Det finns alltid något mera att upptäcka i en medmänniska, inte minst när vi redan tror oss känna den andre.

Men också i oss själva finns mera än vi tror när tröghet och klenmod har fått ingång i hjärtat. Symeon är en bild för den som håller ut i bön och väntan på att synden skall sluta att skymma blicken. När människan faller i synd försvagas lågan i hjärtat. En flämtande låga som kan slockna helt. Har den troende begått en allvarlig synd behöver hon få ljuset tänt på nytt genom försoningens sakrament. Men hon kan alltid resa sig igen. Hon lever i hoppet, och lär sig steg för steg att genomskåda den förrädiska lockelsen. Det goda alternativet är att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”. När Symeon håller barnet i sin famn har han inte ögon för något annat, varken för sin fromhet eller för sitt elände. Det är en bild för glädje och frid, för den frälsning vi hoppas på.

Symeon ser inte bara vem barnet är, han ser också vad som skall hända i framtiden. Att barnet inte skall tas emot av alla, utan bli till fall eller upprättelse, till ett tecken som väcker strid. Det är Lukas’ sätt att antyda korset. Detta barn skall inte bara locka fram det bästa hos människor och folk, utan också blottlägga det sämsta, upproret mot Gud och oviljan att vända om till honom. Människans dåraktiga försök att göra sig kvitt Gud och bli sin egen herre.

Men samma kamp går genom vårt eget hjärta. Ju närmare vi kommer ljuset, desto mera blottläggs också de onda tankarna. Symeon tycks redan ha genomgått sin luttring. Hans hjärta är rent. Därför ser han det andra inte ser. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”. Han är vid målet. Väktaren får avlösning på sin post. Tjänaren har fullgjort sin tjänst och får gå in i vilan.

Vi som ännu är skumögda får tröst och hjälp att hålla ut i kampen för det rena hjärtat. Kyrkan följer de sjuka och de svagaste med sina böner och sina sakrament. Det är hennes glädje att få smörja sina svagaste lemmars lemmar med den heliga oljan, att få styrka de döende med den heliga vägkosten för den sista resan. Det är en helig plikt att kalla på en präst vid sjukdom eller när slutet närmar sig. Symeon visar att vi aldrig får sluta att hoppas. Att vi aldrig behöver sluta att hoppas.

Om Maria och Josef står det att de förundrade sig över Symeons ord. Det kan tyckas underligt, eftersom Maria hade ett rent hjärta. Kanske är det sagt till tröst för dem som står närmast korset, ett ord till dem som älskar mest och får lida mest. Som när Maria står vid korset och svärdet går genom hennes eget hjärta. När hon får ta emot sin döde son i sina armar. För att dela smärtan och lidandet med de mest plågade och lidande. Hon fullbordar det vi ser när Symeon håller barnet i sina armar.

Hon är en bild för kyrkan, som bär fram allt lidande i mässans heliga offer. Det Symeon ser är vad kyrkan firar i varje mässa, det avgörande mötet mellan jord och himmel. Den heliga eukaristin infriar för de troende löftet till Symeon: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”.

Amen.