Herrens dop

Jes 55:1-11 1 Joh 5:1-9 Mark 1:7-11

Du är min älskade

Vi har firat Jesu födelse. Vi har sett herdarna söka upp detta barn och berätta om den änglasång de fått höra. Vi har firat hur de vise männen sökte sig till krubban. Vi hör evangelisten Matteus berätta om hur familjen fick fly till Egypten och sedan återvända och slå sig ner i Nasaret. Evangelisten Lukas berättar hur föräldrarna bär fram honom i templet och får höra märkliga ord ur den gamle Symeons mun, ord som de inte förstår. Tolv år senare beger sig familjen till Jerusalem, där pojken dröjer sig kvar i templet och får de skriftlärda att förundras. Föräldrarna måste söka efter honom och de förstår inte hans ord om att han måste vara där hans Fader är. Så följer han med dem tillbaka till Nasaret. Det står att han blev äldre och visare. Så mycket mera vet vi inte. Alla stora ord om barnet är ju skrivna i ljuset av det som hände långt senare. Hans samtida visste ingenting om det. De uppfattade honom som Josefs son. Trettio anonyma år i Nasaret.

Evangelisten Markus berättar ingenting om Jesu barndom. Han säger i sin korthuggna stil: ”Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes“. Så hörs en röst hörs från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. I mellanrummet mellan Jesus från Nasaret och himlarnas Fader hörs ett ord och sänker sig Anden som en duva. Hemligheten med denne Jesus av Nasaret, skall visa sig ha adress till alla människor. Det Jesus är och var från början, Guds älskade Son, är samtidigt ett glädjebud till alla människor.

Kyrkan firade tidigt Jesu dop i närheten av Trettondedag och jul. Först för att uppenbara barnets identitet. Ordet från himlen är ett slags ”faderskapserkännande”. Som vi hörde i den andra läsningen: ”Detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son”. Johannes fortsätter och säger att den som ”inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son”. Men därmed också grunden för det vi mest av allt behöver, men inte kan ta oss själva, vårt barnaskap hos Gud.

Att fira Jesu dop är att fira människans egen djupaste identitet och gåva. Det vi ser och hör vid Jesu dop är grunden till vår tro. Liksom himlen öppnade sig när Jesus steg upp ur vattnet, så har himlen öppnat sig för den som tror på honom. För oss syndare, som drivits ut ur paradiset, för oss som bara vet att döden väntar oss vid vägens slut, för oss har himlen öppnat sig. Vi får leva i detta ”mellanrum” mellan Sonen och hans Fader, uppfyllt av hans ord och hans Ande. Genom tron på honom som blev människa öppnar sig himlen för oss. ”Detta är” säger Johannes, ”den seger som har besegrat världen, vår tro”. Vi får lyssna till samma ord som han: ”Du är min älskade son”. ”Hör, så får er själ leva”, som profeten sade.

Därför är vår dopdag den dag då vi föddes till det eviga livet. I vårt innersta har vi fått barnaskapets nåd och löfte om evigt liv. Vi lever inte längre i en instängd värld. Himlen har öppnat sig. Vi hör det redan vid begynnelsen av Jesu offentliga liv. Det liv som fullbordas med hans död och uppståndelse, hans himmelsfärd och Andens utgjutande över Kyrkan. Genom sin himmelsfärd har han öppnat himlen och vägen tillbaka till Fadern. Han har gått före för att bereda oss rum och utgjutit sin Ande över sin Kyrka, så att hon, som är vår moder, får kraft att föda oss på nytt i dopets bad.

Men vi, glömska och obeständiga himlabarn, vi lockas ständigt av sådant som fördunklar och förskingrar vårt arv och vår värdighet som Guds barn. Vi lämnar frivilligt paradiset och glädjen för en stunds förgänglig njutning eller illusorisk frihet. Fortfarande bär vi med oss det förföriska arvet från våra urföräldrar, begärelsen som lockar oss vilse och berövar oss friden och glädjen.

När den förlorade sonen hade förskingrat sitt arv och kom till besinning, står det att han ”kom till sig själv”. Han återfann sin innersta värdighet och återvände till Fadern. Fadern tog emot honom med öppna armar och slaktade den gödda kalven. Slaven upphöjdes till son. Allt vad Fadern ägde blev också hans. Han återfann sin glädje i att göra Faderns vilja. Hans enda återstående fruktan var att på nytt skada eller förstöra denna kärlek.

När den helige Benedictus hade utfört sitt första underverk, avvisade han frestelsen till högmod och flydde till grottan i Subiaco. Det berättas att han där ”bodde hos sig själv inför Faderns åsyn”. Det är vår tros tvåfaldiga gåva. När vi återvänder till Fadern, finner vi också vårt sanna jag. När vi återvänder till vår sanna värdighet, finner vi också vår Fader.

Jesus uppmanar sina lärjungar att gå in i sitt hjärtas kammare och be till Fadern i det fördolda. I vårt innersta är vi hemma, både hos oss själva och hos Fadern. Allt är ett verk av Anden som svävar mellan Faderns röst och hans älskade Son. Anden lär oss att återfinna stillheten och tystnaden. Den för oss in i det allra heligaste, dit översteprästen bara gick in en gång om året för att viska det heliga gudsnamnet. Dit får vi gå in varje dag, ty förlåten har rämnat och himlen är öppnad. Cassianus liknar människans innersta vid arken i det allraheligaste, som rymmer förbundets två tavlor, men också Arons stav, symbol för det livgivande korset, och vidare mannat, som är sötman och smaken av det änglalika brödet, trons visshet och insikt. Den sötma som inte kan förklaras i ord. Anden lär oss ord som vi inte kan uttala, som vi inte ens själva förstår.

Tre stationer: Jesu dop, vårt eget dop och det dagliga ”dopet”, den dagliga omvändelsen med ångerns tårar över den begångna synden. När vi ödmjukat oss och stiger upp ur detta bad, öppnar sig himlen på nytt och vi hör: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”.

Amen.