Den Helige Stefanos Dag

Apg 6:8-10; 7:54-60 Matt 10:17-22

Mörkret fick inte makt över ljuset

Temat från igår om får sin bekräftelse idag, den helige Stefanos dag, mörkret får inte makt över ljuset. Stefanos vittnesbörd om ljuset möts av ursinne. De får inte grepp om det han säger. Men det stannar inte med att de inte förstår. De grips av ursinne och släpar honom ut ur staden för att stena honom. Tillvarons innersta kamp mellan ljus och mörker får sitt konkreta uttryck i deras reaktion. De kan inte acceptera att Stefanos fått sin övertygelse om Jesus. ”Varför larmar hedningarna?” frågar redan psalmisten. De som lyssnar till Stefanos´ vittnesbörd grips av ursinne. Men inte ens det kan släcka ljuset. Han lönar inte ontmed ont. Han besvarar deras ursinne med förbön: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”. Mörkret fick inte makt över ljuset.

Mönstret finns redan i folkens historia. De största ledarna, de som vågat visa vägen, de har ofta avvisats och många har fått betala med sina liv, Mahatma Gandhi, Dag Hammarsköld, Martin Luther King. Men de har förblivit i kärleken. Ännu tydligare ser vi mönstret i kyrkans historia. Helgonen har ofta mötts av hårt motstånd under sitt liv.

Stefanos ser samma mönster i Gamla Förbundet, när han vittnar inför Stora Rådet. Mose blev först avvisad och fick sedan stå ut med ett ständigt knotande av sitt folk. Några gånger med rent uppror. Ändå höll han ut. Josef avvisades först av sina bröder, men lönade dem med generositet och förlåtelse. Profeterna fick ofta plikta med livet. Ibland klagar de, men vet att de står i hoppets tjänst. Jesus själv måste ofta säga mycket obehagliga sanningar: ”Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom”. Ändå sägs det inte i bitterhet eller vrede. Det Stefanos säger kan inte ha varit lätt att höra: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den helige Ande.”

Varför detta motstånd? Varför får de självutnämnda ledarna så lätt anhängare? Varför föredrar människan mörkret framför ljuset? Är det arvsynden? Varför är att det är så svårt att höra sanningen?

Ännu viktigare i detta mönster är dock att Gud inte sätter punkt. Mörkret får inte makt över ljuset. Han lönar ont med gott. Den korsfäste ber för sina bödlar. Han uppstår från de döda och sänder sina apostlar tillbaka till det folk som korsfäst honom. Och ut i den värld som tycks avvisa honom på nytt.

I Stefanos liv upprepas samma mönster. När hans fiender grips av ursinne och skär tänder ser han himmelen öppen och Jesus stå på Guds högra sida, precis som Jesus själv inför Stora Rådet. Stefanos är oåtkomlig för ondskan. När han stenas ber han för sina bödlar och överlämnar sin ande.

Kyrkofadern Fulgentius av Ruspe säger att det är kärleken i Stefanos som gör honom omöjlig att besegra. Han är varken överlägsen eller undanglidande. Kroppen kan de stena. De tror att de kan beröva honom livet, men det finns inget liv att beröva, ty det har han givit åt Kristus. Han förenar sitt liv med dennes överlåtelse och offer. Det vi firar och gör i varje mässa.

Att vi så lätt blir skumögda beror alltså på bristande kärlek. Den som hatar blir helt blind. Redan den som vredgas och irriteras ser dåligt. Stefanos är fylld av kärlek. Därmed ser han vem som har makten. Han ser honom på vars axlar herradömet vilar. Därför blir han inte skrämd av motståndarnas hotelser och rop. Mörkret får innte makt över ljuset.

Inte heller fångas han av bedrövelse, bitterhet eller hämndlystnad. I stället ber han för sina bödlar. Och öppnar därmed vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenandet hette Saulus. Det är den Saulus som senare skall bli en Paulus. Fulgentius säger att Pauli omvändelse skedde under medverkan av Stefanos förböner. Paulus behöver inte bli förlägen över Stefanos död. Stefanos gläder sig över gemenskapen med Paulus, ty kärleken gläder sig i båda. Det är den sanna kärlekens makt och hemlighet, Kristi herravälde.

Kärleken är inte heller feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också anstötliga sanningar. Samtidigt fullkomnas därmed kärleken. När Kristus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, utan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Stefanos och martyrerna följer i hans spår.

Vi är kallade att gå i deras fotspår. Även om det inte handlar om ett blodigt martyrium, så finns det dagligen möjlighet att gå i martyrernas fotspår. Det ”vita” martyriets trohet i daglig överlåtelse är inte mindre värd. Kanske mera. Inte som en duktighet eller en krampaktig ansträngning. Kärleken består inte i att vi uppfyller lagen, utan i att Gud har tänt sitt ljus i våra hjärtan.

Mörkret har ingen makt över ljuset.

Amen.