Första söndagen i Advent

63:16b-17; 64:1-8 1 Kor 1:3-9 Mark 13:33-37

Håll er vakna!

Varför uppmanas vi att hålla oss vakna? På ett annat ställer uppmanar Jesus sina lärjungar att vila sig lite, men här säger han tre gånger i en kort liknelse att vi måste hålla oss vakna. – Att somna vid ratten kan få förödande konsekvenser. Att inte slumra när man ska vaka vid en sjuksäng eller hålla ett vakande öga på lekande barn, det förstår alla. Att somna på sin post kan riskera eget och andras liv. I vissa lägen måste människan hålla sig vaken för att inte svika. Ingen, inte ens den värste brottsling, vill bli en svikare.

Jesus vidgar uttrycket och låter det syfta på hela livet. Vi hörde för några söndagar sedan att människan har fått sitt liv som en talent, en uppgift att förvalta. Livet levs utsträckt i tiden. Vissa tider är det en fröjd att leva och det lekande barnet vill ogärna gå till sängs. Den nykristne är ivrig och vaksam. Men tiden går. Livet blir inte som vi tänkt. Det blir mödosamt och den första entusiasmen bleknar. Lättja kan också spela in i en tid som dyrkar snabba lösningar. Det är lockande att få vila och sova. Att glida in i en behaglig domning, steg för steg, som en långsamt verkande drog. Små avsteg leder till större. Utan att hon märker det kan människan bli en som somnade på sin post.

Det var vad Israels barn hade gjort. De hade steg för steg lämnat Herrens vägar, blivit allt dövare för profeternas varningar. Till slut gick de helt vilse. Profeterna lyssnade man inte på eller tog livet av. Jerusalem intogs av främmande makter. Templet revs ner och folket fördes bort i främmande land och fångenskap. Där klagar de och frågar, de lägger ansvaret på Gud: ”Varför låter du oss gå vilse från dina vägar och förhärdar våra hjärtan, så att vi ej fruktar dig?” Men de är inte helt blinda. De kan fortfarande se skillnad mellan gott och ont. En insikt har mognat fram. ”Vi har blivit som något orent, en nersölad dräkt.” Men nu är de långt från templet. De har ingen tillgång till förlåtelse och offer. ”Likt vissnade löv som vinden sveper bort.” Ändå har de inte helt förlorat hoppet. De ropar: ”O att du slet itu Himlen och steg ner”. De påminner sig vad deras Herre har gjort med dem i gångna tider. ”Inget öra har hört, inget öga har sett någon annan gud än dig gripa in för dem som hoppas på dig”. Han förde dem en gång ut ur slaveri och förtryck, visade ett ofattbart tålamod med dem under ökenvandringen. Han gav dem ett land, en stad och ett tempel. Allt detta har de förlorat när de somnade in och inte höll sig vakna. Men i sin nöd vädjar de: ”Du, Herre, är vår fader. Vi är leret, ett verk av din hand”. Folket fick svar. Gud hörde deras böner. De fick återvända och på nytt bygga upp templet.

Allt detta är nedskrivet för vår skull. Till vår undervisning, varning och tröst. Orden innehåller en profetia om att Gud skall slita itu Himlen och stiga ner i jungfruns sköte. När barnet själv tog till orda hör vi maningen från hans egen mun: Håll er vakna! Det ger ett hisnande, allvarligt och hoppfullt perspektiv. Det ljuder särskilt i adventstiden. En tid av vaka, bön och förberedelse både för krubban i Betlehem och för Herrens slutliga ankomst på himmelens skyar.

Det är hisnande – ty han som uttalar orden har helgat tiden. Han har gjort tiden dräktig och meningsfull. Han har gett oss orsak att hålla oss vakna. Han skall komma tillbaka och fullborda alltsammans. Vi hörde det i söndags på Kristus Konungens dag. Nu hör vi det på nytt. ”Han skall komma åter i härlighet och kraft, låta oss träda fram som dina barn och skänka oss allt vad du har lovat.”

Det är allvarligt. Det finns en livsfarlig sömn. Den är som ett gift, ett långsamt verkande gift som berövar människan hennes storhet. Hon glömmer sin värdighet och tror till slut inte att den finns. Hedonismens tro lockar: ät, drick och njut så mycket du kan, ty snart är tiden förbi.

Herrens slutliga ankomst ger hela historien och all tid dess allvar och mening, dess höghet och storhet. Tiden går inte mot sitt slut, utan mot sin fullbordan. Det skulle vi inte kunna veta om inte tidens Herre själv gått in i tiden och uppenbarat sitt rådslut och sin plan. Men han blev människa i tiden. Han kallade människor, undervisade dem, lärde dem att följa honom i tro och lydnad, lärde dem att helga tiden, att leva i tro på honom, i hopp om hans återkomst. Och att ”med kärlekens gärningar gå Kristus till mötes”, som vi bad i kollektbönen. Håll er vakna!

Varje bön är ett botemedel mot den förrädiska sömnen. Varje gång vi ångrar våra synder, varje gång vi ber tar vi ett steg ut ur mörkret in i ljuset. När vi förlorat nåden och märker hur mörkret lägrat sig över hjärtat måste vi göra som Josef och Maria, när de förlorat Jesus ur sikte. De sökte tills de fann honom igen. Eller som David när han avgav sitt löfte att finna en plats för arken: ”Jag skall inte lägga mig på min bädd, inte unna mig någon sömn, inte ge mig någon ro, förrän jag funnit en plats åt Herren, en boning åt Jakobs Mäktige”.

Men de steg vi tar är bara en övning, ett intet mot Herrens ankomst. Det är Herren som kommer människan till mötes. I sitt ord och sina heliga sakrament kommer han in i våra liv. Inte minst i bönen. Ingen bön kan bes om inte Herren redan ”kommit” till den behövande och ingett honom viljan att be. Och därutöver på tusen sätt. I människor vi möter, i allt som händer. Det som ”händer” oss får ett ansikte, en mening, det rymmer en ankomst, antingen somenn prövning eller som en tröst. ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut”. Att hålla oss vakna är att upptäcka Herrens närvaro. Att upptäcka att det är Han som vakar över våra steg. ”Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel”.

Därför vakar och väntar vi, trygga i all oro. Vi sjunger: Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.

Amen.