Ge åt var och en det som tillhör honom

29 Söndagen under året

Jes 45:1,4-6 1 Thess 1:1-5a Matt 22:15-21

Ge åt var och en det som tillhör honom

Spontant tar människan avstånd från hyckleri och dubbelspel. Om någon predikar solidaritet, rättvisa och respekt för gemensamma överenskommelser, men sedan inte lever efter detta, drabbas han av omgivningens dom. Av naturen har människan ett sinne för rättvisans grundläggande krav. Inte ens ett kriminellt gäng tolererar inbördes bedrägeri. Att ljuga för sin nästa är att beröva henne något som tillhör henne. Att ljuga är en slags stöld. Lögnaren berövar sin nästa något som denne har rätt till. Denna skyldighet mot varandra finns där långt innan det stiftats några lagar. Det är detta som kallas rättvisans och rättfärdighetens dygd.

I kortast tänkbara form kan rättvisans dygd samlas i en enda mening: Att ge åt var och en det som tillhör honom/henne. På latin kan det komprimeras i två ord: suum cuique. Åt var och en det som är hans. Det är den andra av de fyra kardinaldygderna, rättvisans eller rättfärdighetens dygd. De tre andra är klokhet, mod och måtta.

Den som överträder denna mänskliga grundlag, bryter sönder samlivet mellan människor. Vi kan inte leva tillsammans om vi inte ger varandra det som tillkommer de andra. Det är därför vi är skyldiga att stå för vad vi sagt och lovat, opartiskt och sannfärdigt, oberoende av vem det gäller, hög eller låg. Utan denna dygd kan vi inte lita på varandra och det mänskliga livet går sönder. Maktspel, intriger och den starkares lag tar över.

Varje samhälle bygger på rättvisa. Det är statens första skyldighet att garantera rättvisan. Det förutsätter dels att lagarna som stiftas är rättvisa. Orättvisa lagar saknar auktoritet. Men inte ens rättvisa lagar har någon kraft om inte medborgaren har en egen personlig respekt för rättvisan.

Det är i familjen som barnet måste utveckla denna inre känslighet för rättvisa. Men inga föräldrar skulle kunna lära sina barn rättvisans dygd om inte Gud hade gett människan ett samvete som känner igen och förstår att rättvisan är något gott. Samvete betyder att ”veta tillsammans”. Samvetet vet och bekräftar det samma som Guds lag säger. Ändå måste samvetet övas och tränas. Barnet måste lära sig att man inte får ljuga och luras. Att vi är skyldiga varje människa sanning och redbarhet.

När det människan lär sig bekräftas av det egna samvetet, då kan hon lättare klara av människors svek och bedrägerier. Det svåraste är ju när också de närmaste sviker. Men det upphäver inte rättvisans lag. Erfarenheten lär oss att rättvisan behöver barmhärtigheten, men det är en annan historia.

Det är denna rättvisans dygd som Jesus förutsätter i sitt svar till fariseerna i dagens evangelium: ”Ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Ge åt var och en det som tillhör honom.

Bakgrunden var en förhatlig skatt som romarna hade ålagt det judiska folket. Skatten skulle åläggas med ett mynt, en denar, som ungefär motsvarade en dagslön. Skatten var hatad också för att myntet var präglat med en bild av kejsaren och texter som tillskrev denne gudomlig värdighet. Att betala denna skatt uppfattades som ett svek mot den judiska tron på en enda Gud. Somliga judar vägrade ett avlägga den, men de flesta fann sig i det med en tyst reservation. Fariseerna gillrar en fälla med sin fråga. Först hycklar de beundran och respekt för Jesus: ”Mästare”, säger de, ”vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen.” En utmärkt formulering av rättfärdighetens krav, uppriktighet och opartiskhet. Men de bryter själva mot den genom att inte mena vad de säger. De har en dold agenda. – ”Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Om Jesus hade svarat att man kunde betala skatten, hade de kunnat anklaga honom för bristande tro på den ende Guden. Om han hade uppmanat till skattevägran, hade han kunnat anklagas för uppror hos den romerska makten.

Jesus märker deras onda avsikt och undviker suveränt fällan. ”Hycklare”, säger han, ”varför vill ni sätta mig på prov?” Han går skickligt till väga, steg för steg. Han ber dem först visa fram ett mynt. De räcker fram en denar och han frågar: ”Vems bild och namn är det här?” De svarar aningslöst: ”Kejsarens”. Så följer Jesu svar: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. De som trodde sig ha fångat Jesus har själva fastnat i fällan. De häpnar och går sin väg, överlistade. ”Den svekfulle möter du med list”, sjunger psalmisten. Jesus äger inte bara duvans oskuld, utan också ormens list.

Jesu svar har spelat stor roll i kyrkans historia. Också i hennes sociallära. Påven Benedictus hänvisade till det i den tyska förbundsdagen för några veckor sedan. Kyrkan har inga anspråk på att stifta lagar för det jordiska samhället. Hon vill inte grunda någon gudsstat. Hon respekterar de rättvisa lagar som samhällets egna legala instanser stiftar. Paulus skriver i Romarbrevet att de styrande är Guds tjänare. ”Ge alla vad ni är skyldiga dem, skatt, tullar, respekt, vördnad”. I ordet om att ge kejsaren vad som tillkommer honom finns också grunden till kyrkans respekt för vetenskap och mänskligt förnuft. Det är inte bara förnuftet som behöver tron. Tron behöver också förnuftet. Kyrkan vet, också av bitter erfarenhet, att hon själv måste lyssna till vetenskapen, när denna talar med sin egen kompetens.

Men ordet om att ge kejsaren vad kejsaren tillkommer har också använts för att legitimera statliga övergrepp både mot kyrkan och mot människor. Idag tror sig ibland vetenskapen veta allt och överskrider sin egen kompetens. Inte heller låter sig kyrkan köras ut ur det offentliga livet, till det enbart privata.

Den som lyssnar till Jesu ord hör var accenten ligger. Det vi är skyldiga kejsare och statlig överhet är ett intet mot vad vi är skyldiga Gud. ”Ge Gud det som tillhör Gud.”

Myntet hade en bild, som visade dess ägare. Människan är ett präglat mynt. Hon bär Guds bild i sitt innersta. Människan är skapad till Guds avbild. Ge Gud det som tillhör Gud.

Föredömet är Guds sanna avbild, vår Herre Jesus Kristus, som hade sin vilja och lust i att göra Faderns vilja. ”Jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka”, säger Jesus. ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja”. Han gav åt Fadern det som tillhörde honom, hela sitt liv.

För lärjungens efterföljelse räcker det därför inte med mänsklig rättfärdighet. Här behövs tro, hopp och kärlek. Guds bild i oss är nyskapad och bekräftad i dop och konfirmation. Den förstärks i varje eukaristi. Hela det kristna livet har som mål att avbilden skall mogna till likhet med urbilden. Liksom skattepenningen tillhör kejsaren, tillhör människan Gud. Och då hittar hon också rätt när det gäller vad hon skall ge kejsare och statlig överhet.

Ge Gud det som tillhör Gud”. Därför firar vi den heliga eukaristin.

Amen.