15 Söndagen under året

Jes 55:10-11 Rom 8:18-23 Matt 13:1-23

”En man gick ut för att så”

Kan ni se honom framför er? Lantbrukaren som med lugna och stadiga steg går över sin åker och med egen hand sår ut sin säd. Det dyrbara utsädet förvarades i en så-skäppa på magen, fasthållen med en rem över halsen. Med jämna och kraftiga tag sådde han sitt utsäde.

Jesu liknelse om ”fyrahanda sädesåker” hör till de mera kända. Många har hört hur det ”gick”. En del föll på vägkanten, en del på steniga ställen, en del bland tistlar och ogräs. Endast en del i god jord. Endast denna sista del av utsädet bar frukt. Predikan har oftast handlat om hur mycket utsäde som gått förlorat.

Och – vem kan inte känna igen sig? Det utsäde som hamnade i vägkanten. Det är ju alla de gånger jag har hört, men glömt det lika fort. Det som hamnade på de steniga ställena – åkrarna på Jesu tid hade ofta ett tunt lager jord ovanpå stengrunden – på hälleberget som det heter än idag – de gånger då jag tog emot, kanske med iver och entusiasm, men sedan kom annat emellan, kanske svårigheter och motgångar. Och så det som föll bland ogräs och tistlar, men långsamt kvävdes av ”världsliga bekymmer och rikedomens lockelser”. Det är inte svårt att känna igen sig. Finns det några som bär frukt? Kanske några helgon, tänker vi?

Men då har vi bara lyssnat till den sista delen. Den är förvisso en realitet och kanske en tröst för predikanten. Han får så på en förhoppning, även om det mesta tycks falla på hälleberget eller bland ogräs.

Men då har vi glömt det viktiga. Inledningsorden är magnifika – En man gick ut för att så. Vem är det? Ingen mindre än Gud själv, den evige Fadern, som i en en ofattbar generositet sår ut sitt ord. Det är Fadern som uttalar sitt eget ord, ordet som, enligt profeten i första läsningen, utgår ur hans mun. Från skapelsens begynnelse till dess fullbordan, med kulmen i Ordet som blev kött. Guds Ord är fyllt av Ande och liv, av gudomlig kraft.

Vi vet en hel del om hur fåfängt det kan verka. Men det är fortfarande Guds ord. Det vet den som någon gång har hört och drabbats av det. Ingenting är mera sig likt för den människa, som har hört och förstått att det är Gud som talar. Alla invändningar faller till marken. Människan möter något som är både skarpare än något tveeggat svärd och sötare än honung, både omutligt och milt. Paulus tackar Gud för att de kristna i Thessalonika tog emot hans predikan, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos de troende.

Detta händer inte bara en gång. Också när lärjungen letar och söker, ber och frågar efter ett svar, men inte tycks få något. När teologi och andras vittnesbörd är utan kraft. Gudstjänsten känns mest som tomma ritual och suggestion. Men något driver henne att fortsätta att fråga och söka. Kanske är det förenat med prövningar och svårigheter. Plötsligt, hon vet inte hur, är en dörr öppnad. Ett ljus har tänts. Hon upptäcker ett svar. Hon hör. Kanske har hon hört ordet många gånger förut. Åtminstone har det skimrat förbi på näthinnan eller studsat mot trumhinnan, men nu hör hon det som vore det första gången. Det har en kraft och en tyngd, som skapar nytt.

Det ordet kan inte komma från människor, inte från den skickligaste predikant. Paulus säger att hans tal och förkunnelse inte skulle övertyga med vishet utan bevisas med ande och kraft. Tron skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. Människor sade om Jesus: Ingen har talat som den mannen talar. Han talade inte som de skriftlärda, utan med makt.

Det är detta ord som liknelsen berättar om. Då blir det både allvar och glädje. Vad kan vara mera förödande än att avvisa eller slarva bort Guds eget tilltal? Vi tar ju illa upp när en mdmänniska inte hör vad vi säger. Vi uppfattar det som kränkande när någon nonchalerar vad vi vill säga. Hur myckert allvarligare när det är Gud som talar och frågar: Människa, var är du?

Trots det fortsätter såningsmannen att så sin säd. Ordet ljuder fortfarande. Vi har inte fått det för att räkna ut hur andra tar emot det, inte för att dela in människor i hur de lyssnar. Inte heller för att döma ut oss själv för alla de gånger vi slarvat bort det. Aposteln Jakob säger att vi måste bli ordets görare, inte bara dess hörare. Han jämför med en man som betraktar sitt ansikte i en spegel, men går därifrån och strax glömmer hur han såg ut. Sådant kan vara hälsosamt, det bör leda till konkreta årgärder, kanske till bikt, men får inte bli en vana. Då förser man sig med kroniskt dåligt samvete.

Det märkliga är att ordet ljuder fortfarande. Och det är samma kraftfulla ord som det alltid har varit. Profeten liknar ordet vid regnet, som inte vänder tillbaka fåfängt, utan att ha verkat och utfört det vartill det är utsänt.

De som bär frukt är inga specialbegåvade undantag. De har använt sina öron. ”Gud bröt igenom min dövhet”, säger Augustinus. De lyssnade inte som en ansträngning, utan för att de hungrade och törstade. Kraften att bära frukt fick de från det ord som nådde fram till örat och in i hjärtat. ”Hör på mig så skall ni få äta det gott är. Hör, så får er själ leva.”

Då sker det som ingen kan registrera eller märka själv. Ordet omskapar och förvandlar den som lyssnar. Själv är hon lika förundrad som såningsmannen, när han ser att säden växer utan att han förstår hur.

Ordet förvandlar den som lyssnar, så att hon blir lik det ord som hon lyssnar till. Så att hon en dag också får se honom, som hon här på jorden lyssnat till, se honom ansikte mot ansikte – det vi nu föregriper när Ordets liturgi övergår i eukaristins liturgi.

Amen.