6 Påsksöndagen

Apg 8:5-8,14-17 1 Pet 3:15-18 Joh 14:15-21

Kärleken och buden

Ibland dyker det upp en motsättning mellan kärleken och buden. Den ene hänvisar till klara bud, medan den andre bara vill höra om kärleken. Den ene hänvisar till till lag och bud, den andre till sinnelag och känsla. Båda kan hämta goda argument ur Skriften, men problemet är att det uppfattas som en motsättning, som ett antingen – eller.

Jesus säger: ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud”. Av någon motsättning hör vi inte ett ord. Tvärtom. Ur kärleken till den Uppståndne växer en vilja att hålla hans bud. Buden och kärleken är förenade till en enhet, och det Gud har sammanfogat får människan inte åtskilja. Alla försök att höra till Jesus och säga sig älska honom, men inte hålla buden, blir hyckleri. Att vara ivrig i gudstjänsten och försvara den katolska tron, men sedan baktala, skvallra eller döma sin nästa, blir ett dubbelspel. Likaså att gå förbi den hungrige och nödställde. Också den som utför goda gärningar, men saknar kärlek har splittrat det som hör ihop. ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.” Men är det inte övermäktigt och orimligt?

Det är som om Jesus förstod sina lärjungars reaktioner. Han fortsätter: ”Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: ’Sanningens ande.'” Anden förenar kärleken och buden, precis som den förenar Fadern och Sonen. I sitt avskedstal förutsäger Jesus Pingsten, den helige Andens gåva över kyrkan och i de troendes hjärtan. För att tron skall bära frukt i kärlek och ge de troende iver och villighet att hålla vad Jesus har befallt.

För många är Anden okänd. Inte ens efterfrågad. De föredrar det behagliga före det sanna. ”Världen kan inte ta emot den”, säger Jesus. Med världen menar Jesus här den värld som vänt sigt bort från Gud och vill leva på egna villkor. Den världen varken kan eller vill ta emot sanningens Ande. Då skulle den inte fortsätta som den gör. Anden visar världen vad synd, rättfärdighet och dom är. Då är det trevligare att hålla sanningen ifrån sig. Sanningens Ande avvisas med samma intensiva hat som avvisade Jesus.

Men ni känner den”, säger Jesus till sina lärjungar. Trots att Jesus väl vet om sina lärjungars svaghet. Han vet att de nu är förvirrade och rädda, att de flesta skall svika honom när han tas till fånga. Trots det säger han att de känner Anden. Jesus hade lämnat djupa spår i sina lärjungars hjärtan. De hade visserligen det mesta kvar att lära. Ändå känner de den Ande som Jesus ger dem. Så mycket hade de förstått att det inte fanns något alternativ. ”Till vem skulle vi gå?”, hade Petrus sagt en gång när skarorna glesnade. Under deras svaghet fanns en kraft som var starkare. Nu bekräftar Jesus löftet om en Hjälpare. ”Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er.”

Så talar han om att gå bort och att världen inte skall se honom längre som den har sett honom under hans jordeliv. Men en dag skall komma då lärjungarna skall förstå. De skall förstå att han är i Fadern, att de är i honom och han i dem. Då alla pusselbitarna kommer på plats och allt sammanfattas i honom. Vad är det för dag?

I Johannesevangeliet talar Jesus inte så mycket om den yttersta dagen som något i framtiden. Enligt Johannes börjar den yttersta dagen och det eviga livet redan här och nu. Det är den dag då vattnet förvandlas till vin i Kana. Det är den dag då den blindfödde får sin syn. Det är den dag då hans motståndare beslutar att röja honom ur vägen. Den dag då några befästs i sin blindhet och andra får sina ögon öppnade. Det är idag, den innevarande dagen. Den ene går hem från mässan blindare än han kom. Den andre förstår att han har glidit in i mörker, men vaknar upp. Det uppvaknandet är ett tecken på att människan inte är lämnad ensam. Att någon fortfarande frågar: ”Människa, var är du?” Anden väcker den sovande människan ur dödens sömn. Det är inte alltid behagligt, men det är hälsosamt. Vi ber om det varje morgon i tersen: ”Låt hjärtat som var stumt och dött, bli återskapat pånyttfött”. Så att människan kan öppna ögon och och se. Gå ut ur grådiset och börja leva.

I andra läsningen hörde vi: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp”. Frågor om tron kommer ofta när vi inte är beredda. Först i efterhand, när det är för sent, vet vi vad vi skulle ha sagt. Då blir svaret därefter. Stenar i stället för bröd. Fraser i stället för de ”få och förnuftiga orden”. Vi skall svara ”ödmjukt och respektfullt”, säger aposteln. Lärjungen behöver just den Hjälpare som Jesus utlovat. När dagen eller stunden kommer kan inte beräknas i förväg. Att hålla ett föredrag är lättare än att svara rätt i en oväntad situation. Därför behövs ständig beredskap.

Inte heller vet vi i förväg när vi möter en människa som behöver vår hjälp. Prästen och leviten på väg till templet i Jerusalem var inte beredda att få se den slagne mannen vid vägkanten. Samariten var det. Ve den som på den yttersta dagen får höra Jesus säga: ”Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig”.

Inte heller kan vi i förväg beräkna när de onda tankarna dyker upp. Ingen förnuftig människa vill tänka onda tankar. Ändå upptäcker hon att det är just det hon gör. Till och med på helig plats. Onda tankar avslöjar bristande vaksamhet. Lärjungen stod inte på vakt vid porten. Hon hade somnat på sin post. Kanske hade hon glömt hur man skiljer mellan andarna och aningslöst börjat förhandla med sådana makter som skall drivas ut direkt, medan de är som nyfödda, som Benedictus säger. Släpper man in de onda tankarna blir kampen svårare och längre. Erfarenheten lär oss att det finns en god ordning i det trefaldiga rådet: Vaka, bedja och strida. Det första först.

Så att dagen i stället blir en upptäckt. Upptäckten av att vi har en Hjälpare, som förvandlar de tunga buden till ett milt ok. ”Den dagen” säger Jesus, ”skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er.” Den dagen vidgar sig hjärtat. Och fylls av sötma.

Den kärleken är en ren gåva. Den känns igen på doften, kärlekens doft i hans heliga och mellan dem som älskar varandra. Den erbjuds lärjungen varje dag och har sin källa i den eukaristi vi nu ska fira.

Amen.