Femte Påsksöndagen

Apg 6:1-7 1 Pet 2:4-9 Joh 14:1-12

Vägen till Fadern

Det finns många skäl till oro – oro för hälsan, för framtiden, för de närmaste, för kyrkan, för världen. Inga käcka svar hjälper. Oro kan kännas övermäktig, den kan förlama och dra ner i en mörk spiral.

”Känn ingen oro.” Så inleder Jesus sitt avskedstal till sina lärjungar, som fruktade det värsta. Han uppmanar inte till allmän bekymmerslöshet. Han säger: ”Tro på Gud, och tro på mig.” Genom tron rinner en kraft in i människan, som är starkare än ondskan och mörkret. Inte en tro på vad som helst. Jesus ger tron ett innehåll. Han säger att han ska gå före och bereda plats i Faderns hus, för att hans lärjungar ska få vara där han är. ”Jag går till Fadern”, säger han. Hela hans liv är en väg mot detta mål.

Så säger han något förvånande: ”Vägen dit jag går, den känner ni”. Tomas reagerar spontant. ”Vi vet inte vart du går. Hur kan vi då veta vägen?” Hur kan Jesus säga att de känner vägen? Augustinus säger: ”De visste inte att de visste”. De underskattade sin insikt. De bar på en insikt som de inte kände till. Varje människa har en medfödd aning, som yttrar sig i en välsignad oro. ”Mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”, säger Augustinus. Att hon inte gör allvar av denna oro är en annan sak. Alla människor bär på en längtan efter ett förlorat paradis, en sund och urmänsklig hemlängtan. Jesu lärjungar hade dessutom fått näring för denna längtan. De hade sett och hört Jesus på nära håll under några intensiva år. Även om de bara förstått en bråkdel. De var som Emmauslärjungarna, vars hjärtan var brinnande redan under vägen med den okände medvandraren. Han följde dem på vägen redan innan deras ögon öppnades. De döpta bär på en kunskap som de ännu inte utnyttjat till fullo. Datorn upplyser mig om att jag bara utnyttjat en ynka procent av dess kapacitet.

När Tomas ändå frågar efter vägen får han svaret: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Ett svar fyllt av dynamik och rörelse. Ett levande ord. En väg som öppnar för sanningen och som ger del av livet. Benedictus säger: ”Framskrider man på denna livsväg vidgar sig hjärtat”. Men det är inte en karta eller en vägbeskrivning. Vägen är en person. ”Följ mig”, säger han hos de andra evangelisterna. Hos Johannes säger han: ”Jag är vägen”. Han går den själv. Han går till Fadern. Han gör det för att de vilsegångna och oroliga människorna ska gå samma väg, till samma mål. Han säger att det är den enda vägen som leder till Fadern. Så utmanande är det, och så omtumlande.

Hos en annan lärjunge, Filippos, tycks en faderslängtan väckas till liv. Filippos ber Jesus att visa dem Fadern, ”det är nog för oss”. Han får en nästan bedrövad förebråelse till svar: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos?” Många känner igen sig. Hur ofta har vi inte hört, utan att höra? Ett ljus har gått upp, men slocknat innan vi ens börjat följa det. Människan hjärta är obeständigt. Hon kan bli överväldigad, och i nästa ögonblick fångas av något annat. Mycket faller på hälleberget eller kvävs av ogräs. Det är bättre att inte höra alls, än att höra utan att höra. Den åt vilken mycket är givet, skall avkrävas desto mera.

Så säger han till Filippos: ”Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?” Den blindfödde blev botad från sin kroppsliga blindhet, men också från sin otro. Han ser, faller ner och tillber. Andra står bredvid och cementeras i sina fördomar. Evangeliet berättar om människor från de mest oväntade håll som hörde och såg. Officeren vid Jesu kors: ”Den mannan måste ha varit Guds son”. Eller den kananeiska kvinnan, som tiggde smulor och vars dotter blev botad från sin sjukdom. Och lärjungarna själva måste ju ha sett något, som de aldrig sett tidigare.

Men när Jesus går mot sitt lidande och sin död ser de inte. De är förblindade av oro och egna fördomar om hur Gud ska se ut och handla. Vi kan förstå dem. Skulle Jesus behöva lida och dö? Filippos måste ha glömt vad Mose fått höra, att ingen kan se Guds ansikte och leva. Måste människan dö för att kunna se? Fullbordas också detta ord på Golgota? För att se Gud i den korsfäste måste människan dö från alla förutfattade meningar om hur Gud skall göra och se ut. När vi ser den korsfäste, ser vi in i Guds hjärta. När Jesus ger sitt liv, ser vi Guds kärleks ansikte, den kärlek som drar alla till sig.

Filippos är inte där än. Och Jesu tålamod tar inte slut. Han fortsätter att undervisa. Han påminner sina glömska lärjungar om vad de hört: ”Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig?” Ett svar för både kyrkans teologiska snillen och för dem som är som barn. Sonen är sin Faders lysande avbild. En återglans som gör Fadern själv närvarande. De två är ett. Den som ser Sonen ser Fadern. ”De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig”. Och så böjer han sig ner också till tvivlarna och de trossvaga. Han nästan vädjar: ”Eller tro åtminstone för gärningarnas skull”.

Inte heller ger han upp hoppet om oss, hans lärjungar. Han säger: ”Den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag, och ännu större”. Han antyder kyrkans lysande historia genom tiderna, den som löper parallellt med sveken och skandalerna, helgonens gärningar och martyrernas vittnesbörd. Hur nåden förvandlat dem som ingenting tycktes vara, ibland de största syndarna. Hur kraften fullkomnas i de svagaste och mest oansenliga.

Så tar han upp den röda tråden på nytt: ”Jag går till Fadern”. Allt handlar om denna väg till Fadern. Han går före, utan att lämna oss. Han skall snart sända sin Ande i lärjungarnas oroliga hjärtan. Därför ger han dem också ett oerhört löfte: ”Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra”. Ändå tappar han inte tråden: ”så att Fadern blir förhärligad genom Sonen”.

Den som har öron må höra, så att han dras med i denna rörelse till Fadern. På den väg som är Sonen. På den vägen finns inga hållbara skäl till oro.

Amen.