Professjubileum

2 Söndagen i Fastan

1 Mos 12:1-4a, 2 Tim 1:8b-10, Matt 17:1-9

Professjubileum

Vad kunde vara meningsfullare än att fira sitt gyllene professjubileum en söndag som denna? Aposteln Paulus talar om en ”helig kallelse”. Första läsningen berättar om hur Abrahams kallades att bryta upp från sitt land, sin släkt och från sin faders hus, bort till ett land som han ännu inte kände, men skulle föras till steg för steg. Abrahams kallelse är en klassisk text för det monastiska uppbrottet. Ännu tydligare ser vi kallelsen i evangeliet, där Jesus uppenbarar sin gudomliga härlighet på det heliga berget, där han och de tre lärjungarna ”var ensamma”. Hans ansikte förvandlas inför dem. Det lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. I ingångsantifonen formuleras kallelsen i en enda mening: ”Ditt ansikte, Herre, söker jag.” Det står att Mose och Elia samtalar med Jesus. Det är vad vi gör i, när vi låter Gamla och Nya Förbundets skrifter samtala med varandra, och upptäcker hur det Nya är fördolt i det Gamla och det Gamla uppenbaras i det Nya. Det är Jesus själv som har lärt oss detta. Det är honom vi lyssnar till, i lydnad för Faderns röst ur det lysande molnet: ”Lyssna till honom”. Hela kallelsen finns i denna maning, som också inleder Benedictus klosterregel: ”Lyssna, min dotter/son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra; tag villigt emot en god faders förmaning och fullfölj den I handling.” Rösten kallar oss ur tröghet och lomhördhet, så att ”vårt inre kan se den härlighet till vilket Kristus har gått före”, som vi bad i kollektbönen.

Kyrkan låter oss höra detta evangelium i början av fastetiden, trots att Kristi förklaring firas med en egen fest i augusti månad. Det första skälet är det bibliska. Det är vid händelsen på Förklaringsberget som Jesus tydligt börjar tala om sin väg till Jerusalem, den väg som vi följer under fastetiden. Vägen gick först upp på berget och sedan ner mot Jerusalem. Visionen av den förklarade Jesus föregriper hans uppståndelse och himmelsfärd. Jesu lärjungar är på väg till det ljus som bländat och fascinerat dem på berget. Händelsen på berget var en försmak. Vägen till det slutliga förklaringsberget går genom lidande och död, som vi skall sjunga i prefationen.

Vilket är viktigast, att se ljuset eller att härda ut i lidande ochsvårigheter? – Människan behöver både det ena och det andra. Ljuset från Kristi ansikte, den överväldigande vissheten att han är Faderns älskade Son, att han är ”ljus av ljus”, som vi bekänner i trosbekännelsen, att han ”dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset”. Det är både upptakten och slutmålet. Det är trons gåva, som både förskräcker och fascinerar. Det gör att lärjungarna vill bygga hyddor – eller kloster – för att inte förlora visionen, som fört dem ur mörker och trångmål. Det fick Abraham att bryta upp, trots att han var 75 år, när han lämnade Harran. Det är aldrig för sent att bryta upp.

Vi kan le åt Petri förslag att bygga hyddor på förklaringsberget, men det är något urmänskligt att dras till det gudomliga ljuset. Moder Magda Wollter, och de som var med från början i Malmö vid kommunitetens begynnelse, längtade efter denna hydda, trots att den slutliga ”synen måste vänta på sin tid”. Några lät sig gripas av den gudomliga synen, där hjärtat vidgar sig, där människan ser Kristi ansikte, fullheten av av evighetens alla skatter. I detta ljus tänds den första kärleken, ett ljus som mörkret inte har någon makt över. Utan den synen, även om det bara var en flämtande låga, reduceras människan till stoft, utan framtid och utan hopp.

Men – så har vi också detta andra. Lärjungarna måste också gå ner från berget. Inte nog med att stunden på Förklaringsberget var kort, de får veta att vägen vidare går genom lidande och död, den väg som taycks obegriplig, eftersom tron säger oss att Gud kallar oss in i sitt ljus. Det frestar lärjungen att välja ut bara de goda och tröstande bitarna av tron, de som handlar om ljus, vila och förlåtelse, men undvika de svårare om kamp, uthållighet, botgöring och smärta. Vi behöver inte skämmas över att den smala vägen rymmer frågetecken och obegripligheter för det mänskliga förnuftet. Inte heller de första lärjungarna förstod. Petrus ville hindra sin Mästare att slå in på den vägen, men vi vet att han fick ett kärvt svar: ”Håll dig på din plats, Satan.” Det är då Jesus börjar undervisa om lärjungaskapets villkor, att man måste bära sitt kors och mista sitt självupptagna liv för att vinna det eviga. Strax därefter tar han dem med upp på Förklaringsberget. De får se en skymt av målet, men sedan de kommit ner från berget fortsätter han med samma undervisning. Vägen till ljus går genom mörker. Det är där han ställer den klagande frågan om deras vacklande tro: ”Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara kvar hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?”

Benedictus klosterregel inleds med ett företal. Detta innehåller exakt 50 verser. Den 50:e versen lyder: ”Så vill vi aldrig dra oss undan hans undervisning utan hålla fast vid hans lära intill döden i klostret och genom tålamod dela Kristi lidanden, så att vi också får del i hans rike.” I en enda vers sammanfattar Benedictus alltsammans. ”Hålla fast vid”, det är uthållighet, perseverantia, i goda dagar och i onda. Hålla fast vid den tjänst man lovat och bundit sig vid, i bön, arbete och tålamod, patientia, med ofullkomliga systrar och bröder. I obrottslig lojalitet och lydnad. Ingen dygd har något värde om den saknar uthållighet och tålamod.

Ändå handlar det för en kristen inte om stoisk uthållighet. Benedictus säger att vi därigenom delar Kristi lidanden. Det som en gång hände för de lärjungar som följde honom på hans väg till Jerusalem, det sker varje dag och år i klostret. Petrus är det tydligaste exemplet. Tre gånger svek han sin mästare, men därigenom lärde han känna sig själv, fick förnya sina löften, betyga sin kärlek och få förnyat förtroende.

Att följa Jesus på denna väg är att förstå vårt beroende av honom. Han skall växa till och vi förminskas. Och det sker – vi ser det hos de tre lärjungarna – på andra sidan påsken. Men först går vägen nedåt, ner i mörkret, ända ner i botten av den egna vanmakten, i insikten om det totala beroendet. En strimma av hopp växer till. När vi inte ser någon annan än Jesus, Jesus allena.

Denna dubbla rörelse är samlad i den heliga eukaristin. Vi går upp på berget, upp till kyrkans altare, där en förvandling sker, uppenbar för den som lyssnar i tro. Vi faller ned i bävan och tillbedjan. Evangelisten berättar att ”Jesus gick fram och rörde vid dem”. Jesu kropp rör vid våra kroppar. Rösten säger: ”Stig upp och var inte rädda.” Han rör vid oss för att förvandla oss till likhet med sig själv. Som Benedictus sade i sin 50:e vers: ”genom tålamod dela Kristi lidanden, så att vi också får del, participemur, i hans rike”.

Vi är ännu inte framme, men vi har ett hopp. I ett annat av regelns kapitel påminns vi om detta, för oss själva och för de andra: ”Aldrig ge upp hoppet om Guds barmhärtighet”. Eller som vi snart skall höra jubilaren sjunga: ”Tag emot mig, Herre, efter ditt löfte, och låt mig inte komma på skam med mitt hopp.”

Amen.