3 Söndagen under året

Jes 9:1-4 1 Kor 1:10-13, 17 Matt 4:12-23

Tror vi på kyrkan?

I dagens andra läsning utropar aposteln Paulus: ”Har Kristus blivit delad?” Det aktualiserar den innevarande böneveckan för de kristnas enhet. I tisdags ägde ett ekumeniskt panelsamtal rum i Kristianstad med representanter för olika kyrkor och samfund, också den katolska. Temat var hur vi ser på kyrkan. Det är en fråga som på senare tid, inte minst från katolskt håll, ofta lyfts fram som den både viktigaste och svåraste.

Det katolska inlägget formulerades som en fråga: Tror vi på kyrkan? Tror vi att Kristus har grundat en kyrka? Tror vi att Gud genom sin Ande har velat en kyrka och inte bara kallar enskilda individer? Jag vill ställa samma fråga i denna predikan, med adress till oss själva. I trosbekännelsen skall vi snart säga: Jag tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Gör vi det?

Också för många katoliker är tron på kyrkan ibland en stötesten. Kan vi tro på en helig kyrka efter förra årets vidriga skandaler, eller när vi i kyrkohistorien läser om hennes misstag och synder? Det kan vara svårare att tro på kyrkan än att tro på Kristus. Han var utan synd, men kyrkan behöver ständigt göra bot och förnyas. Hur kan vi då tro på en helig kyrka? Vår tro förhindrar oss att helt skilja mellan hennes mänskliga sida och hennes gudomliga verklighet. Det är därför det är så smärtsamt när kyrkans ansikte smutsas och befläckas. Det drabbar den katolska kyrkan hårdare än när sådant sker i andra samfund.

Det är därför vi måste fördjupa vår tro på henne. Hon är, enligt Andra Vatikankonciliet, ett slags sakrament. Den andliga verkligheten är förenad med en synlig yttersida. Hon har inte bara heliga ting och ordningar, t.ex. ord och sakrament. Så långt skulle också t.ex. en luthersk teologi kunna instämma. Hon är också mera än summan av dem som tror på Kristus. Hon är en följd av mötet mellan himmel och jord, frukten av att Fadern sänt sin Son och sin Ande. Hon är ”frälsningens sakrament”. I kyrkan som sakrament ser vi vari frälsningen består.

Kyrkan fullbordar Kristi eget gudamänskliga mysterium. Kristus är som en brudgum, som har förenat sig med kyrkan som med sin brud. Aposteln kallar det ”en stor hemlighet”. Denna enhet mellan gudomligt och mänskligt är fördold för de flesta. Därför är det så svårt att korrekt skriva hennes historia och förstå hennes nutid. Historiker, sociologer och journalister ser ofta bara det som kan registreras och mätas med sekulära instrument. De kan erkänna hennes humanitära insatser, sätter gärna fingret på hennes synd och svek, men hemligheten ser de inte – utan tro.

När kyrkan förkunnar Guds Ord och människor öppnar sina sinnen för Kristi hemlighet, då händer något med dem som hör. När människor döps i denna tro ökas inte bara antalet troende. Något nytt skymtar fram. Något nytt som inte är ett neutrum, utan en kvinna, vår moder, den heliga Kyrkan. ”Om Sion skall det sägas: alla är födda här”. När de döpta förs fram till den heliga eukaristin blir detta nya tydligt och synligt. I eukaristin bevattnar himlen den fruktbara jorden och en ny skapelse växer upp. Den helige Ande stiger ner över de framburna gåvorna och därur föds den heliga kyrkan. Hon kallas den helige Andes tempel, men har en mänsklig gestalt. Den Gud som fått sin mänskliga kropp av den helige jungfrun ger kyrkan en gudamänsklig gestalt. Kyrkan blir det hon tar emot, Kristi kropp. Hon blir människoblivandets fortsättning och förlängning. Hon blir den ”totale Kristus”, huvud och lemmar. ”Låt oss lyckönska varandra”, säger Augustinus, ”för att vi inte bara har blivit kristna, utan Kristus. Förstår ni, mina bröder, nåden som Gud har givit oss då han gav oss Kristus till huvud? Förundra er och gläd er – vi har blivit Kristus. Han är huvudet och vi är lemmarna”.

Därmed förenas var och en inte bara med sitt huvud och Herre, utan också med alla andra lemmar i kroppen. Var och en kommer på plats i kroppen. Aposteln kan säga: ”Vi tänker Kristi tankar”. Huvudets tankar förmedlas genom hans ord till alla lemmarna och varje lem gläder sig över de andra lemmarnas funktion och skönhet. Ett och samma blod strömmar genom alla kroppens lemmar. De starka stöder de svaga och de svaga bärs av helgonens förbön och renhet. Den lilla församlingen kring ett synligt altare är större än vad det blotta ögat ser. Den omfattar alla rättfärdiga ”från den rättfärdige Abel till den siste utvalde”. Kyrkofäderna kallade henne ”den försonade mänskligheten”.

Kyrkan som Kristi kropp känner igen sin hemlighet i Maria, hon som födde och vårdade sin gudamänsklige Son. Nu vårdar hon sina barn, de som Jesus kallade sina bröder. I Maria ser kyrkan sin egen helighet, hon som är ”utan fläck och skrynkla” Kyrkan bär på en helighet som inte kan gå förlorad. Hur skulle kyrkan annars kunnat resa sig ur de många syndafallen? Hon kan vara svart av smuts, men aldrig förlora sin djupaste skönhet och helighet.

Och mer än så. Redan profeterna såg längre och apostlarna bekräftar det. De talar om kyrkan som den heliga staden som kommer ner från Gud. Vi sjunger om det vid kyrkoinvigningen: ”Kyrkan är den heliga staden av utvalda stenar, en stad där Gud skall vara allt och i alla”. Kyrkan är ett tecken på den nya skapelsen befriad från synd och död.

Samtidigt förblir hon ett folk på vandring, det konkreta tecknet på Guds synliga kärleksgärning för människorna. Hans vilja och orubbliga rådslut består.

Endast tron ser detta. Vad kan stärka och förnya vår tro på kyrkan? Hur upptäcker vi kyrkan? Jag vet inget annat svar än att leva i henne. Att leva i kyrkan, med källa och kulmen i hennes eukaristi, är både att utmanas att bli det vi tar emot, men också att steg för steg ana hennes hemlighet som frälsningens sakrament.

Den helige Bernhard utropar om kyrkan: ”O ödmjukhet! O höghet! Jordisk boning och himmelskt palats! Lerhydda och kungsgård; dödlig kropp och tempel av ljus; föremål för förakt av de högmodiga och Kristi brud! Hon är svart men skön, ni Jerusalems döttrar, hon som blivit blek av lång landsflykt och trötthet och ändå har den himmelska härligheten som smycke”.

Låt oss instämma i den tro hon själv genom den helige Ande har givit oss: Jag tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.

Amen.