Söndagen efter Trettondedagen – Herrens dop

Jes 42:1-4,6-7 Apg 10:34-38 Matt 3:13-17

Välsignelsen flödar – himlen öppnar sig

Från Nyårsdagen fortsätter vi att nysta i den röda tråden om Guds välsignelse. Vi såg hur Gud genom hela den heliga historien, trots att folket så ofta avfallit och vänt sig till andra gudar, ständigt funnit nya vägar för sin välsignelse. Idag, när kyrkan firar Jesu dop, kan vi säga att välsignelsen flödar från en öppnad himmel.

I den tidiga kyrkan var Jesu dop en stor högtid. Ofta skedde dop vid denna fest. En rad utläggningar av fäderna försöker pejla höjden, bredden och djupet i det som hände. Jesu dop uppenbarar vem Jesus är. Faderns röst från himlen betygar: ”denne är min älskade son”. En kyrkofader säger: ”När han föddes såsom människa, omslöt honom Maria i sin famn såsom moder; när han döps omfamnar honom Gud Fadern med sin röst.”

I kyrkans liturgi är perspektiven hisnande. Kyrkan sjunger om hur ”Herrens röst hörs över de stora vattnen”. Hon minns hur Guds Ord och Ande i begynnelsen svävade över vattnen för att frambringa kosmos ur kaos. Nu när Ordet blivit människa skall vattnen helgas för att tas i den nya skapelsens tjänst. ”Vattenkällorna helgades” och Jordanflodens vatten häpnar. Hon sjunger om hur ”vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror”. Men – ”här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad”. I sin bön ser kyrkan hela frälsningen samlad i Jesu dop. ”Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan.” ”Jordan hejdade sitt lopp, då Herren steg ned, vattnet skälvde, och upp ur floden steg den nya skapelsen, som upplyser hela världen.” Skaparen stiger ner i sin skapelse för att helga den.

Evangelisten Matteus är mera återhållsam och nykter. Ändå är det inte bara en avgränsad händelse han beskriver. Matteus gör Jesu dop till en portal för hela Jesu offentliga gärning. Hans dop föregriper vad som skall komma, inte minst påsken. När Jesus hade blivit döpt och steg upp ur vattnet säger han att himlen öppnade sig. Himlen betyder här inte ett högre luftlager. Matteus skriver främst till en judisk läsekrets och tvekar att använda Guds namn. Himlen är en omskrivning för Gud. Gud öppnar sig. Vi ser rakt in i tillvarons innersta, den allraheligaste Treenigheten. Anden sänker sig ner över Sonen som en duva. Från höjden hörs Faderns röst: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”. Profeten har talat om denne ”utvalde”, Herrens tjänare, över vilken Guds Ande skulle komma, han som inte skall sönderkrossa ett brutet rör eller krossa en tynande veke. Nu är stunden inne. Himlen öppnar sig. Guds välsignelse strömmar fram ur de gudomliga förråden. ”Den flyter ner till ökenslätterna”, sjunger kyrkan, ”och allt får liv där strömmen kommer. Vattnet utplånar synden och bestänker hela jorden med gudomlig kraft”.

Välsignelsen är inte bara en kraft, den är personlig. Markus och Lukas låter Fadern säga: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Den röda trådens välsignelse rinner fram vid varje dop, där den döpte tilltalas med sitt namn. Prästen säger som Kristi representant: ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andens namn”. Den döpte står därmed under välsignelsen från en öppnad himmel, ”du är min älskade”.

Den sekulära tillvaron har skärmat av sig mot himlen. Hon har stängt in sig. Denna ”världen” verkar ju först så lockande med alla dess möjligheter. Men de har en gräns och då blir det desto mörkare. För den som lever under en öppen himmel blir det tvärtom. Svårigheter, motgångar och lidanden möter också den kristne, ibland blir de intensifierade, men de får inte sista ordet. Mörkret får inte makt över den välsignade. Det är så lite som begärs av oss. ”Upplyft era hjärtan” manar oss liturgin. En påminnelse om att vi lever under en öppnad himmel. Församlingen svarar: ”Vi har upplyft dem till Herren”. Bokstavligen betyder latinet: ”Vi har dem hos Herren.” Genom dopet är vi medborgare i himlen. Vi får ”njuta överflödet i ditt hus”, sjunger psalmisten, ”i din glädjes strömmar stillas vår törst”. Aposteln Paulus kan trotsigt utbrista: ”Våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”. Inte ens blodig förföljelse får sista ordet. En anförvant till dem som miste livet i Alexandria på nyårsnatten påminde om kyrkans gamla erfarenhet: martyrernas blod är kyrkans mest fruktbärande utsäde.

Vår förre påve gav kyrkan en särskild hjälp att upptäcka denna välsignelse. Han gav oss en 4:e rosenkrans utöver de tre traditionella, Ljusets rosenkrans, som brukar bedjas på torsdagar. Den inleds med mysteriet om Jesu dop i Jordan. Den fortsätter med bröllopet i Kana. Tredje mysteriet är förkunnelsen om Himmelriket, det fjärde är Kristi Förklaring och det femte instiftandet av Eukaristin.

Att be en rosenkrans tar kanske femton – tjugo minuter. Det är ett enkelt sätt att ställa sig under Guds välsignelse. En påminnelse om att jag inte är bara den trasiga och hopplösa människa jag kan uppleva. Jag är döpt och står under den välsignelse som blev synlig vid Jesu dop. När glädjens källor sinar får jag meditera över hur vattnet förvandlas till glädjens vin vid bröllopet i Kana. När jag fallit i synd får jag på nytt höra att det inte är slut och hopplöst: Omvänd dig! Res dig! Himmelriket är nära! När mörkret fått mig i sitt våld tas jag i fjärde mysteriet med upp på förklaringsberget och får se det ljus som inget mörker får makt över. I femte mysteriet påminns jag om att välsignelsen inte bara är tankar, och ännu mindre drömmar. Gud har blivit människa och ger oss sin välsignade kropp och sitt välsignade blod.

Den öppnade himlen låter den gudomliga välsignelsen flöda. Förgängligheten kläds i oförgänglighet. Slaveriet under synd och skuld ersätts av förlåtelse och glädje. Kroppens trötthet och dödlighet är inte det enda. Den är född på nytt i vatten och Ande. Vårt himmelska hemland låter redan nu sin välsignelse flöda över oss. Himlen har öppnat sig.

Amen.