Välsignelsen fortsätter

Trettodag Jul – Epifania

Jes 60:1-6,Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12

Välsignelsen fortsätter

På årets första dag talade vi om Guds välsignelse. Genom hela den bibliska historien söker Gud nya vägar för att välsigna sitt folk och den mänskliga familjen. Idag på Trettondedag jul doftar hans välsignelse av rökelse och myrra. Evangeliet om de vise männen har inspirerat konstnärer och gett vingar åt den fromma fantasin. Många har klätt de vise männen i vackrast tänkbara kläder när de bär fram sina dyrbara gåvor. Hur många barnaröster har inte sjungit om Stjärnan från Öster-land, som inte leder bort men hem? Evangeliet doftar av Guds välsignelse.

Men vi känner också en annan doft. Historiens mest gåtfulla doft – att Guds välsignelse möts av motstånd, att hans egna inte tar emot honom. Det rökelsedoftande evangeliet ger också ifrån sig denna odör av ondska och hyckleri. Fortsättningen handlar om hur Herodes låter mörda alla nyfödda gossebarn i Betlehem. Ändå förstår alla barn detta evangelium. De fascineras av stjärnan och de vise männen från fjärran länder, medan det egna folket och dess konung i Jerusalem förblindas av maktgalen ondska.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judéen på kung Herodes tid, kom några österländska stjärntydare för att hylla honom.” Så berättar Matteus. Det österländskt skimrande går in i vår historia och geografi. Födelsen i den lilla staden strax söder om Jerusalem drar till sig stjärntydare från fjärran länder. Judafolkets konung är inte bara deras egen. Redan profeterna har förutsagt det. Vi hörde profeten Jesaja i första läsningen säga till Jerusalem: ”Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång. Havets skatter kommer i din ägo och folkens rikedomar blir dina.” Vi hörde aposteln säga: ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi”. Det bibliska budskapet har sina rötter på en bestämd plats på denna jord. Samtidigt ser vi dess enorma attraktionskraft redan från början. Det är ett judiskt gossebarn som vi tillber i krubban. Samtidigt som det fortsätter att väcka hopp och sprida ljus över hela jorden. Andra ägnar tid och möda åt att ta avstånd ifrån det, förpassa det till ett ofarligt privatliv och förfölja dess tillbedjare. Strax efter nyår dödades över 20 personer i ett angrepp mot en kristen kyrka i Alexandria i Egypten.

De vise männen, eller stjärntydarna, som den nya översättningen kallar dem, var förmodligen både astronomer och astrologer. De både studerade himlavalvet och drog slutsatser för det mänskliga livet. De representerar den sökande människan. Hon som fascineras av naturens under och läser i naturens och universums bok. Vetenskapliga forskare har goda förebilder i evangeliets stjärntydare. Och därför har kyrkan djup respekt för allt äkta sökande, både inom naturvetenskap och filosofi. Samtidigt som hon vet att detta inte leder ända fram. Naturens bok kan läsas på olika sätt. Den ger antydningar, men inte tydliga svar. För det sista vägstycket behövs den bibliska uppenbarelsen, profetens ord och kyrkans vägledning, den som stjärntydarna lyssnade till genom de skriftlärda i Jerusalem.

När Jerusalems invånare får höra om stjärntydarnas frågor grips de inte av nyfikenhet. De borde ju ha varit de ivrigaste att söka sin egen messianske konung. I stället grips de av oro och gör gemensam sak med Herodes. De föredrar makten framför sanningen. De förblir blinda för sin egen Messias, medan stjärntydarna från fjärran länder ser. Det mönstret tycks upprepa sig. I många länder världen runt växer skarorna kring krubban, medan man i gamla ”kristna” länder blir allt mera likgiltig eller avvisande. De som står närmast är blinda, medan andra ser. Också på ett mindre plan upprepas detta mönster, också i kyrka, kloster och familj. Man tror sig veta alla svar, men den första kärleken har kallnat och ödmjukheten föraktas. Ändå fortsätter Gud att välsigna, så länge det heter idag.

Evangeliet om de vise männen var ingen romantisk idyll. Herodes var förblindad av sin maktlystnad. Rädslan för konkurrenter hade fått honom att mörda sina egna söner. Hans hycklande vilja att själv hylla den nyfödde är lärorik. Historien är full av exempel på hur makthavarna försökt få inflytande över kyrkan och marginalisera hennes inflytande. Hennes tro begriper man sig inte på, ändå irriteras man av hennes röst.

Stjärntydarna tycks oberörda av denna ondska. De lyssnar artigt på Herodes och de skriftlärda, men låter sig inte dras in i argumenterande. Istället fullföljer de sitt eget sökande och följer det råd de fått. Efteråt tar de en annan väg tillbaka och Herodes står där tomhänt, utlämnad åt sitt blinda raseri över att ha blivit lurad.

I detta ryms ett mönster för Guds rådslut och tålmodiga vilja att välsigna. Mitt i den värld där maktlystnad och hyckleri dominerar, sänder Gud sin välsignade Son och lönar ont med gott. Suveränt och stilla, utan att massmedia upptäcker det, uppenbaras det aposteln kallar ”Guds hemlighet”.

Guds suveräna ledning eliminerar inte människans ansvar. Stjärntydarna är våra förebilder i både sökande och ödmjukhet. Deras forskningar öppnade dem för det större. En röst vid invigningen av det nyinrättade Newmaninstitutet i Uppsala berättar om de moderna forskare som stannar i biologin och menar att det inte finns några andra svar. Själv vill han beskriva världen och dess enorma utveckling som ett drama, som bär på ett budskap, vars innebörd forskningen ännu inte känner, men som i framtiden kommer att framstå klarare. Innan dramat är fullbordat kan vi inte göra anspråk på att förstå vad det hela går ut på. I mina ögon liknar forskarnas situation den som de vise männen hamnade i när de kom till Jerusalem. Där behövde de trons och teologins vägledning för att komma vidare. De var inte blockerade för att Gud kunde välja att själv uppenbara sig på ett konkret sätt. Här tar många anstöt. Evangeliet med en konkret människa, en jude född i Betlehem, blir för närgånget. I en kollektbön ber kyrkan: ”När jungfrun födde din Son lät du all mänsklig beräkning komma till korta.” Här visar stjärntydarnas sin sanna storhet, sin ödmjukhet. Deras observationer lät sig krönas med profeternas vittnesbörd. Det mänskliga sökandet fullbordades av Guds egen uppenbarelse. ”Jag tror för att förstå”, säger Augustinus. Efter att ha lyssnat till de skriftlärda och dragit vidare ser de åter stjärnan och fylls av stor glädje. De ödmjukas särskilda lön. Som en annan profet förutsagt: ”De ödmjuka skall känna allt större glädje i Herren”.

Deras vishet är stor nog att upptäcka Guds närvaro i Marias barn. De mäktiga och denna världens visa ser det inte. Men de ödmjuka ser det och gläder sig. Så förenas forskare med de enklaste herdar och med alla dem som är som barn – begynnelsen till en ny gemenskap av lärda och olärda, av fattiga och rika.

I deras tillbedjan ser vi den sanna visheten, källan till frid och glädje. Inte bara en gång måste vi falla ner och tillbedja, utan ständigt. I daglig överlåtelse. Vi går inte i mässan för att ”få ut” något, utan för att tillbedja. Vår biskop Anders sade i sin predikan i Malmö på nyårsdagen att vi på nytt måste lära oss tillbedjan. Som stjärntydarna leds vi varje mässa genom Guds ord fram till det bröd som vilar på altaret, som barnet en gång i krubban.

Denna tillbedjan upptäcker vad som egentligen äger rum: att det är Gud själv som söker oss i Marias son. Gåvorna som de vise männen bär fram, guld, rökelse och myrra, syftar alla på honom som de tillber. Guldet för konungen, rökelsen för den Sanne Guden och myrran för hans lidande och begravning. Det vi frambär av tro, lydnad och överlåtelse, har han själv lagt i våra händer, hans välsignade kropp och blod. Välsignelsen fullbordas i tacksägelse.

Kom låt oss tillbedja honom.

Amen.