God fortsättning!

Andra sÖndagen efter jul

Syr 24:1-2,8-12 Ef 1:3-6,15-18 Joh 1:1-18

God fortsättning!

Söndagen efter jul är en slags mellansöndag. Vissa år försvinner den helt. Julen firas en hel vecka, en s.k. oktav, och avslutas med Guds Moders Högtid, som inleder det nya året. Nu är oktaven avslutad och vi väntar på Epifania. På denna ”mellansöndag” kan vi både sum­mera det som hänt och se framåt. Och därmed önska varandra ”God fortsättning!” i en djupare mening. Kanske kan det också vara en hjälp för dem som inte kom loss ur snön under själva julen.

Dagens ingångsantifon påminner om julens midnattsmässa. ”Medan djupaste tystnad omslöt allt, och natten hade nått till mitten av sitt lopp, steg ditt allsmäktiga Ord, Herre, ned från sin himmelska tron.” I detta ord från Salo­mos Vishet har Kyrkan känt igen julnat­tens mysterium. Det vi firat skedde inte i dagsljus och strålkastarsken. Det gudomliga lju­set tän­des och lyser i nattens mörker. Vad stort sker, det sker tyst.

I juldagens mässa mediterade vi över dess innebörd, det saliga utbytet. Uttrycket, sac­rum commercium, är hämtat från ekonomin. Gud liknas vid en köpman, som ”köper” det han inte hade, den mänskliga naturen. Därmed kan han ”sälja” och ge i utbyte till männi­skan det han hade, sin gudomlighet. Han som var rik blev fattig för att göra oss rika. Gud blev människa för att gudomliggöra människan. I går­ på Guds Moders Högtid sjöng vi om detta utbyte i en av tidegärdens vackraste antifoner: ”O förunderliga utbyte! Människans skapare antar kropp och själ och föds av en jungfru. Utan mans medverkan blir han män­niska för att ge oss del av sin gudom.”

Det ofattbart stora var inte saga eller myt. Han som sitter så högt har sett ner så djupt. Han har stigit ner i vår historia, ner i dess djupaste skikt för att utmana dess mörkaste kraf­ter. Bar­nets familj, som vi firade förra söndagen, fick fly till Egypten. På fjärdedag jul firade vi de barn i Betlehem, som mördades för barnets skull. Så sent som igår hörde vi om nya offer för detta barns skull. 21 personer dödades i ett angrepp mot en kristen kyrka i Alex­andria i Egypten strax efter det nya årets början. Barnet i krubban fortsätter att utmana.

Barnets födelse hade en lång förberedelse. Under Adventstiden gick vi in i den tiden. I dagens första läsning ur Syraks Vishet går vi ännu längre tillbaka. Den talar om Vis­heten som en person, som har funnits ”av evighet, från begynnelsen” och som ”aldrig i evig­het skall förgås”. Visheten beskrivs som en person som gör tjänst ”i det heliga tältet” inför Gud. Samtidigt antyds att Visheten skall ”slå läger i Jakobs land” och ”bli bofast på Sion”. Den skall ”rota sig hos det folk han förhärligat”. Kyrkan har känt igen detta som en profetia om det Ord som blev människa och slog upp sitt tält ibland oss.

Evangelisten Jo­hannes anknyter till detta i sin pro­log, men han kallar Visheten Logos, Ordet. Logos är samman­fattningen av all vishet, allt förnuft och all mening. Detta Ord fanns i begyn­nelsen hos Gud. Genom det har allting blivit till. Så stor är män­nisko­blivan­dets hemlighet. (Inte ens datorns ordbehandlingsprogram känner till ordet ”män­niskobliv­ande”.) I en hymn sjunger kyrkan: ”Evigt född ur Faderns hjärta innan värl­den än var till, är han Alfa, alltings källa, Omega, allt skapats mål; från begynnelsen till änden, allt i honom har sitt mål”.

Inkarnationen är därför i grunden inte något främmande för människan och skapelsen. ”Han kommer till sitt eget”, säger Johannes. Han kommer för att förnya och nyskapa. Jesu födel­se är ett slags dold återskapelse. ”Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting och allt består genom honom”, säger aposteln. Därför ber han i dagens and­ra läsning att vi skall få en ”vishetens och uppenbarelsens ande. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga”.

Det är alltså djupt meningsfullt att önska varandra ”God fortsättning på det nya året”, det ”år” som började med Kristi födelse. Men vi är som djuren vid krubban som saknar ord och förnuft. En östlig teolog (Gregorios av Nazianzos, som vi firar i morgon) säger: ”Ordet blir kött, det osynliga blir synligt, det ouppnåeliga blir påtag­ligt, det tidlösa får en begynnel­se, Guds son blir människoson. Det är Jesus Kris­tus, han är densamme i går, i dag och i evighet. Guds son kommer till män­niskorna, så att vi kan komma till Gud, eller för att vara mera exakt, så att vi kan återvända till honom, avkläda oss den gamla män­niskan, ta på oss den nya och födas och uppstå med honom, liksom vi har dött i Adam och lever i Kris­tus. Detta under är inte en skapelse utan en åter-skapelse. Denna fest är min återkomst till den ursprungliga tillvaron. Vörda födelsen som befriar från det ondas snaror. Vörda detta lilla Betlehem som ger dig para­diset åter. Vörda denna krub­ba. Du, som var utan mening (alogos) har tack vare den blivit närd av den gu­dom­liga me­ningen, av Ordet själv.”

Amen.