God fortsättning!
Andra sÖndagen efter jul
Syr 24:1-2,8-12 Ef 1:3-6,15-18 Joh 1:1-18
God fortsättning!
Söndagen efter jul är en slags mellansöndag. Vissa år försvinner den helt. Julen firas en hel vecka, en s.k. oktav, och avslutas med Guds Moders Högtid, som inleder det nya året. Nu är oktaven avslutad och vi väntar på Epifania. På denna ”mellansöndag” kan vi både summera det som hänt och se framåt. Och därmed önska varandra ”God fortsättning!” i en djupare mening. Kanske kan det också vara en hjälp för dem som inte kom loss ur snön under själva julen.
Dagens ingångsantifon påminner om julens midnattsmässa. ”Medan djupaste tystnad omslöt allt, och natten hade nått till mitten av sitt lopp, steg ditt allsmäktiga Ord, Herre, ned från sin himmelska tron.” I detta ord från Salomos Vishet har Kyrkan känt igen julnattens mysterium. Det vi firat skedde inte i dagsljus och strålkastarsken. Det gudomliga ljuset tändes och lyser i nattens mörker. Vad stort sker, det sker tyst.
I juldagens mässa mediterade vi över dess innebörd, det saliga utbytet. Uttrycket, sacrum commercium, är hämtat från ekonomin. Gud liknas vid en köpman, som ”köper” det han inte hade, den mänskliga naturen. Därmed kan han ”sälja” och ge i utbyte till människan det han hade, sin gudomlighet. Han som var rik blev fattig för att göra oss rika. Gud blev människa för att gudomliggöra människan. I går på Guds Moders Högtid sjöng vi om detta utbyte i en av tidegärdens vackraste antifoner: ”O förunderliga utbyte! Människans skapare antar kropp och själ och föds av en jungfru. Utan mans medverkan blir han människa för att ge oss del av sin gudom.”
Det ofattbart stora var inte saga eller myt. Han som sitter så högt har sett ner så djupt. Han har stigit ner i vår historia, ner i dess djupaste skikt för att utmana dess mörkaste krafter. Barnets familj, som vi firade förra söndagen, fick fly till Egypten. På fjärdedag jul firade vi de barn i Betlehem, som mördades för barnets skull. Så sent som igår hörde vi om nya offer för detta barns skull. 21 personer dödades i ett angrepp mot en kristen kyrka i Alexandria i Egypten strax efter det nya årets början. Barnet i krubban fortsätter att utmana.
Barnets födelse hade en lång förberedelse. Under Adventstiden gick vi in i den tiden. I dagens första läsning ur Syraks Vishet går vi ännu längre tillbaka. Den talar om Visheten som en person, som har funnits ”av evighet, från begynnelsen” och som ”aldrig i evighet skall förgås”. Visheten beskrivs som en person som gör tjänst ”i det heliga tältet” inför Gud. Samtidigt antyds att Visheten skall ”slå läger i Jakobs land” och ”bli bofast på Sion”. Den skall ”rota sig hos det folk han förhärligat”. Kyrkan har känt igen detta som en profetia om det Ord som blev människa och slog upp sitt tält ibland oss.
Evangelisten Johannes anknyter till detta i sin prolog, men han kallar Visheten Logos, Ordet. Logos är sammanfattningen av all vishet, allt förnuft och all mening. Detta Ord fanns i begynnelsen hos Gud. Genom det har allting blivit till. Så stor är människoblivandets hemlighet. (Inte ens datorns ordbehandlingsprogram känner till ordet ”människoblivande”.) I en hymn sjunger kyrkan: ”Evigt född ur Faderns hjärta innan världen än var till, är han Alfa, alltings källa, Omega, allt skapats mål; från begynnelsen till änden, allt i honom har sitt mål”.
Inkarnationen är därför i grunden inte något främmande för människan och skapelsen. ”Han kommer till sitt eget”, säger Johannes. Han kommer för att förnya och nyskapa. Jesu födelse är ett slags dold återskapelse. ”Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting och allt består genom honom”, säger aposteln. Därför ber han i dagens andra läsning att vi skall få en ”vishetens och uppenbarelsens ande. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga”.
Det är alltså djupt meningsfullt att önska varandra ”God fortsättning på det nya året”, det ”år” som började med Kristi födelse. Men vi är som djuren vid krubban som saknar ord och förnuft. En östlig teolog (Gregorios av Nazianzos, som vi firar i morgon) säger: ”Ordet blir kött, det osynliga blir synligt, det ouppnåeliga blir påtagligt, det tidlösa får en begynnelse, Guds son blir människoson. Det är Jesus Kristus, han är densamme i går, i dag och i evighet. Guds son kommer till människorna, så att vi kan komma till Gud, eller för att vara mera exakt, så att vi kan återvända till honom, avkläda oss den gamla människan, ta på oss den nya och födas och uppstå med honom, liksom vi har dött i Adam och lever i Kristus. Detta under är inte en skapelse utan en åter-skapelse. Denna fest är min återkomst till den ursprungliga tillvaron. Vörda födelsen som befriar från det ondas snaror. Vörda detta lilla Betlehem som ger dig paradiset åter. Vörda denna krubba. Du, som var utan mening (alogos) har tack vare den blivit närd av den gudomliga meningen, av Ordet själv.”
Amen.