28 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Kung 5:14-17 2 Tim 2:8-13 Luk 17:11-19

En av tio?

En av de tio kommer tillbaka och tackar. Alla tio har botats från sin fasansfulla sjukdom, men bara en av dem gör sig mödan att tacka. Hur är det möjligt? Var han mera väluppfostrad än de andra? Jesu svar antyder något mera när han säger: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.” Jesus ställer frågan själv. ”Var är de nio andra?” Dessutom var den som botats samarier, en främling för judarna. Indirekt säger Jesus att de nio borde haft större skäl att tacka, eftersom de levde så nära den mosaiska tron. Ändå saknar de det viktigaste.

Varför säger Jesus att hans tro har hjälpt honom? Vari bestod samarierns tro? Alla tio spetälska måste ha hört talas om Jesus. Ryktet var i omlopp. Alla tio tar chansen och ropar om förbarmande i sin nöd. Alla tio lyder hans råd att gå och visa sig för prästerna. Dessa hade uppgiften att kontrollera och bekräfta ett botande. Alla tio lyder hans råd, men sedan går de olika vägar. De nio tar sin hälsa och går. De försvinner i historiens dunkel. De var nöjda med att ha blivit botade till kroppen. Längre sträckte sig inte deras tro. De påminner om dem som Jesus en gång mättade i öknen och sedan ville göra honom till ”brödkonung”. Till dessa säger Jesus: ”Ni söker mig inte för att ni såg ett tecken, utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er.” De vill ha bröd, men frågar inte efter tron. Det är kyrkans ständiga dilemma. Hon vill i Jesu efterföljd både ge bröd och bygga sjukhus, men hennes största gåva – tron – hur många frågar efter den? Alla tio bad om befrielse från sin sjukdom och fick det, men bara till samariern säger Jesus: ”Din tro har hjälpt dig”. Vari bestod denna tro?

Hans handlande avslöjar hans inre. Han frågade inte bara efter gåvan, utan också efter gåvans givare. Han var inte nöjd med att få sin hälsa. Han frågade inte bara efter det skapade, utan också efter Skaparen. Denna fråga är människans adelsmärke. Det skiljer henne från djuren. Den ligger djupare än alla känslor. Det är en fråga efter sanningen. Även innan frågan är besvarad är den öppen för ett svar. Inför Pilatus talar Jesus om dem som ”hör till sanningen”. Psaltaren talar om dem som har ”valt sanningens väg”. Till skillnad från dem som enligt aposteln ”har bytt ut sanningen mot lögnen”, de som ”håller sanningen fången i orättfärdighet”. De vänjer sig vid att tysta sitt samvete. I praktiken gör de som de nio, de frågar efter gåvorna, efter bröd och hälsa, men inte efter givaren.

Samariern hade bevarat sitt samvete rent och öppet. Han var inte nöjd med att ha blivit botad till kroppen. När han blivit botad vänder han omedelbart tillbaka till den som botat honom. Med hög röst prisade han Gud. Redan när de bett om förbarmande hade de ropat. Nu prisar han Gud med hög röst. Han förstod att alla goda gåvor har en Givare. Aposteln Jakob säger: ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker”.

Men vår samarier gör något mera. ”Han kastade sig till marken vid Jesu fötter.” Det gjorde man inte för vem som helst. Det var en bekännelse. En annan man i evangeliet som botats från sin blindhet gjorde på samma sätt. Han sade: ”Jag tror, Herre, och föll ner för honom”.

Här blir det konkret och närgånget. När de religiöst nyfikna i Athen hörde Paulus tala om den Gud som skapat världen och allt den rymmer, när han sade: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”, så länge lyssnade de med nyfiket intresse. Men när han talade om att Gud skall döma alla genom en man som han bestämt därtill och att han bekräftat det genom att låta honom uppstå från de döda, de blev det för närgånget. Somliga gjorde sig lustiga över det, medan andra – kanske en av tio – ville höra mera om det och senare kom till tro.

För vår samarier var det just så konkret och närgånget. Han kastar sig ner för Jesu fötter och tackade honom. Till honom säger Jesus: ”Din tro har hjälpt dig”. Han är inte bara botad från sin sjukdom, han är botad från sin otro. Han gör det som katekesen säger att tron är och gör. Tron är ett bejakande av den uppenbarade sanningen. Med sitt förnuft och sin vilja faller människan ner för honom som Gud har sänt. Mannen handlade. Med sin vilja, sina fötter och hela sin kropp. Tron är inte en växlande känsla. Tron är en handling, där både förnuft och vilja samverkar. Ändå är det inte bara ett mänskligt handlande. Människan låter sig dras av nåden. Hon bejakar det hon hört och insett om Guds förbarmande kärlek. Den troende har lärt känna den kärlek som Gud har visat oss i sin Son och tror på den.

Också Naaman, den arameiska kungens general, kom till tro när han botades från sin spetälska. Han lyssnade på det goda råd han fick och doppade sig i Jordan. En förebild till dopet. Naaman återvänder till gudsmannen Elisa och säger: ”nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel”. Han ber om så mycket jord som ett par mulåsnor kan bära. På den jorden, som han bredde ut i sitt eget land, vill han i fortsättningen frambära sina offer, som en bekännelse till den Gud som botat honom både från spetälska och otro.

Naaman och vår samarier ger oss en bild för vad tron är. De har båda tagit emot trons gåva genom sin öppenhet, sin vilja och sin bekännelse. Denna tro reser dem upp ur otrons mörker. ”Stig upp och gå”, säger Jesus. Hans ord lyser redan av uppståndelsens ljus. Samariern har redan dött med Kristus och tagit steget ut i uppståndelsens ljus. ”Har vi dött med honom skall vi också leva med honom”, säger aposteln i andra läsningen.

Vi som lever idag får höra detta evangelium. Vi får höra om de nio, som frågar efter hälsans gåva, men inte efter mera. Den som är öppen för sanningen känner igen orsaken till den egna otron, att människan frågar efter gåvorna, men inte efter givaren. Hur kan människan vara så dåraktig? Det finns en sorg i Jesu röst. Ändå söker han inte upp de nio för att förklara och övertala dem. Han tar inte ifrån människan hennes frihet. Aposteln varnar för den bistra konsekvensen av människans dårskap: ”Förnekar vi honom, skall han också förneka oss.”

Evangeliet om de tio spetälska pågår ständigt. Också bland dem som med munnen bekänner sin kristna tro. Tron blir svag eller vacklande när lärjungen börjar snegla efter och tänka på gåvorna så att hon glömmer Givaren. När sinnet fördunklas av synd och världsliga bekymmer. Kanske ropar man om förbarmande, men är rädd att ”visa sig för prästerna”, som har fått det hisnande uppdraget att både smörja kroppen med de sjukas sakrament och att befria från syndens spetälska i försoningens sakrament. Hur skall vi annars kunna, som aposteln säger, ”härda ut för att också få härska med honom”, härska som Guds förlåtna och renade söner och döttrar?

Och så tillfogar han ett märkligt ord: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv”. Tillvarons yttersta mål är barmhärtighet och inte mörker. Det är ett ord att lita på, att förtrösta på. Men inte att missbruka.

Det är inte av småaktighet som Jesus frågar: Var är de nio? Bakom sorgen hör vi den gode herdens kärlek. Av kärlek botar han alla de tio. Det är med samma kärlek som han frågar efter de nio. För att förvandla vårt liv till tacksägelse. En tacksägelse som vi nu firar i trons sakrament, den heliga eukaristin.

Amen.