25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Am 8:4-7 1 Tim 2:1-8 Luk 16:1-13

Vad gör vi på valdagen?

Kyrkan ger oss två uppgifter denna dag, att rösta och att fira eukaristi.

Den första uppmaningen hittar man på stiftets hemsida där vår biskop uppmanar oss att rösta i det politiska valet. Det är ett privilegium att få rösta. Möjligheten finns inte i alla länder. Att rösta är en plikt. Som kristna måste vi ge vårt bidrag till att bygga upp ett rättvist samhälle. Det är inte helt lätt att rösta. Biskopen uppmanar oss att be om Andens ledning, så att vår röst främjar det gemensamma bästa. Som katoliker måste vi bli bättre på att omsätta kyrkans sociallära i praktiken. Så långt vår biskop

Den andra uppmaningen hörde vi i dagens andra läsning, där aposteln uppmanar till ”bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt”. Bättre text hade vi knappast få en valdag. Från första tid har kyrkan sett det som en skyldighet att be för alla människor och inte minst för dem som har makten. I tider av förföljelse var det inte självklart att be för dem som mötte hennes budskap med smälek och motstånd. Men i de äldsta dokumenten om kristen gudstjänst ser vi hur kyrkan alltid har bett, inte bara för de svaga, utan också för makthavarna. ”Löna inte ont med ont, utan besegra det onda med det goda”, hade aposteln skrivit till de kristna i Rom, den stad där kejsaren residerade. Att be för kejsaren var också en bekännelse, eftersom denne krävde tillbedjan av sina undersåtar. Att be för honom var en stillsam påminnelse om att han bara var människa. Att vägra kejsaren religiös tillbedjan, bara några rökelsekorn, kunde kosta livet. Aposteln avvisar det med motiveringen: ”Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus”.

När och var bad man för makthavarna? Apostelns ordval visar att det framför allt skedde i eukaristin, kyrkans viktigaste gudstjänst. Han uppmanar inte bara till förbön utan också till tacksägelse. På grekiska heter det eukaristi, som tidigt blev en benämning för den heliga mässan. Här, i kyrkans centrum, vid hennes altare, har man från första början bett, inte bara för kyrkan, för sjuka och nödlidande, utan också för ”kungar och alla som har makt”. Det är vår viktigaste politiska insats, både på valdagen och varje gång vi firar eukaristi. I sin centrala gudstjänst ber kyrkan för den värld och det samhälle hon lever i. Hon gör det med sin starkaste bön och sitt allraheligaste sakrament, Jesu Kristi eukaristiska offer. Redan det visar hur vi skall se på vår omgivning och våra medmänniskor. De är inte främlingar eller fiender, även om de står långt från kristen tro och kanske bekämpar den. De är medmänniskor, skapade av vår gemensamme Fader. De som har makten har av honom fått uppdraget att för alla sina medborgare eftersträva det gemensamma bästa, fred, rättvisa och frihet. Så ber kyrkan i långfredagens stora förböner, och hennes bön återspeglar hennes tro. Alla kristna är kallade att bidra till detta efter vars och ens personliga förutsättningar – också om man lever i kloster. Munken och staretsen Siluan säger att munkens huvuduppgift är att be för hela världen.

Aposteln uppmanar till förbön för makthavarna, ”så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt”. Bakgrunden är att de första kristna ofta beskylldes för att vara fiender till staten eller till den gemensamma ordningen. Kejsar Nero beskyllde de kristna för att ligga bakom den brand som utbröt i staden Rom. Det ligger inte så förfärligt långt från dagens aggressiva försök att marginalisera kyrkorna och göra religionen enbart till en privatsak. ”Tro vad ni vill, men blanda er inte i politiken”.

Vår påve har under sitt besök i England dessa dagar ånyo påmint om den nödvändiga samverkan mellan kyrka och samhälle, mellan tro och förnuft, mellan teologi och vetenskap. De krafter som bara ser kyrkans försyndelser och vill begränsa religionen enbart till den privata sfären riskerar att såga av den gren de själva sitter på. Intoleransen mot tro och religion leder i slutändan till ett omänskligt samhälle. Kyrkans moraliska röst i den politiska och kulturella debatten är inget knep för kyrkan för att skaffa sig egna fördelar. Kyrkan vill bidra till ett samhälle som gagnar alla och det gemensamma bästa.

Idag saligförklarar påven John Henry Newman, en av 1800-talets viktigaste teologiska och kulturella röster i England. Hans helhetssyn på studier och mänsklig bildning har fått ge namn åt det nyinvigda Newman-institutet i Uppsala, men under sin livstid mötte han mycket motstånd.

Ett samhälle som tystar sina profeter går mot sin egen undergång. Profeten Amos gisslade sin tids girighet, där man ville göra måttstocken mindre och priset högre, där man ville köpa de arma för pengar och den fattige för ett par skor. Det är inte svårt att tillämpa det på de rika ländernas sätt att köpa produkter till underpris av världens fattiga länder. Världens resurser tillhör alla och att samla överflöd är stöld från de fattiga, sade redan kyrkofäderna. Kyrkan kan inte tiga, även om det är svårt att höra hennes försvar för de fattigas, flyktingars, de svagas och de oföddas rättigheter.

Ändå är kyrkans huvuduppgift inte den moraliskt politiska. Det allra viktigaste gör kyrkan i eukaristin. Att be för alla som har makt, säger aposteln, är ”riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”. Kyrkans bön för alla vittnar om hennes tro, en tro som är något vida mera än en privat åsikt, som bara angår de troende. Kyrkans bön för alla vittnar om hennes tro på den ende sanne Guden, allas Skapare och Räddare. Hon vittnar om något utöver människans egna försök att finna livets mening och mål. I moderna öron låter det anspråksfullt och hotfullt. En Gud och en förmedlare mellan Gud och människor! Men kyrkan skulle svika både Gud och människor om hon reducerade sig till en religion bland andra. Det starkaste skälet till hennes frimodiga budskap är det som aposteln själv anger, att denne ende förmedlare gav sig själv till lösen för alla. Han gav sitt liv för att lösa och befria alla människor från hennes värsta fiender, tomheten och mörkret, skulden och döden. Vår Herre är vittnesbördet om Guds vilja att ”alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”. Vittnesbörd heter på grekiska martyrium. Jesus är martyren, som med sitt liv frambär vittnesbördet om Guds goda vilja för alla människor. Varför uppfattas detta som anspråksfullt och hotfullt? För att vittna om detta har aposteln insatts som förkunnare och apostel, en lärare för hedningarna i tro och sanning. Ve mig, säger aposteln, om jag inte förkunnade evangelium! Alla troende har kallelsen att delta i detta vittnesbörd, om inte i ord så i handling.

Vår text har en rad anspelningar på den heliga eukaristin. Den återspeglar samma atmosfär som tidiga böner vid eukaristin. Källan och kraften till de troendes vittnesbörd finns i den heliga eukaristin. Varje gång vi firar eukaristin ber vi och bekänner vår tro. Eukaristin själv vittnar om honom som gav sig till ”lösen för alla”: ”Detta är mitt blod som har utgjutits för de många”. ”Se, Guds lamm, som borttager världens synder”. Därför ber kyrkan för hela världen och infogar sin och hela världens nöd i Kristi lidande och offer, i hoppet om uppståndelsen och i väntan på hans återkomst i härlighet.

Ur denna källa flyter kraften att vittna och bönen för dem som har makten. Eukaristin rustar oss för vittnesbördet, i ord och handling. Så att hela världen dras närmare den stora eukaristiska tacksägelsen i tidens fullbordan, där Gud blir allt och i alla..

Amen.