HELIGA TREFALDIGHETS DAG

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn

inleder vi denna predikan. Samtidigt gör vi det heliga korsets tecken. Den ständigt återkommande lovprisningen sker i samma namn, ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. I den himmelska liturgin sjunger änglarna dag och natt det trefaldiga Helig, Helig, Helig. Vi är alla döpta i den Treeniges namn, i lydnad för den Uppståndnes befallning till sina apostlar. Den formeln är både enkel och bråddjup. Den försöker inte förklara. Den innehåller inga krångliga begrepp, men bekänner sig till Fadern, Sonen och Anden. Tron bara finns där i kyrkans mitt från första början. Det är först när falska läror började dyka upp som kyrkan tvingades tänka igenom och formulera en lära om den heliga Treenigheten. Hon gjorde det för att försvara mysteriet. Väl medveten om att inga begrepp kunde täcka in verkligheten. ändå behövdes det för att avslöja sådana läror, som i början har ett sken av rimlighet, men till slut visar sig vara återvändsgränder och upplösa mysteriet. Kyrkan bevarar den tro som givits henne som sin dyrbaraste skatt. Vi bekänner den i varje söndags trosbekännelse.

När Jesus vid den sista måltiden hade tvättat Petrus fötter sade han: ”Senare skall du fatta det”. Jesus säger något liknande i dagens evangelium: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.” Som döpta har vi som gåva fått ta emot tron. Den bor i vårt innersta, men vi behöver hela livet och sedan hela evigheten för att ta emot den i sin fullhet.

Gud själv valde att avslöja hemligheten stegvis. Någon undrar varför läran om den Treenige inte är klarare formulerad i den heliga Skrift? En kyrkofader (Gregorios av Nazianzos) kommer oss till hjälp. ”Det gamla förbundet förkunnade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya förbundet uppenbarade Sonen och antydde Andens gudom. Nu bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydligare.” Det hade stridit mot klokhetens bud att uppenbara hela sanningen på en gång. ögat bländas av alltför starkt solljus. Vår moder Kyrkan leder oss stegvis in i den fulla sanningen. Inte enbart genom katekes och undervisning, men också genom att lägga liturgins och bönens ord i vår mun. Ord som för oss in i verkligheten. När vi framskrider i det kristna livet och dess tro vidgar sig hjärtat, säger Benedictus. Hjärtat blir en boning för Fadern, Sonen och den Helige Ande. Det handlar inte så mycket om att tänka på Treenigheten, som att leva i den, så att den kan leva i oss. Hela vårt liv från dopet, varje mässa, varje dag, varje steg och varje korstecken, sker i den allraheligaste Treenigheten. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”.

Det betyder inte att vi tror på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i det gamla förbundets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” Aposteln Paulus bekräftar denna tro: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader.” Katekesen instämmer: ”Vi tror fast och förklarar entydigt att det finns en enda sann Gud, oändlig och oföränderlig, obegriplig, allsmäktig och outsäglig”.

Men denne ende Gud, som är ande, har öppnat sig, han har uppenbarat sitt innersta väsen. Han har sänt sin Son och utgjutit sin Ande. För att ge oss del i sitt eget liv. Hilarius av Poitiers (d.367), sökte länge bland filosofier och religioner. Han sökte svar på frågan varför detta fantastiska liv skulle sluta i död, för både rättfärdiga och orättfärdiga. Han fann ett första svar i Israels tro på den ende Guden, vars namn, ”Jag är”, uppenbarades för Mose vid den brinnande busken. Men först i det kristna evangeliet fick han det ljus han sökte. Den Gud, vars namn är ”Jag är”, hade blivit människa för att gudomliggöra oss. ”Min själ tog emot uppenbarelsen av detta mysterium med glädje. Jag kom närmare Gud i kroppen, och i tron kallades jag till pånyttfödelse. Jag kunde förnyas från ovan. Jag var förvissad om att jag inte skulle bli till intet.”

Trefaldighetsdagen låter oss se in i själva Gudomen, rakt in i solen. ”Treenighetens mysterium handlar om vem Gud är i sig själv”, säger katekesen. Det vi lättare kan förstå, att Gud blivit människa och att han utgjutit sin Ande, har sin källa i Guds innersta. Fadern föder av evighet Sonen. Sonen är ”född av Fadern före all tid”, som vi bekänner i trosbekännelsen. Fadern utger sig själv i Sonen. Därför är Sonen Faderns Son och fullkomligt ett med honom. Anden är inte en tredje, utan utgår också av Fadern och fullkomnar och bekräftar Enheten, som ett kärlekens sammanhållande band. Samtidigt är Anden en person, ty i Gud finns ingenting opersonligt.

Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”, säger en kyrkofader (Gregorios av Nazianzos). Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fadern vore inte Fader utan sin Son. ”Den som inte har Sonen, har inte heller Fadern.” Lika lite som Sonen vore Son, utan enheten med sin Fader. Och Anden överträffar dem båda i ödmjukhet, om jag får tala som ett barn. Han vittnar hela tiden om Sonen och leder till Fadern. De tre Gudomspersonerna utger sig själva i varandra, de genomtränger varandra, de finns i varandra, samtidigt som de var och en är personer. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud. Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fadern är det.

Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofader, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han har sin glädje i att inte vilja eller göra något annat än vad Fadern vill och gör. Otaliga exempel i evangelierna vittnar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Anden är Faderns ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.

Det är lätt att få svindel när man tänker på Treenigheten. Någon blir rentav irriterad. Varför skall det vara så krångligt? Men vilka är alternativen? De som finns är bistra. När tron på den Treenige försvinner så intas scenen antingen av tron på den upphöjt Ende, den ”Ensamme”, som antingen är likgiltig för oss eller kräver underkastelse och driver kärleken och friheten på flykten. I andra diket flyter man omkring i det svärmiska flummet, där allting upplöses, inklusive människans värde och värdighet. Den svärmiska panteismen, där allt ges ett sken av gudomlighet, tycks också kunna samarbeta med nyhedniskt mångguderi, dyrkan av ”krafter” och ”makter”.

Tron på den heliga Treenigheten är omöjlig att fatta med det mänskliga förnuftet. Då vore det inte den sanne Guden. Samtidigt är det något mycket enkelt, när det tas emot i tro. Det stolta förnuftet måste böja sig för den uppenbarade sanningen förmedlad av den heliga, katolska och apostoliska Kyrkan. Men för den som ödmjukt och som ett barn bejakar tron vidgar sig hjärtat. ”Senare skall du fatta det”. Tron på den Treenige rymmer både början och slutet. Barnet bejakar och mystikern får aldrig nog. Försmaken till livet i Gud.

Därför avslutar vi som vi började – i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.