5 SÖNDAGEN I FASTAN

Jes 43:16-21 Fil 3:8-14 Joh 8:1-11

Barmhärtighetens triumf

Fällan var listigt gillrad. Nu gällde det att få honom fast för gott. De skriftlärda kommer med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. Jesus hade fått rykte om sig att vara barmhärtig och mild mot syndare. Skulle han vara barmhärtig också nu? Samtidigt hade han hela tiden hänvisat till Mose lag. Och lagen anbefallde här det strängaste av straff. Därmed var fällan gillrad. Om han hade dömt kvinnan hade han förlorat det förtro­ende och det hopp som han väckt i människors hjärtan. Dessutom skulle han ha upphävt sina egna ord. Han hade ju inte kommit för att döma världen, utan för att rädda den. Ändå skulle lagen inte upphävas. Vi kan här bortse från just detta straff, som varje human lag­stift­ning har ändrat. Här gällde det Jesu principiella inställning till Mose lag.

Sanningen och rättfärdigheten tycks kollidera med barmhärtigheten och mildheten. Män­niskans ständiga dilemma. Vi kan tänka på frågan om uppfostran, både i hem och skola. Pendeln tycks svänga mellan ytterligheter. En generation betonar klara bud och stränga regler. Överträdelser beivras strängt. Den avlöses av sin motsats, frihet från alla bud och regler. Alla vet hur det slutar. Så svänger pendeln tillbaka igen. Finns det någon balans, någon väg mel­lan de båda ”dikena”?

Vi ser det i våra egna liv. Människan vet att hon behöver både rättfärdighet och barm­här­tighet. Utan rättfärdighet missbrukar hon nåden och sjunker under sin mänskliga vär­dig­het. Samtidigt är det just det hon ständigt gör och behöver därför hela tiden ny barm­härtighet.

Den som har uppdrag att fostra och vägleda har det inte lättare. Hur förmanar man utan att döma? Hur lär man sig att älska syndaren utan att låta synden växa fritt?

Finns det en gräns för barmhärtighet? Rättvisans förespråkare hänvisar till att för myc­ket barmhärtighet upplöser respekten för rätten och leder till missbruk och ”billig nåd”. Me­dan de som håller på rätten lätt kan skrämma männi­skor på flykten. ”Vänner av lag och ordning” får syndarna att huka sig i bänkarna, men driver både glädjen och till slut också människor på flykten. Något i själva evangeliet går förlorat, ett urbehov hos varje uppriktig människa, behovet av barmhärtighet. Jesus säger: ”Jag har inte kommit för att kalla rätt­färdiga utan syndare”. Vem hade vågat sig fram till honom om inte denna barmhärtighet hade lyst igenom allt han sade och gjorde?

Fällan var listigt gillrad. Lagen, som Jesus hade betygat sin respekt för, krävde att syn­daren straffades. ”Vad säger du?” Så löd frågan. Jesus svarar inte på den. Istället böjer han sig ner och skriver i sanden. Han ritar på marken med sitt finger. Då envisas de med sin fråga. De tror sig fortfarande ha honom i fällan. Då ser han upp och säger: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen”. Så böjer han sig ner igen och ritar på mar­ken. Tystnaden måste ha varit andlös. Vad skulle hända? Detta hade ingen väntat sig.

Hans svar, hans ord, har en tyngd som de inte hade räknat med. Listen kommer på skam. En efter en går därifrån, de äldsta först.

Det är lätt att stanna här och dra för snabba slutsatser. Det handlar inte bara om att vi inte får döma syndaren. Då har vi inte kommit till roten. Då upphävs lagen och halva prob­lemet kvarstår.

är alla hade gått ser Jesus upp och frågar kvinnan: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarar: ”Nej, Herre.” Då säger Jesus: ”Inte heller jag dö­mer dig. Gå nu, och synda inte mer.”

Här ligger inte bara ett enskilt svar, här ligger hela fortsättningen, hela påsken och där­med hela evangeliet. ”Inte heller jag dömer dig”. I de orden föregrips korset och Golgota. Sanningen och rättfärdigheten går själv in under domen, följderna av människans synd. Den rättfärdige låter sig dömas. Han bär konsekvenserna av människans synd.

Fällan på korset är gillrad av djävulen själv. Han tror sig ha fångat den som döms till döden. Men just där kommer djävulen och döden på skam. På tredje dagen uppstår den dömde till det nya livet. Redan profeten hade an­tytt det: ”Se, jag vill göra något nytt.”

Det är därför Jesus i förväg kan säga till kvinnan: ”Gå nu, och synda inte mer.” Det är den upp­ståndne som säger det till synda­ren. Prästen säger det till den biktande efter att ha avlöst honom. Vi får tugga i oss det, steg för steg lära känna det nya livets kraft, rentav säga det till oss själva och till varandra. Det finns en väg, en öppnad och kunglig väg. Där barmhär­tigheten triumferar över rättfärdigheten utan att upphäva den. Det är därför vi be­re­der oss att fira påsk.

Amen.