Prövning och tröst på vägen

2 SÖNDAGEN I FASTAN

1 Mos 15:5-12, 17-18 Fil 3:17-4:1 Luk 9:28b-36

Prövning och tröst på vägen

När olyckor eller katastrofer drabbar, när sjukdom och motgångar ändrar de uppgjorda planerna väcks frågan varför livet skall vara så svårt. Varför är det så fyllt av lidande och svårigheter? Till de troende ställs den anklagande frågan hur vi kan tro på en god och kär­leksfull Gud. – Men frågan utgår enbart från de jordiska villkoren och detta livet. Om det mänskliga livet mellan födelse och död är det enda, då är frågorna inte svåra att förstå. Då går inte ekvationen ihop. Om detta jordiska är allt, då blir frågorna övermäktiga. Om jorden är människans hem, då gäller det att göra det så stabilt och lyckligt som möjligt. Den jor­diska lyckan blir måttstocken på ett gott och bra liv. Men denna lycka är skör och förgäng­lig. Besvikelsen blir stor när den hotas eller berövas oss. För att inte ta­la om den hotande döden. Om, däremot, detta livet är en vandring mot människans egent­liga hem, då får bå­de svårigheter och glädjeämnen en annan karaktär.

Fastetiden ger oss en annan och mera realistisk grundsyn på livet. Den lär oss var vi befinner oss, på vägen. Vi är inte hemma, vi är på väg hem. Vi hörde det bokstavligen av aposteln Paulus i andra läsningen: ”Vårt hemland är himlen”. Aposteln gråter över dem som ”bara tänker på det jor­diska”. Man kunde ju väntat sig det motsatta, att han beklagat dem som måste mö­da sig genom att gå, och att han gratulerat dem som redan nu hade hittat hem. Men det är vand­rarna han gratulerar. De som lever i hoppet. De som ser fram mot det riktiga hemlan­det.

Också Abraham uppmanades att se fram mot något kommande. ”Se upp mot himmelen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem (Gud tycks ha humor?)… Så skall din säd bli”. Då var Abraham ännu barnlös och han fick, som vi vet, vänta länge på att löftet om en son skulle infrias. Hans liv var förvisso långt och mödosamt, men det var ett liv i tro på att Gud skulle uppfylla sina löften, det var ett liv på vandring, ett liv i hoppet. Gud hade fört honom ut ur hans jor­diska hemland, det kaldeiska Ur, och lovat honom ett nytt land.

Men han fick också tröst på vägen, en skymt och försmak av det kommande. När han frambar sitt offer kommer först en förskräckelse över honom och ett stort mörker. Men ”när det hade blivit alldeles mörkt, syntes en… flammande låga”. En skymt av något större än all jordisk härlighet, en skymt av den Gud som ofta liknas vid en eld, en kärlekens förtäran­de eld.

Också i evangeliet är man på vandring. Jesus och lärjungarna är på väg mot Jerusalem. Det är på den vägen som han tar med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklarings­berget. Händelsen på berget är en station på vägen, en rastplats, för att visa att vägen har ett mål. Jerusalem betyder inte bara platsen för Jesu lidande och död. Jerusalem är också bilden för slutmålet, det himmelska Jerusalem. Under fastetiden går kyrkan med Je­sus på denna vandring, som därmed också blir en övning i hela jordelivets vandring mot målet. Vi hör det i den tredje eukaristiska bönen: ”Bevara din kyrka… un­der hennes pilgrimsfärd på jorden”.

Detta är också samtalsämnet mellan Mose, Elia och Jesus uppe på förklaringsberget, de tre som alla hade fastat i fyrtio dagar. Det står att ”de talade om hans uttåg ur världen”, om hans exodus. Själv säger han i sitt avskedstal: ”Jag kom från Fadern och trädde in i värl­den. Jag lämnar världen igen och går till Fadern”. Men nu gör han det för att dra oss med sig hem, hem till Fadern.

Augustinus säger: ”Må alla troende veta, var de är: De är i öknen, de suckar efter fäder­neslandet.” De har lämnat något bakom sig. De har brutit upp från Egypten och passerat Röda havet. Men uttåget betydde inte att israeliterna var framme. De fick gå en lång och mödosam vandring genom öknen, med alla dess frestelser och faror. Det nya var att de var befriade och hade fått ett mål. Aposteln uttrycker det så: ”Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till”.

Av detta drar Augustinus en konkret slutsats för vandringen. Allt det vi får lida är till vår prövning, och allt det goda vi får motta är till vår tröst. Prövning och tröst. Det är vill­koren under vandringen.

Redan att se svårigheter som en prövning förändrar landskapet. Det svåra som möter är för den troende inte ett nyckfullt öde. Inte heller behöver vi använda orimlig möda för att gardera oss eller undanröja svårigheter. Allt hänger inte på att vi kan eliminera svårigheter­na. Sådana bekymmer blir huvudsaken för den som har sänkt blicken och glömt både må­let och den som lovat beskydda oss. Den som tror sig redan vara hem­ma. Den som kan ta emot det svåra som en prövning har en annan frihet. Han råder inte över vad som drabbar, men han råder över hur det tas emot. Det svåra och det onda kan plåga och såra, men det får inte sista ordet. En erfaren väg­ledare på efter­följelsens väg, Tho­mas à Kempis, säger: ”Du kan inte undkomma kor­set vart du än flyr. Om du bär lidan­det mot­strä­vigt, gör du det tyngre för dig själv och ändå måste du bära det. Om du kastar av dig ett kors, finner du utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.”

Varför måste vi prövas? Redan i femte Moseboken ges ett svar: ”Herren, er Gud, vill sät­ta er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ”. Prövningen tjänar till att evangelisera alla delar av våra liv och alla hörn av hjärtat, också där egenviljan och högmodet fortfarande regerar. Helgonen vittnar om att också svårigheter kan tas i Kristi tjänst. Ett första steg är att tacka för prövningen.

Men vi får också tröst på vägen. Lärjungarna fick se en skymt av Kristi härlighet. Det skedde när de bad. När tiden är mogen öppnas dörren för slutmålet, skymten av det högs­ta goda. Det som inte kan uttryckas i ord. Det outsägliga. Men som kan erfaras. Pet­rus vil­le bygga hyddor. Psaltaren säger: Smaka och se att Herren är god.

Abrahams altare stod i lågor, precis som detta altare stod i lågor när bis­kopen invigde det. Varje eukaristi tar oss upp på förklaringsberget. Det renade och ödmju­ka hjärtat kan se. Redan i förväg. Redan på vägen. Som vi skall be i slutbö­nen när vi tackar för att vi ”re­dan här på jorden i Kristi kropp och blod får en försmak av himlens härlighet”.

Amen.