FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN

5 Mos 26:4-10 Rom 10:8-13 Luk 4:1-13

Varför syndar vi egentligen?

Vi vet ju hur dumt det är. I efterhand frågar man sig ofta varför det kunde hända. Varför slank den där elaka repliken ur mig? Hur kun­de jag bli så arg över en småsak? Ändå tycks vi aldrig lära oss. Varför samlar människan på sig prylar som hon vet att hon inte be­höver? Varför förs hon vilse av den goda sexualiteten, trots att hon vet vilket e­län­de det kan leda till? Varför låter hon sig ockuperas av aggressivitet, för att da­gen efter bli bedrövad och de­primerad? Också aposteln Paulus är konfunde­rad. Han förstår inte sitt eget sätt att handla. ”Det go­da jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Varför syn­dar männi­skan?

De vanligaste förklaringarna tycks inte räcka till. Psykologer, läkare, samhällsvetare och genetiker kan förklara en del, ibland mycket, men inte allt. Annars borde ju synden rimligen ha avtagit i takt med den ökade kunskapen. Frågan blir snarare större ju mera kunskap vi har, inte minst för den kristne. Varför sviker den troen­de så lätt sina högsta ideal, trots bittra erfarenheter och de bästa föresatser?

Människans erfarenhet tycks bekräfta att det finns en okänd faktor med i leken, ett x i ekvationen, en orm i gräset, en sabotör, en förförisk makt. En makt som lu­rar oss. Den mo­derna människan har sedan länge kört ur djävulen ur sin världs­bild. Pro­blemet är bara att synden och ondskan inte försvann samtidigt. Frågan är om inte klassisk kristen tro bättre speglar den bistra och bittra verkligheten.

Det kristna svaret på varför människan syndar är att hon ger efter för en frestel­se. Men varför frestas hon till något hon egentligen inte vill? Skälet är att synden har en liten bunds­förvant i varje människa. Katekesen säger att hon ”i sitt hjärta har en böjelse för det onda”. Vi har fått det i arv efter våra urför­äldrar. Något gick fel redan i början. Hur skall man annars förklara att synden följt mänskligheten som en skugga? Fäderna liknar den onda böjelsen vid ett fnöske, något som lätt kan fatta eld. Frestaren vet om det och för­söker antända detta fnöske, denna dragning till det onda. När männi­skan ger efter för frestelsen är synden ett faktum.

Djävulen har för länge sedan lagt av bockfot och svans. Då vore han ju lätt av­slö­jad. Satan är en andlig realitet. Bibeln beskriver honom som en fallen ängel. Han uppträder i olika draperingar, ibland som en ”ljusets ängel”. Han frestar med något som i sig är gott. Ingen frestas av en rutten frukt. Med frukten som lockbete ingju­ter han misstro mot Gud och hans bud. Han får Gud att framstå som små­aktig. Han lockar med en skenbar frihet, att det skulle vara frihet att lämna buden. Men djävulen ljuger. Inte för inte kallas han för lögnaren. Det är under hans ledning som människan hamnar i slaveri. Dess­utom har han ingen fantasi. Of­tast är det samma tråkiga te­ma hela tiden, det som Jesus fres­tas av enligt Lukas, njut­ning, makt eller ära. Apos­teln Johan­nes beskriver frestelsen, och vi märker hur den något lite förvrider det goda: ”vad krop­pen begär (till skillnad från vad den behöver), vad ögonen åtrår (ögat begär i stället för att med glädje se på allt det goda och sköna), vad hög­fär­den skryter med (i stället för att bidra med sitt och utan avund glädjas över de and­ras gåvor)”. Han fortsät­ter: ”Världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt”.

Går det att övervinna frestelsen? Finns det någon strategi?

Det första är att inte bli förvånad. Vi lever inte i paradiset. Det på­går hela tiden en kamp om människan. Katekesen säger att ”människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall bestäm­ma sig för det goda. Endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet”. Det första är att upptäcka frestelsen som frestelse. Redan det är en halv seger, eftersom djävulen avskyr att bli genomskådad.

Det andra är att avvisa frestelsen. Varje påsknatt tar vi avstånd från djävulen och det ondas lockelse. Frestelsen kan kännas övermäktig, men den känslan ljuger. Apos­teln sä­ger att ingen prövas över sin förmåga. Det hör till fiendens strategi att blåsa upp sig och försö­ka skräm­­­mas. Han har god hjälp av den förföriska halvsanningen om människans svaghet: ”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”, eller att skylla på andra, rentav på djävulen eller demonerna. Ibland finns det ett hörn i hjärtat som inte vill stå emot, utan gärna ger efter. Det finns ett hemligt sug i att vilja slippa kämpa, att dödligt sug efter att ge upp. Då gäller det att våga se det och inte skylla på annat. Ingen kan ju av­visa synden om han är för feg för att se den. Det är ingen skam att bli rädd. Men rädslan behöver inte få sista ordet. Be Her­ren förvandla och stärka den vacklande viljan! En första erfa­ren­het är att upptäcka vilken kapacitet det ligger i att säga nej till det on­da. Det finns ingenting som sä­ger att människan måste falla för frestelsen. Men det behövs mod, så att vi inte låter oss ockuperas av rädsla och klenmod. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger a­pos­teln Jakob. Vi kan inte hindra frestelsen att komma, men människan har frihet att hind­ra den att få makt över henne. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivil­ligt över­lämnar sig åt honom”, säger Cassianus. Erfarenheten sä­ger att det är lättare att över­vinna frestelsen ju snabbare män­niskan säger detta nej. Det är lät­tare att stämma i bäcken än i ån.

Det tredje är det allra viktigaste. Att lita på Guds hjälp. Samme munk­fader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestel­sernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Her­ren som beskyddar oss”? Aposteln gav ett kraftigt löfte i andra läsningen: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.” En beprövad psaltarpsalm som ofta möter under fastetiden är psalm 91. Den beskriver olika frestelser, men påminner hela tiden om att Gud är starkare. Ett konkret hjälpmedel mot efterhängsna frestelser är den smärtorika rosen­kran­sen, att meditera över Herrens lidande och ta skydd i hans sår, som klippgräv­lingen tar skydd i klippskrevan. Blir kampen lång kan det handla om att hålla ut bara en kort stund till, just när man är på väg att ge upp. Benedictus ger rådet att ”ald­rig miss­trösta om Guds barm­härtighet”. Det gäller också och inte minst den som fallit. Att inte bli liggande utan re­sa sig upp och fortsätta kam­­­pen – i förtröstan på Herrens barmhärtighet.

Kyrkan vet att vi är svaga och har kort minne. Därför ger hon oss denna fastetid för att på nytt upptäcka att Herren är mäktig, trofast, men framför allt att han är barm­härtig. Snart skall vi sjunga i prefationen: ”När Jesus besegrade Fres­taren lär­de han oss att övervinna synden, så att vi kan hålla högtid i renhet och san­ning och en gång fira evig påsk i ditt rike.”

Amen.