Söndagen efter Trettondedagen – HERRENS DOP

Jes 40:1-5,9-11 Tit 2:11-14;3:4-7 Luk 3:15-16,21-22

Himlen öppnar sig

Denna söndag firar kyrkan Herrens dop. Det är den sista dagen i jultiden. Vi har firat jul och Epifania, vi har firat Jesu födelse och tillsammans med de vise männen anat hans här­lighet. Tidigt i kyrkans historia firades vid Epifania också Jesu dop. Också dopet uppenba­rar hans härlighet. Genom rösten från himlen: ”Du är min älskade Son, du är min utvalde.” Johannes säger i sitt första brev: ”Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son.” Rösten vittnar både om hans unika närhet till Fadern och ger en antydan om hans uppdrag som Herrens tjänare. Pro­feten Jesaja hade ju talat om den tjänare, över vilken Herrens Ande skulle komma.

Ti­digt såg man också Je­su dop som en glimt av den Heliga Treenigheten, avbildad på många ikoner. Faderns röst och Andens duva bekräftar Sonens gudomliga väsen, och därmed av de tre gudomsperso­ner­nas djupaste enhet.

Jesu dop blir en ikon, en bild, av Guds innersta. Det står att himlen öppnade sig. Himlen är i bibeln ofta en omskrivning för Gud. Den som lyssnar till evangeliet får inte ba­ra höra, utan också se, se in i Guds innersta. Den bild som Lukas målar är inte abstrakt. Han må­lar inte med ord och begrepp, som teologin gör. Lukas målar genom att be­rätta en händel­se.

Han gör det i början av sitt evangelium, som en inledning till Jesu offentliga verksamhet. Han berättar en händelse som får himlen att öppna sig. Det är så enkelt. Och Lukas har en särskild adress till dem som är som barn, till syndare, fattiga och betryckta. Det är Lukas som berättar om den envisa änkan som får en orättfärdig domare att öppna dör­ren för den rätt hon söker. Han säger att Jesus berättar denna liknelse för att vi skall lära oss ”att alltid be och inte ge upp”. Det är Lukas som gett oss liknelserna om det vilsegångna fåret, det borttappade myntet och den förlorade sonen. Här i början av sitt evangelium berättar han om hur Jesus får himlen att öppna sig. Redan här får vi ett koncentrat av vad evangeliet handlar om.

Och inte nog med att himlen öppnar sig över Jesus. Anden kommer ner över honom. Himlen låter den gudomliga kraften sänka sig ner över honom som en duva. Men Anden beskrivs med många bilder. I andra läsningen hörde vi aposteln Paulus säga: ”Han har låtit Anden ström­ma över oss.” Strömmar av livgivande vatten kommer över den som stigit upp ur dopets källa – och som ber.

Redan i början anar vi vad evangeliet skall kulminera i, påsken och pingsten. Genom sin påsk, sin död, uppståndelse och himmelsfärd har Jesus öppnat himlen. Han har gått före för att bereda oss plats. För att fullborda påsken sänder han sin Ande. Den första pingst­da­gen strömmar gåvorna från himlen, men nu inte över Jesu jordiska kropp, utan över hans mystiska kropp, som är den heliga kyrkan. Det är samme Lukas som i Apostlagär­ningarna berättar om pingstundret.

Vår bild av Jesu dop blir en bild för hela kyrkan och för varje dop och konfirmation. Ge­nom dessa sakrament har den troende ”stigit in” i bilden och fått del av dess frukter. Det dop som Johannes döpte Jesus med var ett bättringsdop. Men det som händer när Jesus döps förvandlar bättringsdopet till en bild för varje dop. Kristi påsk ”appliceras” på den enskilde genom dopet. Den som döps dör och uppstår med Jesus. Han får följa med längs den väg och genom den dörr som Jesus har öppnat. Paulus säger: ”Han har uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.” Till den döpte ljuder sam­ma röst: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Den döpte och konfirmerade över­sköljs av strömmar av levande vatten, den helige Ande: Tröstaren och försvararen, vis­hetens och förståndets Ande, rådets och styrkans Ande, kunskapens och gudsfruktans Ande.

Lukas berättar att det skedde när Jesus bad. Också när Anden den första pingstdagen sänkte sig över apost­lar­na och den unga kyrkan hade de varit samlade till bön, tillsam­mans med Maria. Men allt finns redan i begynnelsen, i bilden av Jesu dop.

Att betrakta en ikon är att själv utsätta sig för det som bilden föreställer. Ikonen förmed­lar sitt innehåll till den som ser bilden. Som troende vår vi spegla oss i bilden av Jesu dop. Vi påminns om vårt eget dop i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, varige­nom vi med Jesus steg ner i dopvattnet och med honom steg upp under en öppnad him­mel. Den döpte hör samma röst som Jesus: ”Du är min älskade son. Du är min älskade dotter”.

Denna söndag avslutar julen, som är den nya födelsens fest. ”Vi är pånyttfödda,” säger aposteln, ”inte därför att vi har gjort några rättfärdiga gärningar; utan därför att Gud är barmhärtig. Han räddade oss med ett bad som återföder och förnyar genom den heliga Anden.”

Denna förnyelse pågår hela tiden genom den Ande som han låter komma över oss i vår synd och fattigdom. ”Her­rens Ande är över mig”, säger Jesus längre fram i samma evan­ge­lium, ”han har sänt mig för att förkunna ett glädjebud för de fattiga”.

Anden utgöts när Jesus bad. Det är både förmaning och tröst. Profe­ten uppmanades ju att trösta sitt betryckta och beklämda folk. Medan vi väntar på ett vårt hopp skall infrias, uppmanas vi att be. Inte i kramp, men ändå ihärdigt och uthålligt. Av kärlek. I tro på det evangelium som våra öron har hört. Så att våra ögon på nytt upptäcker att himlen är öpp­nad. Inte för att göra oss förtjänta av den frid vi söker, men för att bereda väg för den.

Samme evangelist förmedlar detta löfte från sin Herre: ”Skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?”

Amen.