Söndagen efter jul

1 Sam 1:20-22,24-28 1 Joh 3:1-2,21-24 Luk 2:41-52

DEN HELIGA FAMILJEN

Den mänskliga historien börjar inte med ett barn. Före barnet finns föräldrarna. Ingen människa dyker upp på den mänskliga scenen ur tomma intet. Varje människa har en far och en mor. Vilka i sin tur har sina föräldrar. Människan är inte en ’individ’ i det mänskliga kollektivet. Vi är personer, som föds ur och in i en familj, i en historia som redan pågår. Vi väljer inte våra föräldrar. De har förmedlat livet till oss. Föräldrarna väljer inte ens vilka barn de skall ha, trots all ’planering’. Också barn är en gåva. Försöken att välja bort oönska­de barn bygger på en illusorisk dröm, som kan sluta i en mardröm för en helt kultur. Inte heller kan vi göra oss kvitt våra anförvanter. Inte ens om vi går i kloster eller byter efternamn. Man förblir barn, syskon, förälder, farmor, kusin osv. livet ut. Sådana är män­niskans villkor. Vi hör till en familj. Hur den än ser ut. Hur långt från det tänkta idealet den än kan tyckas vara.

Också Jesus, Guds evige Son, föddes i en familj. Även om han var Marias enda barn, och Josef inte hans biologiska fader, så hade han släktingar, kusiner och anförvanter. Han växte upp i en bestämd kultur, i ett folk med sin historia. Av sin mor lärde han sig tala ara­meiska. Av sin far lärde han sig snickarens yrke. Och det står att han lydde sina för­äldrar i allt. Under 30 år levde han ett vanligt familjeliv i Nasaret. Han delade tonåringens öde, när han fick höra sin mor säga: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.” Trots att han skulle väcka oro och undran hos sina närmaste, förblev han sina föräldrars son, i tacksamhet, tillgivenhet och kärlek. Också på korset sörjde han för sin mor, när han uppdrog åt Johannes att ta henne som sin mor.

Därmed har Jesus helgat familjen, sin egen och alla andras. Han har bekräftat budet att barnen skall hedra sina föräldrar. Han har bekräftat föräldrarnas uppdrag att fostra och väg­leda sina barn, fr.a. genom att själv födas, växa upp och leva i en familj. Genom att både lyda sina föräldrar och genom att ge oss Josef och Maria som föredömen i för­äld­rarnas heliga uppgift. Här talar kyrkan rakt in i dagspolitiken och säger att samhället är skyldigt att stödja familjen, men att inte frånta familjen dess egna befogenheter.

Familjen i Nasaret var vanlig och samtidigt unik. Det unika skymtar fram, när Jesus som 12-åring dröjer kvar i Jerusalem och hans föräldrar i tre dagar får leta efter honom. De fin­ner honom i templet, där han sitter bland de skriftlärda, lyssnar och ställer frågor. Tydligen på ett sätt som får alla att häpna. När Maria frågar hur han kunde vålla dem denna oro sva­rar han: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Det är de första orden vi hör ur hans egen mun, en antydan om hans unika närhet till sin himmelske Fader. I det följan­de kapitlet berättar Lukas hur rösten från himlen bekräftar denna närhet: ”Du är min äls­kade son.” Men hans föräldrar förstår honom inte. Hans innersta hemlighet skall klarna först senare, även om Maria gömmer och begrundar allt i sitt hjärta.

Detta hindrar inte Jesus att följa med dem tillbaka och vara dem lydig i allt. Jesus går in under den mänskliga mognadsprocessen steg för steg. Evangelisten säger att han blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.

Därmed har Jesus helgat våra mänskliga villkor, vårt behov av omsorg, fostran och un­dervisning. Det står ingenting i evangelierna om uppseendeväckande händelser under åren i Nasaret. Allt tyder på att han växte upp som ett barn bland andra barn i Nasaret. Inte heller stod det skrivet på Josefs och Marias hus, att här bor ”den heliga familjen”. Det som skedde, ägde rum i tystnad och anonymitet, i det vanliga, i trohet mot Guds bud och stadgar, i respekt för hemlivets och timmermannens dagliga mödor och enkla skönhet. Därmed är varje familj helgad, kallad att leva efter Guds bud och vilja.

Sedan lång tid har man lurat oss att tro att familjeband är en fiende till den individuella friheten. Utan att man märkte hur det gick till, det gick i små steg, hamnade många i sin egen ensamhets fängelse. När friheten levs frikopplad från Guds skapelseordning blir kär­leken, sexualiteten, barnafödandet och familjelivet ett problem. Föräldrar sviker sina upp­gifter som föräldrar och de unga lämnas åt sig själva och åt varandra och riskerar att aldrig bli vuxna. Man försöker bygga en värld av från varandra isolerade individer, där var en kör sitt eget lopp och betraktar de andra som hinder i trafiken.

Jesus själv är det tydligaste exemplet på hur äkta frihet inte hindras av lydnad för för­äldrarna och trohet mot familjebanden. När tiden är inne går han den väg som är hans. Därmed visar han, radikalare än något tonårsuppror, att familjebanden inte är absoluta. Också den som kallats till kloster kan få säga till sina föräldrar: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Själv skall han ju säga att inga familjeband får väga tyngre än kärle­ken till Gud. En lärjunge måste vara beredd att offra kanske det käraste han fått. Hanna, profeten Samuels mor, visste att hennes son var en gåva från Herren. Därför gav hon också Sa­muel tillbaka till Herren. ”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren.”

Den jordiska familjen är en förberedelse till den nya familj som växer fram kring Jesus, Guds evige Son, han som blir vår mänsklige broder för att göra oss till Guds barn och var­andras syskon. I en gemenskap som inte upplöser, men helgar, övergår och fullkomnar alla familjeband. Han gör sin himmelske Fader till vår Fader och ger oss sin moder som vår andliga moder. På vägen dit får föräldrarna vikariera och vara ställföreträdare. Som barn i den familj vi tillhör får vi lära oss de första grunderna i att vara Guds barn. Och fa­miljen vara en urcell för både samhälle och kyrka.

Låt oss be för våra familjer. Och göra allt som står i vår makt för att återge familjen dess naturgivna värde och plats både i samhälle och i kyrka. Låt oss rannsaka oss och göra bot för egna synder mot familjen. Men låt oss fr.a. tacka för familjen, inte minst för den familj vi själva tillhör. Trots alla brister är den en gåva som förmedlat livet till oss. Då behöver inte bitterhet, avundsjuka eller bekymmer för det vi själva inte råder över få makt över oss. Bå­de föräldrar och barn, syskon och anförvanter, är ytterst gåvor till varandra. Genom tack­sägelsen ger vi gåvorna tillbaka till alla goda gåvors givare.

Amen.