JULDAGEN

Jes 52:7-10 Heb 1:1-6 Joh 1:1-18

…men är det sant?

Julens fest är konkret och påtaglig för alla våra sinnen. Inte bara allt det som omger fes­ten, utan också dess centrum, det nyfödda barnet, oxen och åsnan, herdarna… men är det sant?

Det är just detta konkreta och kroppsliga, som får vår tanke att slinta. Den som skapat allt blir ett foster och föds som ett barn. Den som skapat tiden och rummet, går själv in under tidens och rummets begränsning. Vid en bestämd tidpunkt i historien, när Augus­tus var romersk kejsare och Quirinius ståthållare i Syrien, på en bestämd plats i geografin, det Betlehem, som ännu spelar en återkommande roll i politiken. Detta skiljer kristendomen från alla andra religioner. Det skiljer Jesu födelse från sagor och myter. Sagorna säger: ”Det var en gång…”, men svävar över tiden och rummet. De har sitt värde utan att någon­sin ha ägt rum. Kristen tro är övertygad om att något hände i Betlehem, något unikt, som förändrat historien. Men då kommer också frågorna.

Skulle den, ”som möter upp himmelens vidd med sina utspän­da fingrar”, nu som ett hungrigt barn gripa efter sin moders bröst? Skulle den som tronar på himmelens skyar med jorden som sin fotapall, lindas och läggas i en krubba? – Och inte blir det lättare om vi vänder på perspektivet och utgår från det ­barn vi ser i krubban. Skulle alltings ”herravälde” vila på detta barns skuldror, som vi sjöng i introitus? Är det intellektuellt hederligt att kalla detta barn ”Väldig Gud, Evig fader”?

Men detta är den kristna tron. Omvittnad av herdar och visa män, utmejslad av barn och genier under Andens ledning, bekräftad av helgon och martyrer. Det är den tron som givit oss den vackraste jul­musiken. Men Bach komponerade inte för att det skulle vara vackert. Han var gripen av sanningen, och därför blev musiken så vacker. Vad händer när en hel kultur fortfaran­de njuter av denna musik, men inte längre håller dess innehåll för sann? Många kallar sig kristna, men gör sig ändå ett privat urval av vad de tror på. Också tongiv­ande röster försöker utvinna frukter av den kristna traditionen, samtidigt som allt bara förblir en tolkning utan varje an­språk på sanning.

Teologerna har det svårast. Antingen be­tvivlas Kristi sanna mänsklighet. Man tänker att han bara hade ett sken av mänsk­lighet, att han var en ”förklädd Gud” som bara liknade en människa. Julevangeliet re­duceras till saga och myt, till en av de många berät­tel­serna om männi­skan. Eller också förnekas hans gudomlig­het och Kristus reduceras till blott och bart en människa, låt vara den störste. I detta dike mumlar man otydligt om Jesus som den störste av profeter, men tar själv anstöt av kyrkans tro på honom som ”sann Gud av sann Gud”.

Tron på Kristus blir lätt enbart en teoretisk fråga, och som sådan olöslig, om vi bortser från varför Gud blev män­ni­ska, vad avsikten är med människoblivandet. Evange­listen Johan­nes antyder avsikten: ”Åt dem som tog emot honom gav han makten (rätten) att bli Guds barn, åt dem som blir födda av Gud”. Julen förkunnar en ny födelse, ofta kallad ett saligt utbyte, sacrosanctum commercium, eg. en höghelig affär. Guds Son blir människa, för att göra oss människor till Guds söner och dött­rar. Han blir vår broder och ger oss där­med rätten att få samme Fader som han. Den upp­ståndne säger: ”Jag far upp till min Fa­der och er Fader, till min Gud och er Gud”. Han blir fattig för att göra oss rika. Han antog det som är vårt, våra begränsade jordiska villkor: möda, sorg, hunger, törst, smärta, en­sam­het, ångest och död, för att ge oss det som är hans: kraft, glädje, frid, ge­menskap, salighet och evigt liv. Som vi skall sjunga i prefationen: ”Ditt eviga Ord blir död­lig männi­ska, som vi, och vi människor får del av din gudomliga härlighet”. Detta över­går den ur­sprungliga paradisiska lyckan. I kollektbönen hörde vi att Gud inte bara skapat oss på ett underbart sätt, utan ”ännu underbarare” har återställt sin bild i oss.

När målet är så stort, måste också, för att tala som ett barn, åtgärden vara därefter. När Gud vill förena oss med sitt eget gudomliga liv, måste han själv stiga ner och ”hämta upp oss” från den plats där vi befinner oss. Hade han inte varit Gud hade han inte kunnat ge läkedom. Hade han inte varit människa kunde han inte vara vårt föredöme, säger påven Leo.

Konkretionen består. Lika konkret som han vilade i krubban, lika verklig är hans närvaro i kyrkans och våra liv. Jesus är som sak­ra­menten, han är ”ursakramentet”. Sakramenten har en yttersida, som rymmer en dold innersida. Vatten, olja, bröd och vin känner vi därför att vi är människor. Jesu mänsk­lig­het kan vi lära känna. Apostlarna fick se, höra och berö­ra. Men därigenom förmedlades något de ännu inte kände, nåden och det gudomliga livet. Denna förmedling, detta utbyte fortsätter i kyrkans liv. Lika konkret som han lindades i bindlar, lika konkret vilar det kon­sekrerade brödet på altarduken och läggs på våra läppar. Det som behövs för att vi skall förbli och växa till som Guds barn är att vi håller oss nära honom, i tro, i sakramentens liv och i efterföljelse.

Konkretionen består i att hålla fast vid Jesus och kyrkan också när vägen går vidare, från Betlehem mot Jerusa­lem, mot lidande och död. Och därmed kunna ta emot allt som händer, som ett led i Guds vilja och plan. Också det svåra, det jag inte förstår eller vill vrida mig ur eller fly ifrån – Ordet som blivit kött lyfter oss inte ur det konkreta och till synes omöj­liga. ”Om nå­gon vill göra hans vilja skall han förstå”, låter Johannes Jesus säga. Om vi framskrider i tron och livet, vidgar sig hjärtat, säger den helige Benedictus. Vidgar sig för hans närvaro och herravälde. Såsom drömmande upptäcker vi att det är sant, att han är Gud med oss, Emmanuel.

Tar vi ett steg i taget, upptäcker vi det större. ”Av hans fullhet har vi alla fått…”. Han möter oss där vi är, för att leda oss dit vi omöjligen kan nå i egen kraft. Han älskar oss redan som syndare, men kommer inte bara för att rädda oss från syndens död, utan för att helga och gudomliggöra oss.

Som vi ber i slutbönen: ”Han föder i oss gudom­ligt liv, fröet till evig salighet”. Hur skulle vi kunna upptäcka att detta är sant, om vi inte tar emot det och lever i det?

Amen.