FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT

Jer 33:14-16 1 Thess 3:12-4:2 Luk 21:25-28,34-36

Det bästa ligger i framtiden – ty Herren kommer

För den som kommit upp lite i åren är det lätt att bli nostalgisk, att längta tillbaka till tider då allt verkade så mycket lättare, begripligare och bättre. Men nostalgi är att drömma sig bort. Att minnas det förflutna behöver inte vara nostalgi. Också kyrkan ser tillbaka på vad Gud har gjort i den heliga historien. Varje mässa är en åminnelse av Herrens död och uppståndelse. Det goda minnet gör oss tacksamma och närvarande. Det hjälper oss att gå in i en okänd framtid, också när orosmolnen hopar sig. Också när allting bara tycks närma sig slutet och tiden rinna oss ur händerna.

Kyrkan har ett budskap. Hon säger att det bästa ligger i framtiden. Och hon säger att denna framtid börjar nu. Skälet till detta budskap är att Gud inte har stannat i sin upphöjda gudomliga värld. Han har själv gripit in. Han har kommit och han är den som kommer.

Det betyder inte att kyrkan blundar för orosmolnen. Redan evangeliet säger att folken skall gripas av ångest och rådlöshet. Att människor skall förgås av skräck. Himlens makter skall skakas. Men avsikten är inte att väcka rädsla och panik. Uppmaningen lyder i stället: Räta på era och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Tiden och historien går inte mot sitt slut, utan mot sin fullbordan. Gud har inte förlorat greppet om historien. Det svåra är som födslovåndorna för en kvinna som skall föda. Det svåra är inte sista versen, utan den näst sista. När nöden är som störst är hjälpen som närmast.

Nyligen inbjöd påven Benedictus ett stort antal konstnärer till ett möte i Rom. Han upp­muntrade dem att ta sin konstnärligta uppgift på största allvar. Deras talang står i männi­skans tjänst för att öppna ögonen och alla sinnen för livets storhet och mysterium. Före­draget hölls i Sixstinska kapellet under Michelangelos väldiga framställning av den yttersta domen. Det yttersta allvaret, att människan är i stånd att förstöra sitt liv och den jord hon fått att förvalta, är egentligen ett gott budskap. Det stora allvaret är första steget till den stora glädjen.

När människan vaknar till ur sömn och likgiltighet, när hon förstår att livet kan sluta i evig katastrof, då öppnar evangeliet för en god framtid. Ett hopp vaknar. Räta på era huvuden, ty er befrielse närmar sig.

Befrielse – ty det är kyrkans tro att historien inte styrs av ett blint öde eller en kall natur­lag. Herren skall komme en gång och upprätta sitt rike. Det är kyrkans tro. Den bygger på att han en gång har kommit som människa, Marias son. Då kom han i saktmod och lät sig dömas av människor. När han kommer den sista dagen, då kommer han som domare, för att skilja mörkret från ljuset, de orättfärdiga från de rättfärdiga.Men det är inte ett dystert eller skrämmande budskap för den som lärt känna honom. Han kom för att ta sig an syn­dare och vilsegångna.

Mellan hans första ankomst och hans slutliga advent kommer han på tusen sätt. Han kommer till sin kyrka i ett nytt kyrkoår. För att vi skall lära känna honom och följa honom. Den slutliga ankomsten blir inte tomma ord om vi lär känna den Jesus av Nasaret som kom som människa. Och det kan vi göra genom att lyssna till och lyda hans ord. Sätta tro till honom och lära känna honom som vår bäste vän. Erfara både hans obevekliga makt och hans oändliga mildhet och godhet. Och så lära oss att inte föredra något framför kärleken till honom. Han som ständigt kom till sina tröga lärjungar med ny undervisning och obegränsat tålamod. Han som tycktes överge dem när han gick i döden, men som kom tillbaka till dem som den uppståndne och levande. ”Jag går bort och kommer till er igen”. Och när han återvänt till Fadern genom sin himmelsfärd, kom han till dem med sin Ande, tröstaren och livgivaren. Därför bär kyrkan på ett okuvligt hopp. ”Såsom döende, men se vi lever”, säger aposteln. Hon upptäcker att Herren hela tiden är den kommande. Att han står för det han lovat, att aldrig överge sina lärjungar, att vara med dem varje dag intill tidens slut. Detta adventsperspektiv ger livet dess storhet, bävan och hisnande glädje.

De destruktiva krafterna är starka. Därför uppmanar oss Jesus att vara på vår vakt, så att våra sinnen inte fördunklas och tyngs ner av omåttlighet och dryckenskap och världs­liga bekymmer. Inte som ett nej till god mat och glädje i skapelsen, men för att den inte skall få makt över oss, inte tynga ner oss, inte få oss att sänka blicken, inte fastna i denna tiden. Adventstiden är egentligen en fastetid, där vi frivilligt över oss att vänta och avstå. Övar oss att upptäcka Kristus i den behövande nästan. För att våra hjärtan skall vidga sig och hoppet växa. I barnslig förväntan på det som är mera värt än all jordisk glädje.

Därför håller vi ut i vaka och bön. Bönen är hoppets språk. Vi ber om det vi saknar och mest av allt behöver, men vi ber med hopp. Ett välgrundat hopp. Vi förnekar inte det som hotar eller i våra ögon ser hopplöst ut, men vi låter inte svårigheter och nöd leda till knotande och klagan, utan till bön. Hela adventstiden är en enda bön om att Guds rike skall komma: ”Tillkomme ditt rike”, ber vi i Fader vår. – Varje tidebön inleds med ropet: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. – Kom, Herre Jesus! – ”Fyll oss med längtan efter din stora dag…”. Och när vi håller ut i bön och med ett rent hjärta, gör vi på nytt samma erfarenhet. Herren kommer till den som ber. Som han kom till de fattiga och sjuka, till hungrande och flyktingar, till syndarna och de ödmjuka. Vår bön är bara en liten gest. Knappast nämnvärd, när vi förstår att det är han som hela tiden kommer, att det är han som redan kommit till oss och givit oss lusten och viljan att bedja. Det är hans före­kommande och dragande nåd. Som ändå väntar på vårt svar. På vår bön och vårt hopp. För att vidga våra hjärtan och göra dem öppna och mottagliga.

Så föregriper vi Herrens ankomst. Så lever vi i hoppet. Det bästa ligger i framtiden. Därför vi rätar på oss och lyfter våra huvuden, och våra hjärtan, nu i denna eukaristi och i denna adventstid. ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.”

Amen.