ALLA HELGONS DAG

Uppb 7:2-4,9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

De heligas gemenskap

Idag får vi lyfta blicken till himlen. När höstmörkret tätnar och löven faller uppmanar oss kyrkan att lyfta blicken mot det himmelska slutmålet. Människans liv på jorden är inte tänkt att sluta I död, grav och mörker. Gud har inte gett oss livet, för att det efter några korta år skall sluta i intighet. Har har gett oss livet på jorden för att det skall nå sin fullbordan i him­len. Därför hjälper oss kyrkan att redan nu lyfta blicken mot slutmålet. Vi gör det inte för att drömma oss bort, men för att hålla kursen.

Sedan lång tid har det ansetts lite misstänkt att tala om det himmelska. Också i kyrkan talas det märkligt lite om de yttersta tingen. 60- och 70-talens agenda tycks långlivad. All kraft skulle ägnas åt att förbättra denna världen. Men om det inte finns något slutmål, var­ken dom, helvete eller himmel, då blir till slut också de korta åren på jorden meningslösa. De förvandlas till en kamp för tillvaron, där det ändå slutar i nederlag. Döden förträngs. Med olika konstgrepp försöker människan förlänga det förgängliga livet. Det senaste på marknaden tycks vara att få den döda kroppen att se levande ut. När sanningen förnekas krymper så småningom också solidariteten och gemenskapen. De starka förtrycker de svaga. Var och en får klara sig själv. Utan ett yttersta hopp tycks det mänskliga livet förlora sin höga värdighet. Det är sunt och legitimt att längta till himlen. De människor i historien som förmedlat glädje och hopp till sina medmänniskor har haft ett mål för sina liv.

Vi kallar dem helgon. Vi lyfter blicken mot himlen med hjälp av Johannes i bibelns sista bok, han som fick nåden att se in i de yttersta villkoren. Det inte ett tomt universum vi ser, inte några spöklika skuggfigurer, utan människor av kött och blod, våra bröder och systrar, som gått före oss. Inte någon liten sekt eller utvald elit, utan en skara som ingen kan räk­na.

När vi ser dem och förstår att de är våra syskon, får våra egna liv ett annat perspektiv. Vår stund på jorden blir inte längre en kort stund mellan födelse och död, utan en vandring mot ett mål. Vi blir pilgrimer som i tron vandrar mot samma mål och redan här får glädja oss i gemenskapen med den triumferande skaran inför den himmelska tronen, en fest­församling som tillber Gud i en lovsång utan ände. Vi hör alla ihop. Alla troende utgör de heligas gemenskap, communio sanctorum.

”Sedan såg jag, och se”, säger Johannes: ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk.” Vitklädda står de inför Guds tron och inför Lammet, i lovsång och tillbedjan, tillsammans med de oräkneliga änglarna. En antifon försöker räkna upp de olika kategorierna: ”Änglar och ärkeänglar,… keruber och serafer, patriarker och profeter, apostlar, martyrer, bekännare, jungfrur, alla helgon”. Några ansikt­en kan vi kanske urskilja. Vårt eget skyddshelgon, några till bland de stora helgonen som vi blivit särskilt bekanta med, men också personliga vänner, som vi vet är vid målet.

Kyrkan lär oss att vi alla hör ihop. Vi som vandrar som pilgrimer på jorden. Andra har lämnat detta jordeliv och blir renade. Det är dem vi ber för särskilt i morgon på Alla själars dag. Men idag firar vi dem som förhärligats och skådar Gud ansikte mot ansikte. Enheten upphör inte mellan dem som vandrar på jorden och dem som avsomnat I Kristi frid, säger kyrkan, utan tron förstärks genom det gemensamma utbytet i det andliga goda. Helgonen ger ett högre värde åt den gudstjänst som kyrkan firar.

Kyrkan ger oss helgonen som förebilder. Trots att det finns risker med detta, att det kan leda till dyrkan av människor och skymma Gud, så lär oss kyrkan att det är gott och nyttigt att vörda helgonen, att ha dem som föredömen och be om deras förböner. Kyrkan vet att Gud allena är helig. Vi sjunger det i varje mässa: Tu solus Sanctus; du allena är helig. Men den sanne Guden har blivit människa och låter sin gudomliga kraft ta sin boning i svaga människor. Det är helgonens hemlighet, till skillnad från de människor som bara vittnar om sig själva och om sin egen kraft. Helgonen förhärligar Gud. Helgon är män­niskor som i sina liv visar att Gud lever, sade den evangeliske ärkebiskopen Nathan Söderblom. Helgonens liv blir en skrift som talar om Gud, en skrift av kött och blod.

Helgonen är inga bleka kopior av någon standardiserad fromhetsmall. De är fullblods­människor och utpräglade personligheter. Helgonen har varit fria och självständiga män­niskor som gått före och brutit ny mark, när fromheten stagnerat och fastnat i gamla hjul­spår. Ändå har de inte varit individualister. Inte heller har de väckt den vanliga avund­sjukan eller fått andra att känna sig underlägsna. Men de har inte alltid varit lätta för sin omgivning. Salt kan svida och ljus sticka I ögonen. Det ljus de sprider har inte kommit från dem själva. I sig själva är de fattiga i anden, sörjande och hungrande, förföljda och ofta missförstådda. Men de har inte nöjt sig med det konventionella och medelmåttiga. De har inte missbrukat talet om den mänskliga svagheten. I sin verkliga svaghet har de vänt sig till Gud, gång på gång, i en outsläcklig törst efter Guds rike och hans rättfärdighet. ”De som inte är törstiga, kommer inte att hålla ut på resan”, säger Katarina av Siena. De har sörjt mer än andra över sin synd. De har bejakat sanningen om sig själva, ödmjukhet kallas det, och därmed blivit fria. Ständigt på nytt har de renat sig i Lammets blod och allt fullständi­gare överlåtit sig åt Guds vilja. I denna deras svaghet har Gud gjutit sin nåd. Alla troende är kallade till helighet.

Deras lovsång lyfter våra svaga röster över vår egen nivå och utöver den synliga församlingens gränser. De som har nått målet, har inte gjort det för privat vinnings skull, utan för de mångas skull, för vår skull. ”Gråt inte”, säger den döende Dominicus till sina bröder, ”jag skall vara er till större nytta efter min död, jag skall ge er bättre hjälp än under mitt liv”. De är våra storasyskon, våra vänner, som stöder oss på den pilgrimsvandring som ännu återstår för oss. Vi inte bara ser upp mot slutmålet. I hoppet är vi redan där. Eller, bättre, de är hos oss. Vi har redan nu gemenskap och får glädja oss tillsammans med den himmelska festförsamlingen. Om vi lyssnar noga så är det samma lovsång vi sjunger. Vi delar samma glädje och faller ner i samma tillbedjan. Vi firar samma gudstjänst, det evigt gällande offret. Johannes berättar för oss att Lammet i Uppenbarelseboken ser ut som om det varit slaktat. Precis som vi i varje mässa står inför påskalammet, Kristi offrade kropp och blod, på kyrkans altare.

I hoppet lyfter vi blicken mot slutmålet, till den stora skaran av helgon inför tronen. Vi påminns om vår gemenskap med dem, vi ber om deras förbön och gläder oss över deras stöd och tröst. Inför det offrade Lammet på kyrkans altare föregriper vi slutmålet i lovsång och tillbedjan. Och ber i slutbönen: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga …”.

Amen.