Vad är kyrkan till för?

KYRKMÄSSA – Mariavall

Neh 8;1-4a, 5-6, 8-10 1 Pet 2:4-9 Joh 4:19-24

Vad är kyrkan till för?

Numera kan det ske mycket i en kyrka, konserter, föredrag etc, men vad är den egentligen till för? Kyrkmässan, årsdagen av hennes invigning, hennes födelsedag, visar det med all önskvärd tydlighet. Vi som fick vara med för fjorton år sedan när denna kyrka invigdes kan vittna om dramatiken. Rent liturgiskt hör den gudstjänsten till kyrkans mest förtätade skatter.

Byggmästare och arkitekt överlämnade byggnaden till biskopen, som gav den vidare till klostrets priorinna. Alla tågade in i det oupplysta och lite ödsliga rummet, som ännu doftade cement. Biskopen började med att ”döpa” henne. Väggar och församling bestänktes med vigvatten. Kören sjöng: ”Jag såg en ström av levande vatten välla fram…”. Lektorn bar fram lektionariet. De första läsningarna hördes, följda av evangelium och predikan. Så kom en rad förberedande moment: Allhelgonalitanian – reliker murades in i altaret – biskopen bad den stora invigningsbönen. Därefter smordes altaret och de tolv apostlakorsen på kyrkans väggar med helig olja. Kyrkan ”konfirmerades”. Rökelse tändes på altaret. Så beröktes inte bara altaret, utan också ambon, församling och kyrkväggar. Därefter rengjor­des altarskivan och altaret pryddes. Ljusen tändes för första gången.

Ändå var alla dessa riter bara en förberedelse för kyrkoinvigningens viktigaste del, den heliga eu­karistins firande för första gången på altaret. Guds Moder Marias kyrka var invigd.

Alla dessa dramatiska riter rymmer en hemlig kod. De pekar från byggnaden och dess inventarier till församlingen. Det invigda rummet påminner om kyrkan av levande stenar. Det som hände i och med byggnaden skall hända i och med församlingen. Vi hörde det i första läsningen. Prästen Esra läser ur och förklarar Mose lag för församlingen när folket återkommit från den babyloniska fången­skapen. När Esra öppnade boken reste sig allt folket upp. De svarade ”Amen, Amen” med uppräckta händer. De böjde sig ned och tillbad Herren med ansiktet mot jorden. Det är gudstjänst med kropp och själ. Det står att folket grät, när de hörde lagens ord. Det var inget neutralt föredrag de lyssnade till. De lät sig beröras av Guds ord. De grät över sin synd och över att templet ännu låg i ruiner. Men sorgens tårar byttes i glädjetårar. De förstod att Gud på nytt ville förnya sitt förbund med dem. Gråten övergick i en glädjefest: ”Gå hem och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin, och sänd omkring gå­vor av det till dem som inte har något tillagat åt sig, ty denna dag är helgad åt vår Herre. Och var inte bedrövade, ty fröjd i Herren är er starkhet.”

Andra läsningen svarar ännu tydligare på vad som händer: ”När ni kommer till honom den levan­de stenen, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge.” Något händer med den som låter sig beröras, bestänkas och renas. Med den som inte stänger sitt hjärta utan lyssnar. ”Ni blir”, säger aposteln, ”ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” Inför den första läsningen av Guds ord sade biskopen: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, och må det öppna era sinnen för Kristi hemlighet, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka”.

Kyrkan och det som händer i henne blir en bild för själva frälsningen. De sammanfogade stenarna blir för Augustinus en bild för hur de troende församlas. ”Genom att komma till tro är det som när stockar och stenar huggs i skogen och ut ur bergen. När de undervisas och döps huggs de till och jämnas under byggmästarens händer.” I denna kyrka har vi lärt oss mycket om hur arkitekturens höjd, bredd och längd måste stå i ett harmoniskt förhållande till varandra. Augustinus fortsätter: ”Något Herrens hus blir de inte, om de inte sammanfogas av kärleken, om de inte knyts samman på ett harmoniskt sätt. Om de inte älskar varandra, kunde ingen träda in i huset. Men när du ser att stenar och stockar sluter sig väl till varandra, träder du trygg in och fruktar inte, att den skall rasa samman.” Varje sten är både buren av de andra, samtidigt som den själv bär de andra. Steget är inte långt till Benedictus undervisning om att bära de andras svagheter med största tålamod.

Ändå var alla dessa dramatiska riter för öga, hörsel och lukt en förberedelse för kyrkoinvigningens viktigaste del, den heliga eukaristin, det avgörande tecknet för vår frälsning, för vår förening med Gud, med varandra och med oss själva. Jesus talar i evangeliet om tillbedjan i ande och sanning. Han som är Sanningen har utgjutit sin Ande i kyrkans mitt och i våra hjärtan, som därmed är det sanna och levande templet. Hela det yttre ritualet får därför sin fortsättning i hjärtat. Utan denna fortsättning blir alla riter tomma, som ekande cymbaler.

Prefationen från invigningsmässan, som vi också använder i denna mässa, talar om Sonens kropp, född av Jungfrun, den kropp där den gudomliga fullheten skulle ta sin boning. Den kropp som är det nya templet, där vi infogas som levande stenar, levandegjorda genom Anden, sammanfogade i kärleken. Den kropp där vi, som stenarna i kyrkans väggar, bär varandra för att upptäcka att vi själva är burna. Till slut skiftar prefationen perspektiv. Templet blir en stad, den himmelska staden, där Gud skall vara allt i alla och där Kristus skall lysa för evigt.

Att fira kyrkmässa, att påminnas om hur denna byggnad är invigd och helgad, är därför att stärkas i hoppet, det hopp som rymmer en inre rörelse samlat i de tre stegen: rening, upplysning, förening. Vi renas för att bli upplysta. Vi upplyses för att förenas. Men det svävar inte i luften. Kyrkan tar yttre tecken i sin tjänst för att ge oss hoppets gåva. Hoppet görs närvarande på denna konkreta plats inför våra mänskliga sinnen, men lyfter oss samtidigt ut i det eviga och obegränsade.

Låt oss fira vår kyrkmässa med vidgade hjärtan, så att det som händer för våra yttre sinnen också händer i våra hjärtan, i tacksägelse för den heliga Kyrkan, hoppets tecken och redskap för den inner­ligaste föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet.

Amen.