JUNGFRU MARIAS UPPTAGNING I HIMMELEN

Upp 11:19a;12:1-6a,10ab  1 Kor 15:20-27a  Luk 1:39-56

Tecknet som ger hopp och tröst

1. Jungfru Maria är upptagen till himmelen, ty hon var med både kropp och själ förenad med sin son.

Bibeln berättar inte om Marias upptagande i himmelen. Vi har inga vittnesbörd om vad som hände vid hennes död, även om den kyrkliga konsten har gestaltat det på olika sätt. Men redan tidigt firades denna fest. I Jerusalem under 400-talet. Sedan i österns kyrkor och från 600-talet i Rom. På medel­tiden var den Sveriges nationaldag. Ur kyrkans inre trosmedvetande klarnar insikten. Hennes kropp är inte underkastad död och förmultning. Omedelbart efter avslutat levnadslopp är hon med både kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten. Anden leder kyrkan fram till hela sanningen, också till de sanningar som de första generationerna inte kunde ta emot direkt.

Ändå är dagens fest djupt biblisk. Jungfru Maria är från första början helt förenad med sin gudomli­ge Son och hans levnadsöde. Det börjar med hennes ja till ängeln vid bebådelsen. Hon bär honom i sin kropp. Hon föder honom, fostrar och lär honom. Hon ser honom växa upp i Nasaret. Hon följer honom, bokstavligen eller på avstånd, när han lämnar hemmet och går ut i sin offentliga uppgift. Ända till korset, där hon förenar sig med honom och hans frambärande av sitt liv som offer till Fadern. Hon tar emot hans döda kropp, när den tas ner från korset. Sonen vilar än en gång i sin moders sköte, som otaliga pietá-framställningar vittnar om. En sista gång bär hon den kropp som sedan läggs i gra­ven, men som på tredje dagen uppstår från de döda och återvänder till den himmelska härligheten.

Tänker vi efter så ligger det en inre nödvändighet i att hon, som givit honom hans jordiska kropp, inte lämnas åt grav och förgängelse. Mer än någon annan ”tillhör” hon honom, som övervunnit död och grav. En kyrkofader (Johannes av Damaskus) säger: ”Hon bar Skaparen som sitt barn vid sitt bröst, därför måste hon också bo med honom i det himmelska tabernaklet. Hon hade sett sin son på korset. Nu måste hon se honom på Faderns tron”. Hon som gav sin son hans jordiska kropp, måste få del av den förhärligade kropp som hennes Son förvärvat. Om henne gäller apostelns ord: ”Döden är uppslukad och seger vunnen”. Om henne kan man säga: Hon är frälst. Hon var och förblev helt före­nad med sin Son. Därför firar kyrkan hennes upptagande till himmelen.

2. Därför är hon ett hoppets tecken för hela kyrkan.

Jungfru Maria är inte privat. Hennes levnadsöde rör inte bara henne själv. Hon hade en unik kallel­se som Gudaföderska. Ibland hör man röster som vill göra henne mera ”vanlig” och ”normal”. Men det är, paradoxalt nog, hennes unika ställning som förenar henne med oss andra. Dagens fest ställer fram henne som ett hoppets tecken för hela kyrkan och för hela mänskligheten. Löftet till kvinnan i bibelns första bok om att ormens huvud skall söndertrampas, når sin uppfyllelse i Johannes vision i bibelns sista bok. Kvinnan som är klädd i solen, sin Sons rättfärdighet, med månen, förgänglighetens symbol, under sina fötter. Hon är prydd med tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är Sions dotter, uppfyllel­sen av alla kvinnors längtan i gamla förbundet som kämpat för att få avkomma, moder till Israels tolv stammar, jungfrun som blir ”lycklig mor till söner”. Hon är det Sion om vilket psaltaren profeterar: ”Här är alla födda”. Herren har utvalt Sion och tagit sin boning i henne. Därmed blir hon också apostlarnas moder, ja, hela världens drottning, Regina mundi. Ett tecken på att vårt mål inte är död och förgängel­se, utan livet i dess fullhet.

Och vägen till målet för oss är densamma som den var för henne. Att vi tillhör hennes Son, att vi följer honom och aldrig släpper taget om honom. Hon hade ingen genväg. Också Maria måste gå trons väg. ”Salig är hon som trodde”, säger Elisabet. Hon fortsatte att säga ja till Guds vilja, också när hon inte förstod. Hon är tecknet på att ödmjukhet inte betyder feg undfallenhet. Hon härdade ut vid korset, också när de flesta av apostlarna höll sig på avstånd. Hon höll ut. Också när hon inte kunde ”göra” något. Den helige Benedictus talar om att genom tålamod dela Kristi lidanden, för att också få del i hans rike. Själv sjunger hon profetiskt: ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.” Idag firar vi hennes seger och upphöjelse. Till och med änglarna gläder sig och jublar. Hennes upptagande i himmelen är ett hoppets tecken.

3. Ett tecken som ger tröst.

Men tecknet är varken privat eller opersonligt. Lukas berättar i Apostlagärningarna att hon efter Kristi himmelsfärd sitter mitt bland apostlarna i bön och väntan på Andens utgjutande. Traditionen vittnar om att hon blev apostlarnas lärarinna. (Maria är kyrkans tyngsta vittnesbörd i frågan om manligt och kvinnligt.) Vem har annars berättat för evangelisten Lukas om allt som hände kring födelsen? Hon har inte bara givit sitt liv för sin Son. Hon har också givit det för hans kyrka. Liksom hon skötte och vårdade sin sons kropp, fortsätter hon att vårda hans mystiska kropp, den kropp som består av alla dem som tillhör Kristus.

Uppdraget som moder fick hon från korset, när Jesus säger till Johannes vid hennes sida: ”Se, din moder”, och till henne själv: ”Se, din son”. Det är ett löfte till hela kyrkan och till varje lärjunge. ”Se, din moder”. Vi har en himmelsk moder. Som en moder tröstar hon sina barn. Hon ser när glädjens vin tar slut i våra krukor. Och hon vädjar till sin Son. Hur skulle han, som en gång lydde henne som barn i Nasaret, eller som på hennes förbön förvandlade vatten till vin i Kana, hur skulle han kunna avvisa hennes förböner?

”Aldrig någonsin har det blivit hört,” säger Bernhard av Clairvaux, ”att någon som tagit sin tillflykt till henne har blivit övergiven.” Kyrkan kallar henne både förebedjare, hjälpare, beskyddare och förmed­lare. Otaliga troende kan vittna om vad det betyder att be om hennes förbön. Tyst och stilla öppnar hon stängda dörrar. Men vi kan behöva en hel rosenkrans för att upptäcka det. Att älska henne och överlåta sig i hennes efterföljd är inte bara min möda. Hon kommer oss själv till mötes.

Jungfru Marias upptagning till himmelen är inte bara ett upphöjt tecken på hopp och tröst, hon ger oss hopp och tröst.

Amen.