ARTONDE SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mos 16:2-4,12-15  Ef 4:17,20b-24  Joh 6:24-35

Det verkliga brödet

Människan är en gåtfull varelse. Till det gåtfulla hör att hon så lätt låter sig luras och bedras. Hon köper det hon vet att hon inte behöver. Hon äter för mycket eller fel, trots att hon vet att det inte är hälsosamt. Hon ger efter för aggression eller andra begär, trots att hon vet att hon kommer att ångra sig. Hon lyssnar till budskap som smeker örat, trots att hon vet att hon inför sådant behöver vara extra vaksam. Hon ger sig hän åt ytligheter och skjuter undan insikten om att hon skall dö. Som Esau säljer hon sin värdighet för en tallrik soppa.

Så var det för Israels folk när de befriats ur slaveriet i Egypten, men under vandringen drabba­des av hunger. Den kroppsliga hungern får dem att knota mot Mose och Aron. De glömmer allt som de varit med om, Herrens befrielse av dem genom mäktiga under och tecken. Deras längtan efter mat får dem att glömma den befrielse de tagit emot. De föredrar slaveriet före friheten, de är hellre slavar vid köttgrytorna, än Guds befriade barn på väg mot det utlovade landet. – Det är lätt att dö­ma dem, tills vi upptäcker att vi gör på samma sätt. Till sin förfäran upptäcker den troende att hon mitt under gudstjänsten tänker på något helt annat, att hon rentav är avundsjuk på världens be­drägliga njutningar.

Aposteln Paulus uppmanar de kristna i Efesos att inte längre leva som hedningarna. ”Ni har lärt känna Kristus”. Det motsvarar befrielsen ur slaveriet i Egypten. ”Därför skall ni sluta leva som förut.” I förbifarten ger han en förklaring till att också de troende glider tillbaka i ett hedniskt lev­nadssätt: hon låter sig bedras av sina begär. Begären bedrar henne och människan låter sig bedras.

Jesus säger tydligt i dagens evangeiuim. ”Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv.” Folket har mättats i den öde trakten och söker upp honom på nytt, men de förstår inte vad han egentligen vill ge dem. De frågar efter bröd, men för­står inte att han vill ge dem något mera. Det betyder inte att han är likgiltig för kroppens behov. Jesus mättade de fem tusen och Gud gav folket manna i öknen. När Benedictus ger anvisningar hur man skall ta emot gäster i klostret ser han till alla deras mänskliga behov. Ändå är han mån om att redan från början dela med sig av de andliga gåvorna, att läsa Guds ord för gästen och föra in honom i bönen. Också i öknen var det något hemlighetsfullt med mannat. Det mättade, men peka­de också vidare. Det fick inte lagras. När de försökte samla i förråd möglade det. Vi hörde i versen före evangeliet: ”Människan skall inte leva bara av bröd utan av varje ord som utgår ur Guds mun”. Jesus mättar de fem tusen, men drar sig undan när de vill göra honom till konung. När Marta före­brår sin syster Maria att hon lämnade alla bestyr åt henne får hon höra att Maria har utvalt det som är bäst. Det betyder inte att han nonchalerar gästfrihet och köksarbete, tvärtom, Benedictus säger att alla skall delta i det, men de kroppsliga behoven inte får styras av begär och göra människan blind för sanningen och sin djupaste kallelse.

Varför tillåter Gud att hans utvalda folk både fick hungra och törsta under ökenvandringen? Svaret är antytt redan i första läsningen. Gud vill sätta folket på prov, för att se om de vill vandra efter hans lag eller inte. Så länge människan lever på jorden bär hon på denna gåtfulla lust att blunda eller se i fel riktning. Prövningen behövs för att fullborda befrielsen. Men prövningen är inget självändamål. Den vill öppna våra ögon.

Folket frågar efter Jesu förmåga att göra under och mätta de kroppsliga behoven, men är blinda för honom själv. När de frågar vad de skall göra, svarar han: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt”. De förstår fortfarande ingenting, utan frågar bara efter yttre tecken och under. Och hänvisar till mannaundret i öknen. Jesus försöker då avslöja den djupare innebör­den i mannat, att det gavs för att vända folkens hjärtan till det som är viktigare än bröd och yttre tecken, tron på Gud ochförtröstan på hans omsorg. Detta är människans verkliga brödbehov. ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv”. Folket går då honom ett halvt steg till mötes och ber: ”Herre, ge oss alltid det brödet”. De är beredda att tro på honom, bara de får försäkran om att alltid ha tillgång till detta bröd.

Det är fortfarande en slags kohandel. De vill ha garantier för att tro. De vill ha en yttre försäk­ran för att lita på honom. Och situationen upprepar sig ständigt. Människan ställer krav på Gud. Om han bara löser det eller det problemet så kan man tänka sig att tro på honom. Om bara det eller det inte drabbat mig. Om det bara såg annorlunda ut i världen, om kyrkan bara inte hade så många dåliga präster eller var så fyrkanting i vissa moralfrågor, om hennes historia vore lite mindre skandalös etc. Och ofta finns det skäl för kritiken och frågorna. Ändå är knotandet en farlig syssel­sättning. Den binder och förblindar, den hindrar oss att gå vidare. Den stänger våra ögon och hjärtan för det större och viktigare som Gud vill ge oss. Det är ju av kärlek som han prövar oss. Han kan inte nöja sig med att ge sina barn smulor.

Jesus hade kunnat vända på klacken och lämna folket i deras krav på nya tecken och under. I stället säger han: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” Det kan tyckas överandligt, när människor går under i hunger, orättvisor och katastrofer. Behöver vi inte något mera konkret och påtagligt?

Och så är vi där igen med våra krav och vårt knotande, i vår blindhet. Inför det mest konkreta av allt, Jesus själv. Han som själv är det tydligaste tecknet på Guds obegripliga tålamod med oss syndare. Han ger oss inte bara bröd. Han ger oss det bröd som innehåller all ljuvlighet. Han säger. ”Jag är livets bröd”.

Dessutom ger han oss helgonens förebild. Inte minst de som berövats allt vad bröd heter och som fått utstå ofattbara svårigheter och lidanden. Paulus var en av dem. Han säger att han stän­digt utlämnas till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i hans dödliga kropp. Han säger att det sker för de andras skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära. Han gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty, säger han, när jag är svag, då är jag stark.

Det enda Jesus begär är att vi kommer till honom, att vi tror på honom. I varje ny situation. Precis som vi är. Antingen vi har syndat eller har bevarats i dygden, är trötta eller känner oss starka, missmodiga eller hoppfulla. Han ger oss alltid precis det vi behöver. Förlåtelse eller förmaning, tröst eller varning, mod att gripa in eller stillhet att vänta, kraft att härda ut eller iver att gå vidare.

Psalmisten sammanfattar det: ”Dock förblir jag alltid hos dig, du håller mig vid min högra hand. Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden”.

Amen.