Inte längre utanför

SEXTONDE SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jer 23:1-6 Ef 2:13-18 Mark 6:30-34

Inte längre utanför

Vår tid präglas av en långt driven individualism. Den totala friheten från alla bindningar ställs fram som ett ideal. Många timmar tillbringas ensam framför datorn. Men priset är högt. Vilket dataprogram lär oss att leva ihop med andra människor? Känslan av global gemenskap genom modern teknik är förvisso ett märkligt tecken, men var lär man sig konsten att leva i verklighe­ten? Priset kan leda till djup ensamhet och utanförskap. Det vet den som ofrivilligt hamnat utan­för den sociala gemenskapen. Det kan gälla den arbetslöse, den långtidssjuke, den handikappa­de, den som kommer från ett annat land och inte riktigt känner språket, den som inte hänger med i konkurrensen och den snabba utvecklingen. Också i mindre sammanhang kan människor hamna utanför. När någon blir förbigången eller bortglömd. När ingen längre frågar efter veder­börandes egen uppfattning, ännu mindre efter vederbörande själv. För att inte tala om den som baktalas, mobbas eller blir övergiven.

”Det är inte gott för mannen att vara ensam”, läser vi i skapelsens början. Det gäller inte bara Adam, innan han fick sin Eva. Varje människa har detta behov. Den som är ställd utanför är ofta den svagare. Vilket kan väcka en känsla av vanmakt och uppgivenhet, som i sin tur kan bädda för bitterhet och besvikelse och öppna vägen in i sekter eller rent destruktiva gemenskaper. Där får man i alla fall känslan av att inte vara utanför.

Aposteln Paulus talar i sitt brev till efesierna om dem som står ”långt borta”, och jämför med dem som är ”nära”. Han talar om dem som är ”gäster och främlingar”, och om dem som fått ett ”hem”. Med dem som står ”långt borta” syftar han på hedningarna, som stod utanför medborgar­skapet i Israel, den gemenskap som fanns mellan alla judar, eftersom de alla hade del i det för­bund som Gud hade slutit med just detta folk. Hedningarna stod utanför detta och först när Kristus brutit ner skiljemuren mellan judar och hedningar vidgades förbundet till att omfatta alla folk. När hedningarna kom till tro på Kristus kunde de infogas i detta förbund. Därför kunde aposteln skriva till efesierna att de inte längre stod ”utanför”, de var inte längre ”gäster och främlingar”, de hade kommit nära, de hade kommit ”hem”.

Aposteln förkunnar detta budskap om fred och om ett hem för alla. Det ingen dröm eller ljusblå förhoppning han talar om. Han motiverar det med Kristi offerdöd på korset. Han säger: genom detta offer dödades ”fiendskapen”. Den skiljemur som fanns mellan judar och hedningar revs ner. Ett nytt förbund stiftades för alla folk.

Denna nya gemenskap är vad kyrkan vittnar om och arbetar för. På en mängd sätt. Genom diplomati mellan stridande parter och dialog med alla människor av god vilja, i vittnesbörd och kärlekens tjänst åt alla, oberoende av status eller religiös inställning. Som ett vittnesbörd om kyrkans egen djupaste hemlighet, hon som är både tecken och redskap för föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet.

Och när folken vägrar att lyssna så manar hon till bot och förnyelse bland sina egna. Ty hon vet, både att fiendskapen fått dödsstöten på Golgota, och att det onda har sin rot i varje män­niskas eget hjärta. Vi kan därför inte skylla varken på politiker eller på ”samhället” för. Det som i grunden skiljer oss från varandra och från Gud, det kommer inifrån människans eget hjärta, avundsjuka, hämndlystnad, vrede, oförsonlighet. Allt detta som Kristus gav dödsstöten på korset genom att uthärda i tålamod, genom att löna ont med gott, genom att förlåta, också sina fiender och plågoandar, genom att överlåta sig åt Faderns vilja och plan. Ur hans öppnade sida rinner det fram blod och vatten, källflöden till dop och eukaristi, ett nytt förbund och en ny gemenskap. ”Ni som var långt borta har kommit nära genom Kristi blod”, säger aposteln.

Den nya gemenskapen växer fram på två sätt. Dels får vi, när vi betraktar Jesu saktmod och lidande, kraft att bära det utanförskap som drabbar. Ingen har ju varit mera ”utanför” än Jesus, han som korsfästes utanför Jerusalem, på anstiftan av ledarna för sitt eget folk, övergiven av sina egna lärjungar. Det som drabbar oss får andra proportioner, när vi betraktar Kristi lidande. Mer än så. Jag får kraft att själv avstå från att löna ont med ont. Beredskap att förlåta och överse med andras fel. Jag skyndar mig att själv både be om förlåtelse för egna synder och försona mig med mina ovänner. Att aldrig ge ovänskapen rum i det egna hjärtat. Fiendskapen förlorar sitt brofäste i mitt eget hjärta. Därmed drivs djävulen ut. Ty inför den saktmodige är djävulen maktlös. Inför den som står stilla i tystnad och ödmjukhet blir alla argument maktlösa.

Kristus har inte bara utgjutit sitt blod, han har också utgjutit sin Ande. Blodet – för att vi har en kropp. Anden – för att vi har en själ. Hans kropp och blod gör oss till lemmar i samma kropp. Hans Ande lär oss att säga ”Abba”, Fader. Vi återfår vårt barnaskap hos den himmelske Fadern och blir syskon i samma familj. Det är något oerhört. Samme Ande är utgjuten i alla troendes hjärtan. ”Genom honom”, säger aposteln, ”kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande”. Kan vi vara mera förenade? Därför är alla krig egentligen inbördeskrig och alla tvister syskon­gräl. Kristi Ande vittnar om att vi är Guds barn, bröder och systrar i samma familj: judar och palestinier, invandrare och svenskar, lärda och olärda, barn och vuxna, fattiga och rika, friska och sjuka, höga och låga, alla inbjuds att bekänna samma tro och få del av samma Ande. Närmare Gud och närmare varandra kan vi inte komma.

Då blir andra avstånd och känslor av utanförskap mindre viktiga. Sådant kan plåga, men behöver inte få grepp om den troende. Det kan förvandlas från en plåga till en uppgift, när vi bär det i Kristi efterföljd. En biskop i fornkyrkan (Chrysostomos), som skildes från sin församling och skickades i landsflykt av sin kejsarinna, som kunnat klaga över sitt ”utanförskap”, skriver istället och tröstar församlingen. Varken bönen eller kärleken, säger han, kan hindras av geografiska avstånd eller annan yttre isolering. Kärleken övervinner sådana avstånd.

Helgonen vittnar om kraften i detta nya liv. Därför bär klostret eller eremiten i sin yttre avskild­het på en kallelse till djupare förbundenhet med hela mänskligheten. Det enda som i grunden ställer oss utanför, som skiljer oss från varandra och från Gud, är det orena hjärtat. Men det är just detta hjärta som också kan renas och vidgas till att omfatta alla. Därför är kampen för hjär­tats renhet inte bara något personligt och rakt inte något privat. Det påverkar hela gemenska­pen, hela kyrkan och hela den mänskliga familjen. ”Världen äger bestånd tack vare helgonens böner”, säger staretsen Siluan, ”men när bönen dör ut, går världen under”.

När Jesus såg folkskarorna fylldes han av medlidande med dem, för de var som får utan her­de. Han kallar dem saliga som stiftar fred. Vittnesbördet om den enhet och försoning som har sin källa i Kristus och hans Ande. När vi ser all fiendskap och all ondska i världen, låt oss då se den med Kristi ögon, i ljuset från hans ljus. Och hämta näring från hans offrade kropp och ny kraft av hans Ande. Så att vi blir brinnande av tro, hopp och kärlek och aldrig tröttas i hans tjänst. Därför firar vi nu den heliga eukaristin.

Amen.