KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID

2 Mos 24:3-8 Heb 9:11-15 Mark 14:12-16,22-26

Det nya förbundet

En grupp ungdomar har valt att göra några dagars reträtt här i klostret. Reträtten är präglad av tystnad, bortom oljud och larm, yttre och inre brus Vi övar oss i tystnad, för att höra. Höra en enda röst, rösten av Gud som söker oss, både vara och en och tillsammans. Han vill upprätta gemenskap med oss, sina söner och döttrar. Han vill upprätta ett förbund med oss. Det är den röda tråden i hela bibeln, både i Gamla och Nya Förbundets skrifter. Denna Guds förbundsvilja når sin höjdpunkt i det sakrament som kyrkan firar idag, Kristi kropps och blods högtid. Varje gång vi firar detta sakrament hör vi orden om förbundet. Prästen uttalar dem över kalken: ”detta är mitt blods kalk det nya och eviga förbundets blod.” Förbundet är det genomgående temat i dagens läsningar.

Gud ingick förbund med Israels folk vid Sinai berg. Mose är verktyget och medlaren mellan Gud och hans utvalda folk. Först förkunnar han för folket ”alla Herrens ord och föreskrifter”. Folket å sin sida lovar att lyda Herrens ord, att vända sig bort från alla andra gudar och vara honom trogen. Her­ren, å sin sida, lovar då att göra folket till sitt folk, att leda och beskydda det. Det är första skedet i förbundet, och vi känner igen oss i den kristna kyrkans gudstjänst, i ordets liturgi, där församlingen lyssnar till Herrens ord och bekänner sin tro på det ord som förkunnats. Varje påsknatt bekräftar vi de löften som avlagts i dopet.

Men sedan gör Mose något mera. Han bygger ett altare åt Herren nedanför berget och reser tolv stoder, efter Israels tolv stammar. På detta altare offras brännoffer och slaktoffer till tackoffer åt Her­ren. Blodet från dessa djuroffer stänks i två riktningar, dels på altaret, som representerar Gud, dels stänkes blodet på folket. Mose säger: ”Se, detta är förbundets blod, det förbunds som Herren har slutit med er”. Offer av djur och talet om blod kan tyckas oss primitivt och grymt, men blodet betyder i bibeln själva livet. Själen är i blodet, står det i första Moseboken. Och något av respekten för blo­det finns kvar också i vår tid. Att utgjuta blod är ett uttryck för att beröva någon livet. Förbundet handlar inte bara om utsidan, inte bara om bud och regler, utan om själva livet. Fr.a. pekar det fram mot det Nya Förbundet genom Kristus, han som utgjuter sitt blod och ger sitt liv på korset.

Hebreerbrevet undervisar om detta nya förbund, där Kristus är översteprästen, som inte längre offrar kalvars och bockars blod, utan frambär sig själv som offer. Att han utgöt sitt blod betydde att han offrade sig helt. Frivilligt, ”i kraft av sin ande”, av kärlek, gav han sitt liv för att åter förena alla människor med Gud. Blodet från bockar och tjurar helgar och renar i yttre mening, säger Hebreer­brevet, medan blodet från Kristus ”renar våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden”. Förbundet är ömsesidigt. Det ena svarar mot det andra. Kristus gav sitt liv för oss, för att vi skall tjäna honom med våra liv.

Men offret på Golgota skulle inte stanna i det förflutna. Därför instiftar Kristus en måltid, som han uppmanar apostlarna att fira till hans åminnelse. Kvällen före sitt lidande firar han påskmåltiden med sina lärjungar, men där sker något nytt. Han antyder sitt förestående offer genom att ta ett bröd i sina händer och säga: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er”. Det betyder: som offras för er. Över kalken säger han: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till synder­nas förlåtelse”. Kyrkan har fortsatt att fira denna måltid. För att komma ihåg och inte glömma. Ändå är det mer än ett minne. Kyrkan vet att brödet och vinet inte bara är symboler. Kyrkan tror på sin Herres ord. Hon vet att hans ord är pålitliga och genom Anden livgivande. Brödet och vinet för­vandlas till Kristi kropp och blod. Prästen representerar Kristus. Han tar Kristi ord i sin mun och säger: ”detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod”.

Kyrkan tror sig inte kunna förklara detta under, men litar på att Kristus menar vad han säger. ”Känsel, smak och ögon intet här förmår. Men min tro bekänner det jag ej förstår.” (Thomas av Aquino) Det är fortsättningen av Guds människoblivande, av Kristi verkliga närvaro mitt ibland oss. Kristus blev människa bland oss människor. På samma sätt ger han sin kropp, för att vi har en kropp. För att göra oss till lemmar i hans kropp, så att hans blod kan rinna i våra ådror och vi bli delaktiga av hans gudomliga natur. Vi är dödliga och förgängliga. Han är evig. Ett underbart utbyte äger rum. Han gör sig till föda och näring för vår hunger och svaghet, i ett nytt och evigt förbund. Som fadern i liknelsen sade till den hemmavarande sonen: ”Allt mitt är ditt”.

De gåvor vi mottar är hans offrade kropp och hans utgjutna blod. Eukaristin är inte bara närvaro, utan också offer. Brödet och vinet förvandlas för att vi skall förvandlas, så att vi kan frambära våra liv som offer åt Gud och åt vår nästa. Men nu inte längre i egen kraft, utan i kraft av hans blods offer i oss. ”Inget annat sakrament är så hälsobringande”, säger Thomas av Aquino. ”Här renas vi från synderna, här växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor. Ingen kan tillräckligt beskriva detta sakraments sötma”.

Eukaristin ger oss mönstret för våra liv som kristna, den är normen för vårt moraliska liv. Vi äter för att själva förtäras av kärlek till Gud och till vår nästa. Tydligast ser vi det i martyrernas och helgonens liv, de som givit sitt blod och sina liv, genom att låta sig förvandlas till likhet med det offer de tagit emot. Därför ber vi i den eukaristiska bönen: ”Må han fullkomna oss till en evig offergåva åt dig”.

Kyrkan frambär Kristi offer för levande och döda, för att det skall komma alla till godo. Det har instiftats för att alla människor skall upptas i det Nya Förbundet. Därför ber Kyrkan just i mässan för alla människor och för hela världens frälsning. I den heliga mässan finns källan för den försoning som hela världen suckar och längtar efter. Utan detta offer är all vår möda förgäves. Därför ber kyrkan: ”Se i nåd till den gåva din kyrka frambär, det offrade Lammet, som enligt din vilja försonat oss med dig”.

Ett förbund har slutits. Förbundet vid Sinai har fullkomnats av den nye Mose, vår Herre Jesus Kristus. Förbundet slöts genom hans död och uppståndelse. Men ett förbund måste hållas. När människan håller förbundet präglar det hela hennes liv. Tiden går inte sönder. Det rinner oss inte ur händerna. Det förflutna och en gång skedda, det eviga förbundets offer, präglar nuet och framtiden. De gåvor som ges är därför också en försmak av och en pant för den eviga saligheten. Därför firar vi eukaristi, som förnyar och bekräftar detta förbund. ”Herren ger mat åt dem som fruktar honom. Han tänker evigt på sitt förbund”.

Amen.