Tvivlets väg till tron

ANDRA PÅSKSÖNDAGEN

Apg 4:32-35  1 Joh 5:1-6   Joh 20:19-31

Tvivlets väg till tron

Vi har firat påsk, den största av alla högtider. Men för en och annan är det nog med påsktron som med våren och värmen, den tvekar och dröjer att bryta igenom. Vi vet att det var tron på Kristi uppstån­delse som fick kyrkan att sprida sig över hela den dåtida världen. Vi läser om den första kristna för­samlingens ivriga entusiasm. Väckelse- och förnyelserörelser har ofta längtat ”tillbaka” till urkyrkan, till denna ”kyrkans första kärlek”. Samma lockelse finns när nya kloster har vuxit fram. Benedictus citerar dessa ställen från Apostlagärningarna i sin regel. De som kommit till tro var ett hjärta och en själ. Tron var så överväldigande att personliga motsättningar kom i ett annat ljus. Apostlarna frambar vittnesbör­det om Herrens uppståndelse med stor kraft. Steget är långt till vår egen tids troströtthet och tvivel­sjuka vankelmod. Tron fick högst praktiska konsekvenser. Man ställde all sin egendom till församling­ens förfogande. Man sjöng den nya sången och levde det nya livet. Medan vi snarast tvekar, vacklar och tvivlar. Kyrkan idag liknar mera lärjungarna, när de sitter inlåsta bakom reglade dörrar, inlåsta av rädsla och missmod över att det skall vara så svårt. Går det att återvinna den första kärleken?

I samma mässa, en vecka efter påsk, låter oss kyrkan höra om aposteln Tomas. En kyrkofader sä­ger att hans tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro. Vi behöver båda vittnesbörden, både om den första kärleken och om Tomas väg.

Ingen av apostlarna var lättpåverkade. Efter Golgota var de som förlamade. De tänkte som de flesta människor gör, att Gud skulle ingripa med makt och myndighet och få alla att falla ner i förundran och häpnad. Som Emmauslärjungarna uttrycker det: ”Vi trodde att han var den som skulle befria Israel”. När de får höra kvinnornas vittnesbörd om den tomma graven blir de först bara förvirrade och uppska­kade.

Det är ingen billig kärlek det handlar om. Vi hör ingen av apostlarna som ropar: ’Vad var det vi sa?’ Inte ens de fyra evangeliernas berättelser är några snyggt sammanställda vittnesbörd. Många detalj­uppgifter tycks ju strida mot varandra.

Allra minst var Tomas lättpåverkad. Han hade haft annat för sig när Jesus uppenbarade sig första gången. Och när de andra berättar tror han inte på vad de säger. Han vill bli personligen övertygad. Han nöjer sig inte med att instämma i de andras tro. ”Om jag inte får sticka fingret och handen i hans sår tror jag det inte”. – Redan här är han till hjälp. Det finns en sund skepsis inför entusiastiska vitt­nesbörd. Tron är förvisso något gemensamt. ”Se inte till våra synder, utan till din kyrkas tro”, ber vi i varje mässa. Tron är inte privat, och hemsnickrade trosbyggnader är inte att rekommendera. Däremot är tron personlig. ”Om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad”, säger aposteln I vissa vägskäl är vi ensamma. Det hör till våra mänskliga villkor. I nattens mörker, när vi måste välja väg, när vi döps, när vi går till bikt, när vi tar emot kommunionen, när vi dör. Ingen kan i mitt ställe säga: Jag tror. Här kan man inte gömma sig i mängden. Så värdefull är var och en. Att gripas av rädsla inför detta är ingen synd.

Tomas var säkert också rädd. Men han lät inte rädslan eller tvivlet få sista ordet. Han stannade inte i sitt tvivel. Han stannade inte i kretsandet kring sig själv. Högst konkret: han stannade inte hemma. Han såg till att vara med nästa gång lärjungarna samlades. Han missade inte mässan. Han hade en beredskap och en vilja att bli övertygad.

Hur uppstår tvivel? – Det finns förvisso rent teoretiska frågor, som behöver kunskap ur tillförlitliga källor, eftertanke och klok vägledning. En annan orsak till tvivel är att man helt enkelt tar anstöt av det tron säger om Jesus. Kanske söker man sig till mer tempererade källor. Utbudet av sådana finns hela tiden till hands. Men den vanligaste orsaken är nog ofta simplare. Människan vill inte tro, åtminstone inte på Jesus, och om hon tror så vill hon inte följa honom. Egenviljan är för dyrbar. Då drar hon sig undan. Slutar ”praktisera”. Ofta sker det i små steg. Bönen krymper och mässbesöken blir allt glesare. Bibeln får ligga. En liten synd som upprepas, men inte leder till några åtgärder, bereder väg för större. Och utan att man riktigt märker det, har tvivlet fått fäste i hjärtat. Ofta avslöjas det av att man blivit känslig och inte riktigt vågar se upp. Tvivel av detta slag skall inte omhuldas och försvaras. Det har sin rot i att människan föredrar något annat, något som förefaller ”rimligare”.

Vad Tomas hade för sig den första gången vet vi inte. Kanske var han förlamad av sitt eget svek. På vägen till Betania och uppväckandet av Lasaros hade han frimodigt sagt: ”Låt oss gå med för att dö med honom”.

Men ännu viktigare är vad Jesus gör. Han lämnar inte Tomas i sticket. Han måste haft honom i tankarna hela tiden. När de är samlade nästa gång och Jesus på nytt står mitt ibland dem, vänder han sig direkt till Tomas – som funnes det ingen annan i hela världen. Det är den gode herden som söker efter det förlorade fåret. Han säger: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!”

Att Jesus visar sina sår är inte bara för att Tomas bett om det, inte bara för att legitimera sig, inte bara för att visa att han är identisk med den korsfäste. Det är för att visa sin kärlek, att han gett sitt liv för Tomas och för oss alla. Som han hade sagt vid den sista måltiden: ”Detta är min kropp, som offras för er.” Han visar sina sår, men nu är de inte blödande och såriga. De har blivit lysande äretecken. Som en evig åminnelse av att vi är återlösta genom vår Herres lidande kärlek. Också i den himmelska litur­gin ser vi ett lamm som blivit slaktat. Redan profeten hade ju sagt: ”Genom hans sår blir vi helade”. Också från tvivlen.

Det är ingen ouppnåelig asket eller andlig fantom vi tror på. Han har själv blivit sårad till döds. Med sin kropp har han framgått ur graven. Att följa honom är att gå samma väg, genom tvivel till en alltmer luttrad tro, genom lidande och död till en förklarad och förhärligad kropp. Inte bredvid, utan genom tvivel och smärta. Aposteln uttrycker det så: ”Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp”.

Tomas’ bekännelse är egentligen en gåva som läggs i hans mun: ”Min Herre och min Gud”, höjdpunkten i Johannesevangeliets bekännelse till Kristus. I prologen har evangelisten talat om att Ordet var hos Gud, att det var Gud. Nu låter han den tvivlande Tomas uttrycka denna tro. På det som tycktes vara en avväg har han förts tillbaka till den första kärleken. Eller, snarare, upptäckt den på ett sätt som han först nu var i stånd att ta emot.

Amen.