LÅNGFREDAGEN

Jes 52:13-53:12  Heb 4:14-16;5:7-9  Joh 18:1-19:42

Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Det är fullbordat

Johannespassionen har en varm ton, trots allvaret. De brutala och blodiga inslagen i Jesu lidande är fullbordade. Att lyssna till hur den fjärde evangelisten återger Vår Herres Jesu Kristi lidande är som att ställa sig i den värmande solen. Hela passionen präglas av Jesu sista ord: ”Det är fullbordat”.

Det är ingen tvekan om vem som har makten. Det är heller ingen tvekan om att det är en annan slags makt än det vi vanligen förknippar med ordet. Höga Visan formulerar det: ”Kärleken är starkare än dö­den.” När soldaterna kommer med lyktor, facklor och vapen för att ta honom till fånga blir rollerna ombyt­ta. Den eftersökte går själv ut till soldaterna och frågar vem de söker. ”Jesus från Nasaret”, svarar de. När han säger: ”Det är jag”, viker de tillbaka och faller till marken. Redan nu skymtar den makt fram som deras kamrater skall erfara om några dagar vid den tomma graven. Johannes vet att förhärligandet bör­jar redan i Jesu lidande.

Också Pilatus är maktlös. Han får inget grepp om den fånge han tror sig ha makt över. Han är både svars- och rådlös. Han försöker förtvivlat efter utvägar att slingra sig ur dilemmat, men tvingas att kapi­tulera, också inför den skickliga antydan från judarna om att man måste vara kejsarens vän. Ett rykte kunde ju få vingar. Har man börjar kompromissa med sanningen får man fortsätta. Hans enda triumf är att stå fast vid det anslag han låtit sätta upp på korset: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung”. Men inte en där blir triumfen hans i slutändan. Den egentlige regissören, den om vilken Jesus säger: ”Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den från ovan”, låter Pilatus överskrift mångfaldigas genom historien.

Den varma tonen har sin källa i den gudomliga kärleken med dess vidunderlig plan för att ge världen liv. Den gudomlige regissören vrider de onda anslagen ur händerna på fienden och använder dem i sin tjänst. Också i detaljerna. Jesu kläder blir inte sönderskurna, ty skrifterna skulle uppfyllas. Vi hörde det igår i när altaret kläddes av: ”De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.” Jesu ben blir inte sönderslagna. – Man slog sönder de korsfästas ben för att påskynda döden. – Här kommer makten för sent. Den korsfäste har själv överlämnat sin ande. Ondskan är maktlös inför ett sådant hand­lande. Redan om påskalammet var det stadgat att inget ben fick krossas. I psaltaren säger profeten att Herren skyddar ”varje ben i hans kropp.”

Allra varmast är tonen i Jesu omsorg om sin mor. Han ger henne älsklingslärjungen, den som skrivit denna passionsberättelse, som son. Och hon blir hans mor. Inga tröstande ord övergår en sådan om­sorg. Och den gäller inte bara Johannes och Maria. Orden är givna åt alla som närmar sig Jesu kors. Där upptäcker de sin moder. Sedan dess ber vi med förtröstan: Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund.

Inte heller det vassa spjutet får sista ordet. Också det förvandlas till ett redskap i samma kärleks händer. Ur Jesu sida rinner blod och vatten, källan till dop och eukaristi. Den källa som ger liv åt döds­dömda och värme åt kalla hjärtan.

Vad kan kyrkan göra inför denna fullbordan annat än uttrycka sin kärlek? Hon gör det genom att hylla och kyssa korset. Men först genom att med sin förbön omfamna hela den mänskliga familjen med den kärlek hon själv tar emot.