SKÄRTORSDAGEN

Mos 12:1-8,11-14  1 Kor 11:23-26  Joh 13:1-15

Tre gåvor

Normalt har predikanten frihet att själv välja ämne för predikan, men i denna mässa anbefaller kyrkan sina präster att behandla tre särskilda teman: eukaristin, prästämbetet och kärleksbudet. Vår påve kallade dem häromdagen för tre gåvor.

Eukaristin är en gåva. Kristus gav sin kyrka denna gåva kvällen före sin död. Han tar ett bröd och säger: Detta är min kropp som offras för er. Han tar en kalk och säger: Detta är det nya förbundet i mitt blod. Till detta fogar han en anvisning som pekar framåt, utöver den måltid som ägde rum vid detta enda tillfälle. Han befaller apostlarna att göra det till hans åminnelse. Det är hans testemante. Hans gåva till sin kyrka. Skälen är otaliga. Det enklaste är: För att hon inte skall glömma. Gör det till min åminnelse. Men det är mera än ett minne. Det är inte vilken gåva som helst. I efterhand förstår lär­jungarna mer och mer av gåvans rikedom. Gåvan förenar mottagaren med givaren. Kommunikanten, kyrkan, blir det hon tar emot, Kristi kropp. Ur eukaristin växer kyrkan fram. Eukaristin gör kyrkan. Kyr­kan är eukaristisk. Därför lever hon. Gåvan gjuter liv i den döende mänskligheten. Gåvan förvandlar själva livet. Livet blir inte längre ett eget projekt med förgängelse och död som slutstation. Kyrkan är mottagare av ett liv som är starkare än döden. Gåvan förmedlar nåd och kraft, som är hjälpmedel mot frestelser och faror. Den eukaristiska kyrkan är omöjlig att besegra. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft, säger aposteln.Gåvan ges till de svaga och botfärdiga. När kyrkan säger att man skall gå till kommunionen förberedd, med fruktan och ödmjukhet; när hon säger att allvarliga synder först skall biktas, är det för att skydda eukaristin som en gåva. Petrus fick lära det, när han inte ville bli tvättad av sin Herre. Först när han svikit och insett sin svaghet förstod han.

Den andra gåvan är kyrkans prästämbete. Kyrkans tradition har knutit denna gåva till denna kväll, när eukaristin instiftades. ”Gör detta till min åminnelse” var ett uppdrag till apostlarna. Vem skulle an­nars våga ta Jesu ord i sin mun och säga: Detta är Kristi kropp? När kyrkan ödmjukt men omutligt sä­ger att eukaristin bara kan firas av präster med apostoliskt uppdrag, i den apostoliska kedjan, så är det denna gåva hon värnar om. ”Ingen tar sig denna värdighet; han blir kallad av Gud.” När hennes läro­ämbete måste sätta gränser och varna dem som går privata vägar eller sprider falska läror, så är det för att skydda samma gåva.

Vid oljevigningsmässan denna förmiddag, i vårt stift firad både i Stockholm, Göteborg och Malmö, har prästerna förnyat sina prästlöften. Biskopen uppmanade de troende att be för sina präster, så att de blir trogna tjänare som leder de troende till frälsningens källor. Prästen är lika beroende av denna för­bön, som de troende behöver prästen.

Den tredje gåvan, kärleksbudet, kan uppfatttas som tvång och bud, som motsatsen till en gåva. Du skall älska din nästa. Förlåt och bed för dem som gjort dig ont. Försona dig med dina ovänner. Bär din nästas svagheter och döm ingen!

Men också kärleksbudet är en gåva, även om det kräver självbehärskning och disciplin för att följa det. Den som tar det på allvar lär sig att det inte går utan Kristi nåd. Endas genom nåden vinner vi se­ger. Och just det är meningen. Det är genom kärleksbudet vi lär oss att vi ingenting kan utan Kristus. Därmed förs vi på den rätta vägen, även om vi ständigt faller och måste resas upp av Kristus. Det är på den vägen vi lär oss ödmjukhet och den ödmjuke kan ingen makt besegra.

De tre gåvorna är till slut en enda. Den förvandlar våra liv till eukaristi, det är tacksägelse.

Amen.